Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döfstumhet - Döfstum-undervisning - Döfvande medel, farmak. Se Narcotica. - Döfvene - Döllinger, Johann Josef Ignaz von, tysk teolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i stor omfattning, som på senare tider anstälts,
visa, att den medfödda eller tidigt utvecklade
döfheten ej sällan beror på ärftlighet. Äfvenledes
är det bevisadt, att barn, som födas af föräldrar,
hvilka äro nära slägtingar till hvarandra (kusiner),
jämförelsevis snarare än andra blifva döfstumma.
Rsr.
Döfstum-undervisning (jfr Döfstumhet). I forntiden
herskade mycket falska föreställningar om döfstummas
undervisning och uppfostran. Så förklarade
t. ex. den grekiske filosofen Aristoteles
(350 f. Kr.), att den, som är född döf, är
en oförnuftig varelse, oemottaglig för hvarje
slags bildning. En helt annan föreställning om de
döfstumme rådde hos egypterna och perserna, hvilka
ansågo de döfstumme vara framför andra omhuldade af
gudamakterna och derför behandlade dem med kärlek
och vördnad. Huruvida de uträttade någonting för
deras bildning känner man likväl icke. Jämväl efter
kristendomens framträdande dröjde det mycket länge,
innan något slags döfstum-undervisning sattes i
fråga. Till och med kyrkofadern Augustinus (400
e. Kr.) uttalar sig om de döfstumme i samma anda
som Aristoteles. "Det är omöjligt för den döffödde
att komma till tron", säger han, "ty tron kommer af
predikan, af det som man hörer. Den döfstumme kan
hvarken lära att läsa eller skrifva." Den förste,
som, så vidt kändt är, undervisade en döfstum
och derigenom vederlade dylika falska omdömen,
var ärkebiskopen John de Beverley i York (700
e. Kr.). Det nästa kända försöket med döfstum-
undervisning gjordes af en professor i Heidelberg,
Rudolf Agricola (d. 1485). I 16:de årh. förekommo
sådana försök allt oftare, och från den tiden
har man kunnat tala om en döfstum-undervisningens
historia. I Spanien, England och Holland m. fl. land
började man då sysselsätta sig med de döfstummas
undervisning, hvarjämte flere skrifter i detta
ämne utgåfvos. Men först omkring midten af 18:de
årh. uppträdde de två män, som framför andra inlagt
förtjenster om de döfstummes bildning: abbé de l’Epée
(d. 1789) i Frankrike och Samuel Heinicke (d. 1790) i
Tyskland. De af dessa män grundade döfstum-instituten
(i Paris och i Leipzig) blefvo utgångspunkter
för döfstum-undervisningens olika lärometoder,
nämligen teckenmetoden, den franska skolans,
och talmetoden, den tyska skolans metod. Redan de
l’Epée och Heinicke stredo häftigt med hvarandra om
dessa metoders företräde, och striderna derom hafva
nästan oafbrutet fortsatts ända in i vår tid. Men
om man fortfarande tvistar om metoderna, så äro
emellertid våra dagars pedagoger ense derom att den
döfstumme är utrustad med samma själsförmögenheter
och anlag som den fullsinnade, att hans döfhet
hindrat honom lära sig omgifningens språk och att
döfheten således är orsaken till stumheten. För hans
undervisning uppställes numera ungefär samma mål som
för folkskolans lärjungar. Döfstum-undervisningen har
emellertid sina egendomligheter och ställer särskilda
anspråk på läraren, liksom den kräfver särskilda
undervisningsmedel. Synen och känseln måste för den
döfstumme ersätta hörseln.
Undervisningen kan ske med framgång endast i särskilda
läroanstalter, antingen s. k. internat, i hvilka
lärjungarna ej allenast få undervisning, utan äfven
hafva sitt hem under lärotiden, eller externat,
d. v. s. blotta skolor, i hvilka lärjungarna icke
hafva bostäder. Undervisningen för döfstumma bör
begynna så snart som möjligt, i vanliga fall således
när lärjungarna äro omkr. sju år. Minst åtta års
lärotid anses behöflig. Hvarje lärare kan samtidigt
undervisa endast ett mindre antal barn, omkr. 10–12.
Den svenska döfstum-undervisningens grundläggare
var Per Aron Borg (d. 1839), som 1809 stiftade
"Allmänna institutet för döfstumma (och blinda)"
på Manilla vid Stockholm. Detta institut var länge
den enda undervisningsanstalten för döfstumma
i vårt land. Vid slutet af 1850-talet började
emellertid nya döfstum-anstalter upprättas, och
f. n. (1880) är deras antal 17. Dessa anstalter
kunna likväl ej emottaga landets samtliga
döfstumma i undervisningsåldern. År 1877 funnos
i Sverige 4,639 döfstumma, eller 10,5 på hvarje
10,000 af befolkningen. Af dessa voro 850–900 i den
lämpligaste undervisningsåldern. – Finland har fyra
af staten underhållna läroanstalter för döfstumma. –
Jämväl i Norge finnas fyra döfstum-anstalter. Af
dessa är en, i Trondhjem, statsinstitution,
och de öfriga privata inrättningar, som åtnjuta
årligt understöd af statsmedel. – Danmark eger
följande undervisningsanstalter för döfstumma; "Det
kongelige dövstumme-institut" (grundlagdt 1807),
den privata "Dövstummeskolen grundet på talemetoden"
(upprättad 1847) och "Asylskolen", för döfstumma
småbarn (4–8 år gamla), alla i Köpenhamn, samt
tvänne mindre skolor, förlagda på landsbygden.
O. K.
Döfvande medel, farmak. Se Narcotica.
Döfvene, förr egen socken i Ås härad, Elfsborgs län,
numera en del af Börstigs socken i Frökinds härad,
Skaraborgs län.
Döllinger, Johann Josef Ignaz von, tysk teolog, föddes
d. 28 Febr. 1799 i Bamberg. Han prestvigdes 1822, blef
1823 lärare i teologi vid lyceum i Aschaffenburg samt
utnämndes 1826 till e. o. professor och 1827 till
ordinarie professor i kyrkolag och kyrkohistoria
vid universitetet i München. 1845 valde detta
universitet honom till sin representant i bajerska
deputeradekammaren, der han med ifver uppträdde för
de katolska intressena. 1848–49 var han medlem af
nationalförsamlingen i Frankfurt och förfäktade i
denna egenskap kyrkans fullständiga skilsmässa från
staten. De ultramontana tendenser, som kännetecknade
hans offentliga uppträdande till 1860, göra sig skarpt
gällande äfven i hans arbeten Die reformation, ihre
innere entwickelung und ihre wirkungen etc. (1846–48)
samt Luther, eine skizze (1851). Också var hans
namn länge ett slags symbol för den katolsk-kyrkliga
fiendskapen mot protestantismen. Emellertid vållade
Pius IX:s extravaganta kyrkopolitik en förändring i
hans åsigter, hvilken märktes redan efter italienska
kriget 1859 och som ännu afgjordare framträdde efter
vatikanska konciliet 1870. År 1861 höll D. i München
tvänne föredrag om upphäfvandet af påfvens verldsliga
makt. Hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
