Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att bli sedd själv förstås. Någon »kärleksbroder»,
som man brukade kalla det, lika skygg som en själv».
»Schy . . . Han kommer visst —?!»
Petrus hukade sig ned, tyst som en råtta. Riktigt,
de tassande stegen nalkades å stigen, som Petrus
nyss lämnat. »Folk eller fä, så nog ska jag ha reda
på, vad det är», tänkte han.
Han tryckte sig platt framstupa på stenen, som
började bli fuktig av kvällsdaggen. Här hade han
en alldeles förträfflig utsikt över stigen, tätt
nedanför stenen, och över alla, som gingo fram där.
Skymningen var ännu inte tätare än han gott kunde
iakttaga den, som passerade förbi, men ingen förmådde
däremot upptäcka iakttagaren däruppe, som låg tyst
på magen och bara stirrade.
Jo, se där minsann! Det var ingen häst! Det
var en karl — vem kunde det vara? Petrus kände
inte mannen, —- och denne såg också ut, som om
han helst ville vara så okänd som möjligt. Närmare
kom han. Petrus tittade med uppspärrade ögon och
lyddes, med gapande mun, till stegen, som föreföllo
så fasligt smygande och rädda. Spejaren på stenen
såg ett ansikte, blekgrått som av årslångt innesittande
och ett par ögon, irrande och sökande. En minut
eller två, och mannen var försvunnen, åt samma håll,
som Petrus nyss kommit ifrån.
»Kunde det vara möjligt, att —?»
Omedelbart kom reflexionen, som sade sitt: där är
mannen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
