Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döllinger, Johann Josef Ignaz von, tysk teolog - Dömestorp - Dömitz - Dömle - Dönhoff, tysk adlig ätt - Dönniges, Franz Alexander Wilhelm von, tysk historieskrifvare och diplomat - Dönsk tunga - Döpelse, teol. Se Dop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansatt för de "mot påfveväldet fientliga tankar"
han utvecklade i dessa föredrag, försvarade
han sig i skriften Kirche und kirchen, papstthum
und kirchenstaat (1861), hvilken ansågs innebära
eftergifter. Ultramontanernas hat mot honom fick
likväl ny näring genom ett tal, som han 1863 höll
inför en i München samlad kongress af katolska
vetenskapsmän. Detta tal, som utkom s. å. under
titeln Vergangenheit und gegenwart der katholischen
theologie, åtföljdes snart af skriften Die papstfabeln
des mittelalters (s. å.), hvari författaren
utvecklade ännu mer frisinnade åsigter. 1866
tillträdde D. rektoratet vid universitetet i München
med ett tal, Die universitäten sonst und jetzt,
hvilket oförtydbart ådagalade, att han stod på den
liberala sidan i den strid, som framkallats genom
1864 års syllabus och encyklika. 1870 presiderade
han, i Nürnberg, i en församling af katolska
vetenskapsmän, hvilkas förklaring mot det vatikanska
konciliet s. å. gaf anledning till den gammalkatolska
rörelsen. På en af ärkebiskopen i Köln framställd
uppmaning att underkasta sig ofelbarhetsdogmen och
konciliets öfriga beslut svarade D. 1871 med ett
offentligt afslag, hvilket hade till följd, att han
s. å. exkommunicerades. Sedan har D. ansetts som en
af hufvudmännen för gammalkatolikerna. Men ehuru han
genom en serie föredrag i München 1872 gaf upphof
till bildandet af gammalkatolska församlingar, har
han sedermera föga deltagit i denna rörelse. Deremot
har han, bl. a. på teologkonferenserna i Bonn
1874 och 1875, ifrigt verkat för biläggandlet af
tvistepunkterna mellan de kristna kyrkorna. 1871–72
var han för andra gången rektor vid universitetet
i München. Utom de redan nämnda arbetena har
D. skrifvit: Die eucharistie in den ersten
drei jahrhunderten (1826), Handbuch der neueren
kirchengeschichte (1828), Geschichte der christlichen
kirche (1833–35), Lehrbuch der kirchengeschichte
(1836–38), Muhammeds religion etc. (1838), Ueber
gemischte ehen etc. (5:te uppl. 1838), Hippolytus und
Kallistus, oder Die römische kirche in der ersten
hälfte des dritten jahrhunderts (1854), Heidenthum
und judenthum (1857), Christenthum und kirche in der
zeit der grundlegung (1860) och Sammlung von urkunden
zur geschichte des koncils von Trient (1876) m. fl.
Dömestorp, säteri uti Hasslöfs socken, Höks härad,
Hallands län, vid foten af Hallandsås. 3 3/4 mtl,
med 16 mtl underlydande. Gården omtalas redan på
1400-talet. 1796–99 egdes den af generalamiralen
grefve K. A. Ehrensvärd. Nuvarande egaren är
ryttmästaren P. v. Möller.
Dömitz, befäst stad i Mecklenburg-Schwerin, vid Neue
Eldes utlopp i Elbe. 2,656 innev. (1875). Under
J. Banérs återtåg från Magdeburg 1635 beslöt
kurfursten af Sachsen att genskjuta honom i
Mecklenburg och sände för den skull en truppstyrka,
under Baudissin, att taga det af en obetydlig svensk
afdelning försvarade D. Banér, som fått kunskap derom,
sände Ruthwen med 4–5 tusen man kavalleri och 1,000
musketerare till nämnda stad, och d. 22 Okt. stod
der en drabbning, hvarvid svenskarna
upprefvo fiendens 6–7 tusen man starka, endast af
infanteri bestående styrka och togo 2,500 fångar.
C. O. N.
Dömle, jernbruk med qvarn och såg i Nedre
Ulleruds socken, Kils härad och Värmlands län,
vid den å, genom hvilken sjön Visten utfaller i
Klarelfven. Tillverkningen uppgick 1872 till 621,000
kilogr. (14,610 ctr) stångjern.
Dönhoff (Doenhoff), tysk adlig ätt, som 1632 fick
riksgreflig värdighet. – 1. Sophie Juliane Friederike,
grefvinna von D., dotter till majoren Ernst von D.,
vigdes d. 11 April 1790 morganatiskt med preussiske
konungen Fredrik Vilhelm II, medan dennes gemål,
hos hvilken D. varit hofdam, ännu lefde. För
sina intrigers skull blef hon 1793 förvisad från
hofvet. Död 1826. Med konungen hade hon två barn:
den som preussisk statsman bekante grefve Wilhelm
von Brandenburg (se d. o.) och grefvinnan Julie von
Brandenburg, hvilken 1848 dog såsom enka efter hertig
Ferdinand af Anhalt-Köthen. – 2. August Hermann,
grefve von D., den förras brorson, preussisk diplomat,
f. 1797, deltog som frivillig i 1815 års fälttåg
mot fransmännen och beträdde 1821 den diplomatiska
banan. Efter att hafva tjenstgjort vid beskickningarna
i Paris, Madrid och London, hvarunder han avancerade
till legationsråd, utnämndes han 1833 till sändebud
i München och 1842 till samma befattning vid tyska
förbundsdagen. 1848 var D. en kort tid preussisk
utrikesminister, 1849 och 1850 hade han plats i
preussiska representationens första kammare, der han
slöt sig till högern, och sedermera blef han ärftlig
medlem af "herrenhaus". Död 1874.
Dönniges, Franz Alexander Wilhelm von, tysk
historieskrifvare och diplomat, f. 1814 i Kolbatz,
nära Stettin, var Rankes lärjunge, blef 1841
e. o. professor vid Berlins universitet, var
1842–45 den bajerske kronprinsen Maximilians
handledare vid hans vetenskapliga studier och
blef efter dennes tronbestigning (1848) bajersk
undersåte. Af sin konung, med hvilken han allt jämt
stod i nära beröring, fick D. flere diplomatiska
uppdrag, och 1860 blef han adlad. 1856–59 var
han anställd vid beskickningen i Turin, 1862–65
chargé d’affaires och 1867–10 sändebud i Schweiz
samt 1870–72 sändebud vid italienska hofvet. Död
i Rom d. 4 Jan. 1872. – D. upptäckte i Turin
och utgaf "Acta Henrici YII" (1839), bearbetade
"Jahrbücher unter der herrschaft könig Ottos I"
(1840), i de af Ranke utgifna "Jahrbücher des
deutschen reiches unter dem sächsischen hause",
och började författa en vidlyftigt anlagd Geschichte
des deutschen kaiserthums im 14 jahrhunderte (1841–
42). Sedermera behandlade han politiska frågor
för dagen, såsom i Das system des freien handels
und der schutz-zölle (1847). D. bearbetade äfven
Altschottische und altenglische volksballaden (1852). –
Hans dotter Helena, sedermera furstinna Racovitza,
hade ett stort inflytande på Ferdinand Lassalles öde.
Dönsk tunga, Fornn., "danskt tungomål", en i äldre
tider vanlig benämning på det fornnordiska språket.
Döpelse, teol. Se Dop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
