Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag förde min unga, vackra maka in i det stora
äventyr, man kallar äktenskap — — ånej, låt oss
välja vackra ord för ett vackert ämne! Älltså, när
jag förde henne in i — slottet, mitt sagopalats — det
var en sommardag, som nu, jag minns det så väl
— grät jag av lycka och glädje. Och åtminstone
den gången fick Skaparen mottaga en tacksägelse,
så hängiven och troskyldig, så varm och uppriktig,
som en lovsång någonsin sprungit ur ett överfyllt
människohjärta.
Fråga inte om, hur den närmaste tiden förflöt!
Den, som är riktigt lycklig — det vill säga så
lycklig, som jag var — är väl sällan normal. Vi
tävlade i att uppfinna älskvärda dårskaper, min hustru
och jag . . . Jaa, hon var för resten ett lika stort
barn som . . . som en viss person, lätt att få till
leende och till tårar, lätt, — tyvärr allt för lätt —
att få med på . . . ja, det var det värsta.
’Vi ha det visst lite enformigt ändå, eller hur’,
sporde jag min hustru en dag. ’När jag är ute på
förrättningar, så måste du sitta här mol ensam . . .
Sällskapa i köket vill du väl inte, va!»
Hon försökte en protest för syns skull, men jag
märkte allt för väl, hur lam hennes gensaga var.
Född och uppfödd i staden, i ett hem fullt med
ungdom och livlighet dagen i ända, var det ju klart att
landet måste förefalla henne trist ibland. Jag fasade
för den tid, som skulle komma: hösten, med rusk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
