Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Om materiens och energiens oförstörbarhet såsom grund för vår uppfattning af lagbundenheten i världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MATERIENS OCH ENERGIENS OFÖRSTÖRBARHET 13
. .På samma sätt är äfven förhållandet med de krafter,
som sätta materien i rörelse. Lika litet som materien
upphör kraften att finnas, äfven om den icke vidare direkt
åvärkar våra sinnen. Det värme till exempel, som
utströmmar från solen, och hvilket vi förnimma såsom
värme, upphör ej att finnas till såsom energi, då vi ej
vidare förnimma det som sträålande värme, utan det
omsättes till mekaniskt arbete, elektricitet, kemisk kraft
med mera.*)
Dessa båda nu så väl konstaterade erfarenhetssatser
om materiens oförstörbarhet och energiens bestånd, stå i
den innerligaste öfverensstämmelse med vår tankes kraf,
hvilken säger oss, att något icke kan blifva till intet, och
att intet icke kan blifva till något. Om dessa tankens
kraf icke uppfylldes, då skulle vi lefva i en undrens värld,
där allt vore oberäkneligt och nyckfullt. Faktiskt var
också världen sådan för äldre tiders människor. Gud
tänktes då kunna efter sin människoliknande vilja när som
hälst ingripa och värkligen också städse göra det.
Nu hafva vi vid betraktandet af naturen städse dessa
två grundlagar, som äro ledare och normer för vår tanke.
Vi kunna alltid vara vissa, att om vid en undersökning
ett resultat strider mot dessa lagar, då är något fel
begånget. Vid uppställandet af hypoteser för förklaring af
gifna företeelser hafva vi alltid dessa två satser som gifven
grund att utgå ifrån. De stora omvandlingarna i naturen,
som fordom voro så att säga sammanhangslösa för vår
tanke, hafva nu alltid cirkelns typ. Vattnet vandrar från
hafvet till skyn, från skyn till jorden och genom
floderna tillbaka till hafvet. Vi undra således ej längre
såsom de gamla däröfver, att floderna vandra till hafvet,
och hafvet blir ändock ej fullt. Vi veta, att lika mycket
söom tömmes i af floderna, lika mycket tages bort
genom afdunstningen. På samma sätt förhåller det sig
med de ämnen, som bilda den organiska världen. Äfven
de befinna sig i ett beständigt kretslopp.
Ofver allt, där vi hafva en god förklaring af fenomen,
kunna vi antingen uppvisa cirkeln eller åtminstone
uppvisa en del däraf och i tanken antyda fortsättningen. Att
*) Se härom Verdandis småskrifter n:o 54: Helmholtz, Om
naturkrafternas växelvärkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
