Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket - XXIII. Folksånger och Folkmusik - Äldre Skämtevisor - 2. Staffansvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
2.
Staffansvisan.
Denna nationalsång — med sina otaliga förändringar, hvilka,
såsom Geijer anmärker, kunna sägas vara lika många, som det
finnes olika sångare — höres ännu någon gång i Nerike, an-
nandag jul, och sjunges då vanligen sålunda:
. Staffan var en stalledrang;
Nu sjungom vi så gerna; —
Han vattnade och red i fläng,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
• Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Så red han sig på bondens gård,
Nu sjungom vi så gerna; —
Fast vintern var så sträng och hård,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Och flickan sprang ur sängen sin,
Nu sjungom vi så gerna; —
Och dörren upp och Staffan in,
Allt vid den ljusa stjerna.
Ingen dager synes än,
Fast eder tyckes så;
Det är den ljusa stjernan,
Som för dagen månde gå.
Solen lyser ej, men stjernorna de blänka.
Hon sade: «Kära Staffa, sitt!»
Nu sjungom vi så gerna; —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
