Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XXI. Folksägner - 13. Ysätters-Kajsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
de vägar, lion vanligen vandrade, och mången beklagade sig att
hon nedtrampade säden genom sitt myckna gående fram och
åter. Ofta, synnerligast nattetid, lät hon höra sitt hemska
skratt, ifrån ett träd eller en klipphäll, då hon narrat någon
vilse, eller fått någon att åka omkull eller köra sönder åkdonet.
Hennes skratt liknade en skatas, och kom blodet att isa sig hos
den, som i mörker och dimma stod der hjelplös genom hennes
elaka konster. Andra åter, som ställde sig väl med henne, var
hon till god hjelp vid många tillfällen. — Nu mer är hon för-
svunnen. — ”Nu är det slut med Kajsa också” — säga med
ett slags vemod de gamle, som icke finna sig rätt hemmastadda
i vår tvifvelsamma tid — ”åskan har dödat henne liksom de
andra”.
Bland dem, som åtnjöto Kajsas synnerliga ynnest, var en
storjägare Bottorpa-Lasse. Denne var en väldig skytt; ty blott
han gick i förstugan och lockade på den fogel, han ville skjuta,
eller ritade på en vägg det djur, han ville döda, så föll ett så-
dant till marken, när skottet small. En gång hade Lasse hedt
sin granne följa sig på jagt, och denne, som väntade ett godt
byte, var ej sen att antaga tillbudet. De begåfvo sig i väg på
aftonen, och byggde i skogen en riskoja, för att tidigt om mor-
gonen börja jagten. Frampå natten kommer Kajsa och gör ett
besök hos de begge jägarne, och tillsäger dem att visa sina
bössor. Hon undersöker först grannens gevär, men utropar ge-
nast: ”Fy!” — derpå betraktar hon Lasses bössa, blåser i böss-
pipan, synar fängkrutet samt återlemnar henne slutligen, i det
hon säger: ”Bra, bra, bra, min gosse!” — Hvad detta hade att
innebära, visade sig snart, då Lasse gjorde ett rikt jagtbyte,
men den andre ej fick skjuta ett enda skott.
Man berättar vidare om Ysätters-Kajsa, att när Askers
klockstapel nedbrann på 1750-talet, då äfven kyrkan antändes
och sväfvade i den yttersta fara, såg man, märkvärdigt nog,
Kajsa stående på kyrktaket och afvärja elden.
Sista gången, Kajsa lät förnimma sin närvaro, var på ett
slåttergille på Ysätters äng. Arbetarne höllo sin aftonmåltid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
