Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Solsystemets uppkomst (Kant-Laplaces hypotes)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 OM NATURKRAFTERNAS VÄXELVÄREKAN.
af honom äfven Laplace, den store författaren till Mécanigue
céleste (shimmelens mekanik»), på samma idé och
förskaffade den insteg bland astronomerna.
Början till vårt planetsystem med dess sol hafva vi
sålunda att tänka oss såsom en oerhörd dunstmassa, som
utfylde den del af världsrymden, hvarest numera vårt
planetsystem befinner sig, ända till långt utom gränserna
för den yttersta planeten Neptuns bana. Ännu kunna
vi i aflägsna trakter af himmelen se dunstfläckar, hvilkas
ljus, såsom spektroskopet lär oss, måste utgå från glödande
gaser, och hvars spektra i synnerhet förete de lysande
linier, som alstras af glödande vätgas och kväfgas. Och
äfven inom gränserna för vårt eget solsystem visa
kometerna, meteorsvärmarna och zodiakalljuset tydliga spår af
stoftformigt kringströdd substans, som dock rör sig enligt
tyngdlagen och hvilken åtminstone delvis kvarhålles af och
införlifvas med de större kropparna. Det senare inträffar
i själfva värket med de stjärnfall och meteormassor, som
komma in i vår jords luftkrets.
Beräknar man enligt det ofvan nämda antagandet,
hur stor täthet vårt planetsystoms massa hade på den
tid, då det utgjorde en dunstmassa, som räckte ända till
den yttersta planetens hana, så finner man att flera
millioner kubikmil af densamma endast innehöllo några
centigram vägbar materia.
Den allmänna dragningskraften hos all materia måste
nu bringa dessa massor att närma sig hvarandra och
förtätas, så att dunstbollen alltmer minskades, hvarvid den
ursprungliga, långsamma rotationen, som man måste
förutsätta, mer och mer ökades. Genom svängkraften, som
måste värka starkast i närheten af dunstbollens ekvator,
kunde då och då dunstmassor lösryckas, hvilka sedan
fortsatte sin bana skilda från det öfriga och omformade sig
till ensamma planeter eller liksom den stora bollen till
planeter med månar och ringar, under det hufvudmassan
förtätade sig och bildade solen i midten af det hela. Öfver
ursprunget till värme och ljus gaf oss emellertid den
ifrågavarande bypotesen ingen förklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
