Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21. Människoarter och människoraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 195
språkstammarna och deras urspråk. Som bekant motsvara
gränserna för dessa språkstammar och deras
förgreningar ingalunda alltid gränserna mellan de olika
människoarter eller s. k. raser, hvilka vi skilja inom
människosläktet på grund af kroppsliga kännetecken. Häri, liksom
i rasblandningens och bastardbildningens invecklade
förhållanden, ligger den stora svårighet, som följandet af det
mänskliga stamträdet erbjuder i sina enstaka grenar,
arterna, raserna, afarterna etc.
Trots dessa stora och betänkliga svårigheter kunna vi
icke underlåta att här kasta en blick på det mänskliga
stamträdets vidare förgrening. Som bekant stå i denna fråga
sedan länge två stora partier emot hvarandra,
monofyleterna och polyfyleterna. Monofyleterna hålla på alla
människoarters enhetliga ursprung och släktskap. P
olyfyleterna däremot äro af den åsikten, att de olika
människoarterna eller raserna äro af själfständigt ursprung.
Efter den förutgående genealogiska undersökningen kan
det icke vara tvifvelaktigt, att i vidsträcktare
bemärkelse den monofyl etiska åsikten är denna
riktiga. Ty äfven under den förutsättningen, att ombildningen
af människoapor till människor ägt rum flera gånger, skulle
dock dessa apor själfva genom hela apordningens enhetliga
stamträd i sin tur sammanhänga. Det skulle därför blott handla
om en närmare eller aflägsnare grad af egentligt släktskap.
I inskränkt bemärkelse kunde däremot den
polyfyletiska åskådningen så till vida ha rätt, som de olika
urspråken måhända ha utvecklats oberoende af hvarandra.
Om vi nu hålla fast vid den monofyletiska utvecklingen
af catarhinerna och om vi af flera orsaker äro af den
åsikten, att alla olika slags urmänniskor härstamma från
en gemensam apmänniskoform, vilja vi därmed naturligtvis
icke säga, att »lla människor härstamma från
ett par.» Detta sista antagande, som vår moderna
indogermanska bildning hämtat från den mosaiska
skapelsehistorien, är fullkomligt ohållbar. Ett »första människopar»
Adam och Eva») eller »en första människa» har öfver
hufvud taget aldrig existerat, lika litet som det någonsin
har funnits ett första par eller ett första individ af engels-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
