Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
NAUTISK TIDSKRIFT
1927
utgjordes av två snabbskjutande kanoner av 8,8
cm. kaliber, ett maskingevär samt 41 handgevär
av infanteriets modell.
Dessa omflyttningsarbeten fingo inte länge
pågå ostört. Den engelska kryssaren "Suffolk"
befann sig i farvattnen och kom i sikte.
"Karls-ruhes" chef lät emellertid kallblodigt arbetena
fortgå så länge det överhuvud var möj ligt. Först
när "Suffolk" var så nära, att dess kanoner
syntes liksom amiralstecknet på stortoppen och
faran för beskjutning var överhängande,
kastade man loss kl. 11 på förmiddagen. På båda
fartygen spelades "Deutschland über allés",
hurraropen skallade och så skildes de båda
stridskamraterna, "Karlsruhe" med full fart ångande
i nordlig och "Kronprinz Wilhelm" i nordöstlig
riktning. "Suffolks" fart tillät den inte att
hinna upp "Karlsruhe" som den började att
förfölja. Bytet hade glidit den ur händerna i sista
ögonblicket.
Marinstabens order för hjälpkryssaren var
kort och gott: "Kryssarkrig i Atlanten". Detta
innebar att man skulle söka hindra tillförseln
till fienden, göra handelsvägarna osäkra, förinta
last som tillhörde fienden : med ett ord att skada
och oroa fiendens handel i möjligaste mån. Men
för att kunna göra detta måste man först och
främst leva själv. Man måste undvika alla möten
med starkare part. Det gällde att se först.
Man hade att följa prisstadgans föreskrift att
endast inlåta sig på företag, som man var säker
om att kunna genomföra.
Med den svaga beväpning, som hjälpkryssaren
hade, var det givetvis uteslutet för den att
inlåta sig i kamp med verkliga krigsfartyg. Vad
som i första rummet behövdes var kol.
Färskvatten och proviant för besättningen, som
utgjorde bortåt 500 man, måste man också tänka
på, men kol var A och O. Redan första dagen
klargjorde chefen för besättningen denna vitala
fråga, ty därav att varje man var medveten om
detta kunde mycket bero i framtiden. Man hade
att alltid gå ensam, långt borta från kusterna, ty
där kunde fällor och försåt lura. Himmel och
hav var det enda, som ögat mötte dag efter dag,
vecka efter vecka genom flera månader. För
manskapet var det särskilt påkostande, att aldrig
höra något från de sina, något som icke var
deras kamrater i skyttegravarna förmenat. De
sparsamma underrättelser, som man fick om vad
som tilldrog sig i kriget, gåvo ingen
sammanhängande eller klargörande uppfattning.
Tillvaron var trist och enformig. Då och då skym-
tade ett fartyg. Då steg spänningen till sin
höjdpunkt och samtidigt vissheten om att ett oerhört
hårt och forcerat arbetet väntade, arbete vid
vilket man inte var van och som var smutsigt
och otrevligt. Att under sådana förhållanden
begeistringen och segerviljan inte manifesterade
sig särskilt högljutt är förståeligt och det får
väl inte läggas folket alltför hårt till last. Av
kriget i egentlig mening märkte man föga
ombord på hjälpkryssaren. Arbetet gick i sina
dagliga, invanda fåror. Det var kanske endast
för officerarna, som det var fullt klart att om
man träffade samman med ett fientligt
krigsfartyg, så skulle det betyda, att man utan vidare
bleve borrad i sänk med man och allt. Det stora
fartyget erbjöd ett ypperligt mål för artilleriet.
Varje träff skulle betyda en allvarlig skada
under det att "Kronprinz Wilhelm" med sina
svaga kanoner inte skulle kunna uträtta något
som helst aktivt till sitt försvar.
Och det fanns ständigt fientliga fartyg i
närheten. Gnisten hade en del att förtälja om den
saken. Man måste alltså i varje ögonblick vara
beredd på att något skulle hända.
En tredjedel av ångarens ursprungliga
besättning var reservister av alla vapenslag. Dessa
utrustades med gevär och övades. Alla som voro
över 40 eller under 17 år skickades i land vid
första bästa tillfälle. Alla de övriga fingo
svärja fanan trohet.
Vid Azorerna sammanträffade man med ett
tyskt fartyg, från vilket man under fem dagar
förde över kol och proviant. Befälet hade
fruktat för hur de vidtagna anordningarna för
kolning i öppen sjö skulle fungera. Det gick över
förväntan bra. Under det man sedan satte sydlig
kurs ommålades fartyget till vedertagen grå
färg och genomgick dessutom en grundlig
rengöring. En del madrasser kastades ut och när
man ett par dar senare återvände samma väg såg
man dem ligga och flyta i en lång rad,
markerande var fartyget gått fram. För framtiden
fick man noggrant undvika att lämna sådana
spår efter sig.
Den 27 augusti siktades ett par små seglare.
De anropades och hejdades och prisbåten gick
över för att ta reda på vart de voro destinerade.
Det manskap som skickades över var nödtorftigt
uniformerat. Fartygen visade sig vara det ena
danskt och det andra ryskt. Ombord på dessa
hade man ingen aning om att kriget brutit ut.
Båda fartygen fingo passera utan vidare.
Operationsfältet förflyttades nu till ekvatorial-
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
