Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XXI. Folksägner - 13. Ysätters-Kajsa - 14. Sägnen om Lillkyrka kyrka - 15. Gengångaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
och sedan de kommit i en lifligare sinnesstämning, yttrade en
dräng, på tal om Kajsa, att han väl skulle vilja träffa henne
och ge henne på pelsen för all den förargelse, hon åstadkom-
mit i verlden. I detsamma hördes ett häftigt brakande i en
närstående gärdesgård, och drängen fick af en osynlig hand ett
slag på munnen, så att näsan flög i blod, och smöret förvand-
lades till blod på de andras smörgåsar. Något hvar tyckte nu det
vara bäst, att icke komma i för nära beröring med Ysätters-Kajsa.
14. Sägen om Lillkyrka kyrka.
Att kyrkan bör stå midt i byn är en gammal sanning,
som Lillkyrkaboarne äfven kännt till och velat tillämpa, när
de byggde sin kyrka, ehuru illvilliga makter nödgade dem att
uppföra henne, der hon nu står, i ena sockengränsen. Den
bestämda platsen var eljest Bobergslacken, som ligger något så
när midt i socknen. Men hvad som här byggdes på dagen,
fanns alltid nedrifvet under natten, och så fortgick det en lång-
tid bortåt. Då gaf någon det rådet, att ett par tvillingskalfvar
skulle uppfödas, och när de voro så växta, att de kunde bära
ok, skulle de hopkopplas, och der de stannade, der skulle kyr-
kan byggas. Så skedde äfven. De begge tvillingarne kommo,
efter åtskilliga vandringar hit och dit, omsider ner i ett kärr,
der de blefvo stående. Och nu fanns intet annat råd, än att
fylla kärret och bygga kyrkan. — Emellertid qvarstå ännu
grundmurarna i Bobergsbacken, ehuru det icke är allom gifvet
att kunna se dem. Det är blott den vilsne nattvandraren, hvil-
ken, lockad af ställets underbara fägring, beger sig dit, som får
se den rifna kyrkan och de liktåg och processioner, som med
ljudlösa fjät draga ditin. Bäst är emellertid att ej bli villad
af dessa syner, ty mången, som kommit dit, har sedan icke
funnit vägen tillbaka.
15. Gengångaren.
Nedanstående berättelse, hvilken ännu qvarlefver som folk-
sägen i Glanshammar, är af prosten G. Herdman derstädes
ffofberg, Nerikes gamla minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
