Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blixt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämne, sönderspränger detsamma och antänder
det, om det är bränbart. Vi påminna härvid
om det vid fysikaliska föreläsningar vanliga
experimentet att låta den elektriska gnistan slå
hål i ett papper eller en glasskifva. På samma
sätt som fina metalltrådar kunna smältas i den
elektriska gnistan, bringar icke sällan blixten
tunnare metallbleck eller metallspetsar i
smältning. Blixtens förmåga att göra jern
magnetiskt, att förändra eller upphäfva magnetismen
i en kompass eller t. o. m. byta om dess poler
förklaras lätt af hans elektriska natur. Icke
alltid tänder blixten, när han går genom
lättantändliga ämnen: ofta endast söndersplittrar
han dessa och utkastar spillrorna på långt
afstånd (s. k. kalla åskslag). Man har exempel
på att blixtslag träffat kruttunnor utan annan
påföljd än den, att krutkornen blifvit
bortslungade åt alla håll. Sammaledes kan man få en
stark elektrisk gnista att slå igenom krut utan
att orsaka antändning. Äfven derutinnan finnes
likhet mellan blixten och den elektriska
gnistan, att de vid sin gång genom atmosferen
förändra en del af luftens syre till ozon,
hvilket ger sin närvaro tillkänna genom en
egendomlig lukt, som påminner om lukten af
brinnande svafvel. – I de flesta fall dödar blixten,
när han träffar en menniska. Döden är
sannolikt en följd deraf att nervsystemets
funktioner tillintetgöras. Att den kan sägas inträffa
i samma ögonblick, som slaget drabbar,
bekräftas deraf att man ofta funnit af åskan dödade
personer, som bibehållit oförändrad den
ställning de i lifvet intogo, och deraf att de yttre
skadorna icke sällan äro högst obetydliga eller
åtminstone icke stå i någon proportion till
urladdningsslagets styrka, ehuru visserligen äfven
större skador, såsom förbränning eller
förkolning af kroppsdelar, under stundom blifvit
iakttagna. En icke ovanlig företeelse är den, att
kläderna slitas af kroppen och delvis förkolas.
Blixten dödar dock ej alltid. Man har
exempel på att han smält armringar, klockor och
andra metallpjeser, utan att den person, som
burit dem, satt lifvet till. Likaså består verkan
af åskslaget i ett träd ofta endast i en splittring
af trämassan eller en afrifning af barken längs
utefter stammen, utan att någon antändning eger
rum. – Arago indelade blixtarna i tre klasser:
lineära l. sicksackformiga blixtar, ytblixtar och
kulblixtar. Lineära blixtar äro sådana, som
bestå af en sammanhängande smal linie eller
stråle, hvilken ofta på ett eller flere ställen är
skarpt bruten, så att det hela bildar en i
sicksack gående linie. Under stundom delar sig
en sådan blixt i två eller flere grenar (greniga
blixtar). Ljuset är vanligen bländande hvitt,
men man har äfven observerat purpurröda,
violetta och blåaktiga blixtar af detta slag.
Sicksack-formen beror derpå att luften på olika
punkter gör olika stort motstånd mot
elektriciteten. Ytblixtarna utgöras af till formen
obestämda ljussken eller flamningar, som plötsligt
upplysa en större eller mindre del af himmelen.
Deras ljus är icke så rent hvitt som de lineäre
blixtarnas, utan stöter ofta i rödt, mera sällan
i blått och violett. Man torde kunna antaga
för säkert, att många ytblixtar äro lineära blixtar,
som slå öfver mellan de högre molnen och
upplysa de tjockare nedre molnlagren, hvilka dölja
sjelfva strålen för våra blickar. Emellertid
synes detta ej gälla om alla blixtar af den andra
klassen; Kundt har nämligen funnit väsentliga
olikheter mellan spektra (se d. o.) hos dem
och spektra hos blixtarna af första klassen. Hos
de senare består nämligen spektrum af smala,
ljusa linier, företrädesvis i de röda och gröna
fälten, då deremot ytblixtarna i spektroskopet
förete jämnt fördelade breda band. Till
ytblixtarnas klass räknar man ock de s. k.
kornblixtarna, d. ä. ljudlösa blixtar, som om
sommar- och höstkvällarna upplysa horisonten. I
de flesta händelser torde kornblixtarna böra
tillskrifvas ett åskväder, som är tillräckligt aflägset,
för att dundret ej skall kunna höras på
observationsplatsen. Att så alltid är förhållandet,
kan dock ej anses vara afgjordt. – Den tredje
klassens blixtar, de s. k. kulblixtarna eller
klotformige blixtarna, äro mycket sällsynta. De
skilja sig från de föregående slagen icke endast
genom sin form, utan äfven genom den
jämförelsevis långa tid de fortfara och den
långsamhet, med hvilken de röra sig. I motsats mot
de öfrige blixtarna, som räcka endast ett
ögonblick, fortfara dessa under en tid af flere
sekunder, hvarvid de långsamt röra sig ett stycke
framåt, ibland stanna en stund på samma ställe
och derpå fortsätta sin rörelse i samma eller i
en annan bana och slutligen försvinna med en
häftig explosion. Någon tillfredsställande
förklaring öfver detta fenomen är ännu icke
gifven. På sista tiden har en fransk fysiker,
Planté, genom, användning af mycket starka
galvaniska staplar lyckats eftergöra kulblixtar,
ehuru naturligtvis i förminskad skala. Huruvida
de i naturen förekommande kulblixtarna bildas
på samma sätt som de små elektriska kulorna
i Plantés experiment är emellertid ännu icke
afgjordt. Jfr Åska, Åskledare. R. R.
2. Fys. Ordet blixt förekommer såsom den
förste sammansättningsleden i namnen på en mängd
äldre fysikaliska apparater, hvilka hafva till
ändamål att på ett för åskådaren roande sätt
mångfaldiga den elektriska gnista, som
uppkommer vid urladdning af konduktorn till en
elektricitets-maskin. Alla dessa apparater äro
konstruerade efter en och samma princip. På
ett oledande ämne, vanligen glas, fästas med
gummi små bitar af metall, t. ex. lappar af
stanniol, af regelbunden (cirkulär, rombisk) form
och på korta afstånd från hvarandra, så att
mellanrummen formera linier, bokstäfver eller
andra bestämda figurer. Sättes nu den förste
stanniol-lappen i metallisk förbindelse med
konduktorn, medan den siste sammanbindes med
jorden, så hoppa elektriska gnistor samtidigt
öfver på alla afbrottsställena, och åskådaren ser
i detta ögonblick ett blixtlikt sken, som har
formen af en linie, bokstaf eller annan figur,
allt efter stanniol-bladens anordning. Effekten
beror ock af underlagets skapnad. Med
blixt-skifvan 1. blixt-taflan, på hvilken
underlaget utgöres af en plan glasskifva, kan man
icke framställa samma figurer, som man kan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
