Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Invändningar mot descendensteoriens sanning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 ERNST HÆCKEL
tal aldrig fullt lika. Såsom jag redan förut omnämnt,
finner man i verkligheten hos de flesta formgrupper
öfvergångsformer och mellanstadier mellan arterna.
Hos många arter saknas visserligen öfvergångsformer.
Detta förklaras emellertid helt enkelt genom
divergensprincipen, hvars betydelse redan förut framhållits. Den
omständigheten, att kampen för tillvaron är desto häftigare
mellan två besläktade former, ju närmare de stå hvarandra,
måste nödvändigtvis påskynda det snara utdöendet af
mellanformerna mellan dessa divergenta arter. Om en och samma
art frambringar vissa i olika riktning utgående varieteter,
som gestalta sig till nya arter, måste striden mellan dessa nya
former och stamformen blifva så mycket lifligare, ju mindre
de skilja sig från hvarandra, och däremot så mycket mindre
farlig, ju större divergensen är. I enlighet härmed skola
således de förbindande mellanformerna företrädesvis och för
det mesta ganska fort dö ut, under det att de mest
divergenta formerna kvarblifva och fortplanta sig såsom »nya
arter». Dessa formgrupper, som äro på väg att försvinna,
alstra inga nya varieteter, och sålunda äro dessa arter
»goda», d. v. s. skarpt skilda från hvarandra. Vi kalla
arterna »goda», då vi känna dem illa, då
öfvergångsformerna mellan besläktade arter äro oss obekanta.
I de djurgrupper däremot, där ännu utveckling och
framsteg göra sig gällande, där de befintliga arterna genom nya
varieteter delas sönder i många nya arter, finna vi
öfverallt öfvergångsformer, som bereda systematiken de
största svårigheter. Artens fortgående uppdelning genom nya
varieteters bildande alstrar här en massa
öfvergångsformer, hvilka sammanbinda de så kallade goda arterna,
förblanda deras gränser och göra deras skarpa åtskiljande
ganska illusoriskt.
Att det likväl ej uppstår en fullständig förvirring bland
formerna, ett allmänt kaos i djurens och växternas
bildning, har helt enkelt sin grund i den motvikt, som ärf
tlighetens uppehållande makt utöfvar gentemot
uppkomsten af nya former genom fortgående
anpassning. Den grad af beständighet eller föränderlighet, som
hvarje organisk form visar, betingas ensamt genom jämvikts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
