Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
examen — anmodades jag att följa med budet
till Klädesholmen.
Bruklig medicin mot koleran anskaffades
från apoteket. Desinfektionsmedel funnos på
den tiden icke annat än under form av kalk
och tjärrökning, vars skyddande värde var
omtvistat. Kolerabacillen hade ännu ingen sett;
mycket mindre kände någon dess livsvillkor.
Lastad med koleradroppar, kamferdroppar,
dubbla malörtsdroppar, senapssprit m. m. begav
jag mig av.
Då jag fram på förmiddagen kom till
Klädesholmen, hade redan ett par av de först
insjuknade avlidit. Ett par tre andra lågo illa
sjuka och ett par insjuknade ytterligare sedan
under dagens lopp, innan jag lämnade holmen.
Åsynen av dessa sjuka gjorde på mig ett djupt
oförgätligt intryck. Jag tyckte att jag aldrig
förr hade sett någon riktigt svårt sjuk. Den
under de våldsammaste uttömningar hastigt
och synbart avtagande kroppsvolymen, den
snart försvinnande pulsen, den avtagande
respi-rationen, den kalla huden, medan patienten
såvitt han kunde meddela sig, fortfarande hade
full sans, gjorde att jag såsom läkare kände
mig — såsom man plägar säga — slagen till
en slant. Jag fann snart, att mina droppar,
inpinade i de sjuke, gjorde här ungefär lika stor
nytta, som om jag hällde dem i havet utanför
stugorna.
Något slags sjukhus fanns naturligtvis icke
på holmen, vari de sjuke kunde isoleras.
Sjukskötare eller sjuksköterskor funnos lika litet.
Det enda jag nu fann för mig möjligt att
uträtta var att försöka giva holmens innevånare,
som uppgingo till sexhundra personer, de allra
enklaste begrepp om vad snygghet omkring
husen ville säga; ty den stora betydelsen därav
i kolera-epidemierna var ju redan då
tillräckligt konstaterad. Men på Klädesholmen fanns
då nästan utanför varje stuga en större eller
mindre pöl i bergsgroparne, däri orenlighet av
ett eller annat slag eller i bästa fall endast
stillastående, skämt vatten var samlat. Åtföljd
av pastorn gick jag omkring på holmen och
uppmanade envar att göra rent utanför sin
stuga, ifall de ville undgå att i varje hus
göra bekantskap ined den hemska gäst, som de
nu fått till sig. De fleste hörde tigande på,
men deras liknöjda eller slöa miner visade
tillfyllest, att de funno mina råd fullkomligt
onödiga och onyttiga. Kanske voro deras sinnen
upptagna av dagens kommande festlighet,
varom strax vidare.
Sedan jag hos pastorn, som då ensam på
holmen — om jag minnes rätt — kunde göra
anspråk på titeln "ståndsperson", erhållit vila
och nödtorftig spis, begärde jag att få båt
tillbaka till Marstrand. Det var nu afton och
solen närmade sig sin nedgång. Pastorn sade
då: "Ja en båt kan jag nog skaffa, men
männen ha varit ute och tagit agn, och detta pläga
de fira med brännvin, så att jag tror icke det
finnes någon nykter ibland dem. Men jag kan
sända med doktorn tre av mina läsbarn."
Jag antog detta anbud, om än med tvekan.
Men då jag fick se båten, som var odäckad
och med en skröplig mast, samt därjämte såg,
att ett mörkt moln steg upp vid horisonten,
protesterade jag mot farkosten såsom osäker,
ifall — såsom man kunde frukta — oväder
skulle uppstå. Men gossarna kunde icke sköta
en större båt; det skulle nog icke bli oväder,
hette det. — Jag gav mig alltså av sedan båten
ytterligare mottagit såsom passagerare en
äldre kvinna, vilken skulle till Koön invid
Marstrand.
Emellertid hade vi icke hunnit långt till
havs, innan en stickande storm bröt ut under
samtidigt regn. Det knakade i den halvruttna
masten på den lilla båten, och jag kunde varje
ögonblick frukta, att masten bröts av, vilket
skulle medföra för oss alla verklig livsfara.
Jag sade därför till min besättning: "Jag
vill icke fara med eder till Marstrand i denna
storm utan vi lägga upp i land vid Åstol." —
Där var på en liten holme vid pass ett
hundratal invånare. Åstol ligger mitt emellan
Klädesholmen och Marstrand.
Så skedde mellan 9 och 10 på aftonen. Men
de annars ganska godmodiga Åstolborna voro
nu icke synligen gästvänliga, då de hörde, att
vi kommo från Klädesholmen, om vars
besmittande med kolera de redan fått underrättelse.
Alla stängde sina dörrar för oss, då jag gick
omkring med kvinnan och de tre gossarna
samt bad få hyra en båt med besättning. Jag
började bliva rådlös, vad jag med min
uppvaktande skara skulle taga mig till i nattens
mörker och oväder.
Men en skarlakans feberepidemi hade nyligen
gått över alla barnen på holmen. Ingen läkare
hade naturligtvis varit där eller blivit
rådfrågad. I en stuga funnos nu barn, som hade
fått svullnader m. m. såsom en följd av sin
skarlakansfeber. Där bjöds jag nu stiga in för
•246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
