Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
att giva läkareråd. Men då dörren öppnades
för mig lät jag icke stänga den, förrän de 3
gossarna och kvinnan även fått stiga in.
Sedan jag gjort min läkareundersökning och
ordination, lyst av en torrvedssticka, som var
det enda belysningsmedel, som fanns i huset,
frågade jag, om de hade någon mat, som vi
kunde värma oss med. Svaret blev: sur mjölk
och brännvin! Något av de bägge delarna
hölls till godo. — Därefter lade jag mig å en
träsoffa, medan mitt sällskap tog plats här och
där i stugan.
"Nu måste ni behålla oss tills i morgon",
sade jag, "eftersom vi icke kunna få båt till
Marstrand."
Stugans innevånare funno troligtvis
emellertid inkvarteringen föga trevlig. En gav sig ut
på jakt efter en båt, och om en halvtimma
återkom han med besked, att jag skulle få en
däckad båt med tre man. Jag och kvinnan
begåvo oss ombord å densamma, medan gossarne
stannade på Åstol för att återvända hem
dagen därpå.
Åstolborna fingo ej heller något ont av
våldgästningen, ty koleran kom icke till dem. Deras
snygghetssinne var nog icke större än
Klädes-holmarnes. Men Åstol är en naken kullrig
klippa, där det är omöjligt att gömma någon
smuts kring husen, ty den sköljes bort av
regnet. Endast en liten plätt med sumpig jord
finnes på holmen, men denna plätt ligger ett
bra stycke från boningshusen. Dessa
terrängförhållanden hava säkerligen skyddat Åstol, ty
koleran har aldrig gjort den lilla holmen äran
av sitt besök.
I stickande storm med motvind och ösregn
gick nu min och min reskamrats färd i mörka
natten till Marstrand. Men de säkra karlarne
hade kattögon och manövrerade lugnt, ledda av
Marstrandsfyren. Vi två passagerare kröpo
ned i ruffen. Kvinnan var mörkrädd och höll
mig — om det annars hade behövts — vaken
genom att emellanåt fråga: "han sover väl
icke".
Då vi efter midnatt lycklig^ framkommo till
Marstrand, kunde icke kvinnan i regn och
mörker komma över till Koön, varför jag bjöd
henne gästa mitt väntrum på en soffa till
följande dag. Hon mottog anbudet, men det sista
ord jag hörde av henne var: "han stänger väl
inte dörren" (nämligen mellan de bägge
rummen), ty morgonen därpå var min gäst
försvunnen från mig. Hon hade i god tid givit
sig av utan vidare artighetsbetygelser.
Till Marstrand kom.koleran 14 dagar
därefter. Den första som där insjuknade var en
hustru, vilken tagit emot kläder till tvätt från
Klädesholmen. Hon bodde i de s. k.
arbetarbostäderna, ett stort tvåvåningshus med en
familj i varje rum. Koleran grep så här
omkring sig att huset slutligen måste alldeles
utrymmas.
Under 14 dagar var jag koleraläkare i
Marstrand varefter jag måste lämna staden för
andra värv. Men dessa 14 dagar gåvo mer än
tillräcklig erfarenhet om vad en koleratid vill
säga, då för en verkligt insjuknad hundra tro
och känna sig sjuka, vårföre läkaren icke kan
vänta eller begära ro någon hel timme vare sig
natt eller dag. — Emellertid hade jag själv
icke den ringaste känning av farsoten, ehuru
inga andra försiktighetsmått än vanlig
snygghet iakttogos.
Klädesholmen fick genom
medicinalstyrelsens försorg för sin del snart en extra läkare,
men denne kunde genom sin vård icke
förhindra, att var tionde bland holmens invånare
avled genom farsoten; alltså en kolossal
dödlighet. Läkaren själv undgick dock även där
sj ukdomen.
E. O.
•247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
