Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
fördelen, att anställning kan tuga-s å såväl
segel- som ångfartyg på grund av samma
hehö-righetsbrev."
Alldeles utan påverkan av den engelska och
norska lagstiftningen blev dock icke
kommittéförslaget, enär detta minskade tiden för
segelfartygstjänsten från 18 till 12 månader, men
i stället uppställde fordran på 6 månaders
ytterligare tjänstgöring på maskindrivna fartyg.
Denna reform genomfördes också, som bekant,
år 1912.
Som jag tidigare anfört, har det alltid varit
rederinäringens målsmän samt dess
yrkesutövare, som drivit på och av statsmakterna
krävt kompenserande åtgärder beträffande
far-tygbefälets utbildning i den mån som
möjligheterna att förvärva den stadgade
segelfartygstjänsten försvårades på grund av
segelflottans decimering. Av tillgängliga handlingar
framgår också oförtydbar^ att beslutet om
tillsättande av 1905 års
befälsutbildningskom-mitterade härledde från framställningar i
ärendet till K. M :t från ett stort antal
yrkesföreningar. Av dessa framställningar må särskilt
nämnas från Nordisk Skibsrederförening 1902,
Sveriges Allmänna Sjöfartsförening 1903,
samma förening 1905, Nautiska Föreningen 1904
och sjömanshusdirektionerna 1905. Visserligen
omhandlade framställningarne ett flertal andra
ärenden i samband med befälsutbildningen, men
som en röd tråd genom det hela gick dock
behovet av åtgärder för underlättande av
segelfartygsutbildningen. Såsom innehållande
särskilt beaktansvärda förslag återger kommittén
Nautiska Föreningens skrivelse in extenso.
Denna gick i korthet ut på inrättande av
skolfartyg och till skrivelsen var fogad en
från trycket då utgiven skrift av kapten Alex.
Thore, som redan på den tiden var fylld av
initiativ och intresse för sjöfartsnäringens
fromma. Skriften innehöll en mycket
förtjänstfull utredning i ärendet jämte detaljerade
upplysningar om skolskeppssystemets
tillämpning i utlandet.
Då emellertid utförbarheten av Nautiska
Föreningens förslag syntes kommittén
vara beroende på avtal med enskilda rederier,
kunde kommittén icke taga hänsyn till
detsamma.
Jag har genomgått en del tidningsreferat
över diskussionsmöten med diverse nautiska
föreningar, då denna fråga för några och tjugo
år sedan så ivrigt diskuterades i vårt land
och det framgår därav, att man redan då
ansåg de yngre av befälskåren vara mindre
kompetenta än sina föregångare, emedan de
i regel gingo över till ångarna, så fort de
uppfyllt den i dåvarande lagbestämmelser
föreskrivna tiden av 18 månaders
segelfartygstjänst. Man var alltså i allmänhet av den
uppfattningen att denna som minimitid
lagstadgade segel fartygstjänst var för kort, och
de uttalanden som gjordes, gingo oftast ut pä,
att kräva dels längre segelfartygsutbildning och
dels åtgärder till minskande av svårigheterna att
erhålla utbildning å seglare. Nautiska förening-
6
en framhåller också följande i sin skrivelse
till K. M :t såsom huvudargument för
förslaget om skolskeppsutbildningen:
"De svenska sjömännen hava städse haft
gott namn om sig för sin duglighet; och man
kan fortfarande med fullt fog påstå, att våra
svenska ynglingar erbjuda ett utmärkt material
för danande av sjömän. I den mån som
ångfartygen börjat uttränga segelfartygen,
hava dock tillfällena för sjömännens utbildning
inom vår handelsflotta betydligt minskats.
Gö-romålen ombord å ett ångfartyg äro nämligen
icke ägnade att i samma grad som å ett
segelfartyg utbilda de egenskaper hos
sjömännen, som erfordras för att dessa skola bliva
fullt lämpliga för sitt yrke."
Tar man dessa omständigheter i betraktande
och jämväl det förhållandet att 1905 års
sakkunnigekommitté tillsattes, som förut nämnts,
på yrkande av sjöfartsmännen själva, är det
anmärkningsvärt, att kommitterade föreslogo
en minskning i segelfartygstjänsten från 18
till 12 månader. Man kan sålunda just icke
påstå, att sjöfartsmännens synpunkter blivit
beaktade i föreliggande fråga. Om detta har
varit till skada eller nytta, torde vår tid, som
kan se tillbaka på en tidsintervall av 17 år
sedan kommitterades förslag i denna punkt
blev lagfäst, lättare kunna bedöma.
Sjömanskap och romantik.
De som under årens lopp följt med
diskussionen hemma och ute rörande vikten av
segelfartygsutbildning jämväl för befäl å
maskindrivna fartyg, torde icke ha undgått att
fästa sig vid, att särskilt äldre sjömän och
bland dem företrädesvis sådana, som
tjänstgjort såsom befäl på storseglare i långfart,
i mer eller mindre grad i sina argument
synas vara påverkade av den poesi och
romantik, som var förknippad med flydda tiders
sjöfart. Man har ofta fått det intrycket,
att övergången från segel till ånga blivit en
känslosak av så stor betydelse, att sakomdömet
knappast kunnat undgå att till en viss grad
influeras härav. Synnerligen illustrativa äro
i detta avseende slutorden i rektor Erik
Hornborgs briljanta bok: "Segelsjöfartens
historia", och jag skall tillåta mig att, för att
försätta herrarna i den rätta stämningen och
förståelsen för de gamla kan fas-männens
känslor, citera följande ur Hornborgs bok:
"Det har sagts och ofta upprepats, att med
de höga riggarna och de svällande seglen
romantiken har försvunnit från hamnar och hav.
Låt vara. att detta innebär en överdrift, att
romantik är ett subjektivt, inte ett objektivt
begrepp, som lever oberoende av den
mänskliga verksamhetens former och medel — huru
som helst: en mekanisering av sjöfarten har
maskinkraftens seger obestridligen medfört, och
vissa för mannasinnet dyrbara och eggande
element ha därmed försvunnit.
Var fanns väl ett yrke, som av sin
utövare krävde så mångsidig skicklighet, så snabb-
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
