Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen från Medeltiden - VIII. Riseberga kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Om sitt bröst och hufwud swart
Man henne klaga hörde,
När som de kommo till Kisebergha by,
Hon sade swa siuk som hon war;
”Hähr har jag lofwat att jag skal dö,
Det sker innan twänne daar”.
Biskop Nils han stod och lydde där pa,
Han såg hennes bleka hyy,
”Gud du ydmykeliga tacka må
Du framkom til Kisbergha by”.
Hon bars swa in i Klösteret där
Swa litet hon wånda sin möda,
”Nähr jag här skal lemna min siähl,
Swa far hon i himmelriks öde”.
Deth war då morgonrådnan röd,
Sig wiste swa arla och tida,
Til den fagra Elisifs död
Deth mande srva makliga skrida,
Deth wil jag sägia för wist,
Twå dagar förlidne woro,
Sen hennes siahl nu hos Jesum Christ,
In i Kisbergha Kloster wi bore.
Deth wil jag sägia försann,
Deth alt mitt hierta rörde,
Jag Biskop Nils är samme Man,
Som detta skref och hörde.
Herre Christ radi fyr oss allom.
Så lyder biskop Nils’ visa. Enkelt och lefvande berättar
han händelserna, men såsom alla äldre kronister lemnar han
oss i okunnighet om tiden, när händelserna tilldragit sig. Vi
tillåta oss derföre några gissningar.
Ar 1369 hade Erik Puke — Elisifs fader — återlemnat till
Riseberga alla klostrets egendomar i Vermland, med tillför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
