Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från Hednatiden - IV. Sagan om ”Hackhemmen”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För detta öfverskott, som icke egde vår samtids utvägar
till lefnadsbergning, hvarken uti fabriker, hvilka då ännu icke
undanträngt husslöjden, ej heller i betydliga städer eller på en
stor handelsflotta, återstod såsom enda möjlighet till
försörjningsmedel och egen bosättning att uppodla någon för den forne
husbonden obehöflig del af hans jordrymd, på vilkor, dem vi nu ej
noggrannt känna; men dem vi hafva goda anledningar förmoda
varit enahanda med dem, som i likartade fall ännu uppgöras,
såsom hälftenbruk, dagsverksskyldighet, eller mot vissa bestämda
arbeten, eller någon afgäld i kreatur, fisk, villebråd o. d.
Söker man åter i vår historia efter en tilldragelse af så
störande inflytande på det borgerliga lifvet, att ur densamma
kan förklaras huruledes dessa vidsträckta åkervidder samtidigt
och på en gång återkommit i ödesmål, så finner man en sådan
alltomstörtande katastrof i den år 1350 rasande digerdöden.
Om än, såsom våra historieskrifvare längesedan anmärkt,
jemförelsevis få af de högre samhällsklasserna föllo offer för
farsoten, så var förhållandet alldeles motsatt med den ringare
och fattigare delen af befolkningen. Våra gamla handlingar,
våra krönikor och framförallt våra egna marker lemna derom
ett ojäfvigt vittnesbörd.
Det är tydligt, att med den stora minskning i
arbetskrafter, som var en följd af den folködande digerdöden, de
qvarlefvande hellre skulle bebo och bruka de gamla gårdarna,
hvilkas åker var i god häfd och full växtkraft, än egna sig åt
skötseln af den nybrutna jorden, som ofta låg aflägse och ej sällan
var af mindre bördig natur. Man finner således, hurusom hela
den yngre kulturen måst öfvergifvas och lemnas i lägervall,
huru den bättre delen blifvit använd till äng, och den sämre
utlagd till beten och skogsväxt; hurusom de lågländta
sidvallsängarna blifvit odugliga, sedan kärrvattnet, som blef qvarstående,
efter det aflopp och dammar ej längre höllos vid makt,
befordrade en mossvegetation, som småningom hvarf för hvarf höjt
deras yta, så att denna nu efter århundradens förlopp ofta
ligger flera fot öfver den forna slåttervallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
