- Project Runeberg -  Nerikes gamla minnen, sådana de ännu qvarlefva i fornlemningar /
53

(1868) [MARC] Author: Herman Hofberg - Tema: Närke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från Hednatiden - IV. Sagan om ”Hackhemmen”

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men vi ha ännu ett bevis för dessa fornåkrars höga
ålder, och det är i folksägnerna. Öfverallt i riket, der sådana
ödeliggande åkrar finnas, talar folket om en hackaretid, en
aflägsen urtid, då ett annat folk bodde i landet, som bröto sig
hem och odlade jorden med hacka. Inom det landskap, hvars
gamla minnen vi i denna afhandling gjort till föremål för vår
skildring, kallas detta urfolk Hackhemmen, en benämning, som
Nerikesbon äfven tillägger sjelfva odlingsrören, eller de
qvarlemnade spåren af detta folks odlingsflit.

I längesedan försvunna tider — så berättar bonden, då
han i sin skog visar på den mossbeväxta stenhögen — bodde
här i landet ett folk, som icke hade annat åkerredskap än
hacka, hvarför de kallades Hackhemmen. Detta folk var
öfvermåttan talrikt[1], men menniskorna så småväxta och svaga, att
fleres förenade styrka behöfdes för att uppbryta och lägga
tillsammans de kullerstenar, af hvilka hackhemmen (hackhemsrören)
utgöras. Hände sig så en gång, att en af folket, som nu för
tiden bor i landet, kom till hackhemmen och utbjöd sig att
hjelpa dem i deras odlingsarbeten. Anbudet antogs och med
förnöjelse sågo hackhemmen på, huru den främmande på en
timme bröt mera åker, än ett helt tjog af dem kunde bryta på
en hel dag, och huru han ensam ”spettade upp” stenar, som de
icke förmått rubba ur stället; men när måltidstimmen kom och
deras ”lejdkarl” på en gång åt upp ett helt ägg, blefvo
hackhemmen så förskräckta öfver hans storätenhet, att de enträget
bådo honom lemna dem, på det att icke hungersnöd måtte bli
i landet[2].


[1] I Vester-Nerike säges ordspråksvis om en person, som blifvit omringad och
öfvermannad af mängden, att ”de voro omkring så tätt, som hackhemmen”.
[2] I Öster-Nerike berättas om ödeåkerns tillkomst följande sägen: ”I forna tider hände
sig, att i Östergötland blef så stark missväxt, att landets konung såg sig nödsakad påbjuda, det
hvar tionde (enligt annan uppgift hvar femte) menniska skulle efter lottning uttagas och
dödas. Men drottningen, som var en öfvermåttan klok och vis qvinna, utverkade den mildring i
domen, att de, på hvilka lotten fallit, skulle få behålla lifvet, men lemna landet. Dessa drogo
då upp åt Nerikes skogstrakter och bröto der nya bygder”. G. Djurklou, Ur Nerikes
Folkspråk och Folklif, sid. 70.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 1 14:54:11 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/negaminn/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free