Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eld - Eld-andar l. Salamandrar, Mytol., ett slags naturväsenden. Se Elementar-andar. - Elddisciplin - Elddon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mindre lysande tillstånd hos vissa kroppar, hvari de,
sedan de förut blifvit till en viss grad upphettade,
råka genom luftens inverkan och i hvilket tillstånd
de uppdelas i sina enkla beståndsdelar och totalt
förstöras, hvarunder en särskild beståndsdel af
luften går förlorad." Enligt Scheele är flogiston
ett enkelt ämne. Eldsluften (syrgasen) är en
förening af flogiston och vatten samt en hypotetisk
syra. Borttages flogiston från eldsluften, så
uppstår skämd luft (qväfgas), salpetersyrlighet eller
salpetersyra. Genom eldsluftens förening med en större
qvantitet flogiston bildas värme, strålande värme och
ljus. Scheele skildrar förloppet vid förbränningen
på följande sätt. Först måste – såvida något annat
ämne, som har starkare föreningsbegär till flogiston,
finnes närvarande – åt den bränbara kroppen meddelas
en viss mängd värme, så att den kommer i "eldsrörelse"
eller blir benägen att afgifva sitt flogiston. I fria
luften finnes ett sådant ämne, nämligen eldsluften
(syrgasen), som med flogiston förenas till värme,
hvilket upptages af den skämda luften (qväfvet), som
deraf utvidgas och tvingas att stiga i höjden. Sedan
hettan uppstått, afgifver den bränbara kroppen
ännu mer af sitt flogiston, och detta förenas i
riklig mängd med den tillströmmande luftens eldsluft
till strålande värme och slutligen till den "högst
elastiska materie", som kallas ljus. – Men redan
tidigt framställdes äfven andra åsigter om eldens
natur. Så förklarade van Helmont 1640 elden för en
gasformig kropp i glödande tillstånd. Newton lärde,
redan 1701, att elden icke är någonting annat än
"ångor, rök eller utdunstningar", upphettade
till glödgning, samt att endast sådana kroppar
brinna med låga, hvilka kunna afgifva ångor eller
rök vid upphettning. En riktigare förklaring af
förbränningsfenomenen, än den flogistiska teorien
förmådde lemna, kunde åstadkommas allenast genom
ett noggrant aktgifvande på vigtförhållandena
mellan den bränbara kroppen och deraf alstrade
förbränningsprodukter. Redan i 8:de årh. hade den
lärde araben Geber iakttagit, att jern och tenn
tilltaga i vigt, när de syrsättas. 1630 iakttog Rey,
att tenn och bly tilltaga i vigt, när de upphettas
i luften och förkalkas, samt att luften är orsaken
till vigttillökningen. Robert Boyle fann 1662 genom
sinnrika experiment, att vid denna förbränning
af metallerna en del af luften fortäres. Det var
dock först Lavoisier förbehållet att visa, att
vid förbränningen de bränbara ämnena förenas med
luftens syre, genom hvilken upptäckt den flogistiska
teorien störtades, hvarefter man började få en klar
föreställning om eldens natur. Elden är ingenting
annat än ett ljus- och värmefenomen, som uppstår, när
ett gasformigt ämne förenas med luftens syre (eller
någon annan gas, som kan underhålla förbränningen),
och således, såsom van Helmont och Newton riktigt
tänkte sig saken, en gas i glödande tillstånd. Fasta
och flytande ämnen brinna icke såsom sådana. När
oljan i en lampa brinner, är det icke den flytande
oljan som brinner, utan deraf genom hettan alstrade
bränbara gaser. Likaså är det ej veden eller
stenkolet som brinner, utan gaser, alstrade genom dessa
ämnens upphettning.
2. Krigsv. Eldvapen användas till eld, på det sättet
att man söker med sina kulor sätta fientliga lefvande
mål ur strid eller att förstöra döda sådana. Elden i
denna betydelse är af två slag: direkt, när målet är
synligt, så att det kan användas såsom riktpunkt,
och indirekt, när målet ej är synligt och man
följaktligen måste begagna sig af en hjelpriktpunkt
för att kunna träffa detsamma. I förra fallet är
kulbanans krökning likgiltig, men i senare fallet
måste den vara sådan, att kulan går öfver det
föremål, som skymmer målet. – Såväl den direkta som
den indirekta elden kan för öfrigt vara antingen
skjutning, då man af ser att träffa lodräta mål –
kulan skall då verka i vågrät riktning, hvarför det är
fördelaktigt att hon slår an så vinkelrätt mot målet
som möjligt, hvilket vinnes genom låg kulbana –,
eller kastning, då man afser att träffa vågräta mål –
kulan skall då verka i lodrät riktning, hvarför det
är fördelaktigt, att banan är så hög som möjligt. –
Elden kan äfven benämnas efter eldvapnet: gevärseld,
kanoneld o. s. v., efter den trupp, som afgifver
densamma: infanterield, artillerield o. s. v., efter
eldgifningssättet: snabbeld, långsam eld m. m., samt
efter ammunitionen: spränggranateld, kartescheld
o. s. v. P. T. C. W. G. B.
Eld-andar l. Salamandrar, Mytol., ett slags
naturväsenden. Se Elementar-andar.
Elddisciplin, milit., en trupps egenskap att under
eldstrid städse bibehålla ett sådant lugn och en
sådan lystring till befälet, att detta kan i hvarje
ögonblick, efter stridsförhållandenas kraf, beherska
och leda elden. G. U.
Elddon, kem. teknol. Till grund för de äldsta
elddonen ligger värmets alstrande genom gnidning
(friktion). Ännu i dag brukas hos några vilda
folkstammar att uppgöra eld med tillhjelp af
en käpp, som hastigt gnides i en fördjupning af
ett trästycke. Friktion ligger äfven till grund
för det förr så allmänt brukliga elddonet stål
och flinta. Jämväl solglas och brännspeglar voro
bekanta redan i forntiden. Sedan man upptäckt den
lätt antändliga och lätt framställbara vätgasen,
sökte man konstruera elddon med tillhjelp af
denna. Medelst zink eller jern och utspädd svafvelsyra
utvecklade man vätgas i en glasflaska, hvarefter den
utströmmande gasen tändes med en elektrisk gnista
(Fürstenbergs vätgaselddon, uppfunnet 1770). Sedan
Döbereiner upptäckt den fint fördelade platinans
(s. k. platinasvamps) egenskap att tända i luften
utströmmande vätgas, konstruerade han en apparat
(Döbereinerska elddonet), som utgöres af en cylinder,
innehållande utspädd svafvelsyra och täckt af ett
lock, hvaruti en gasklocka och, inuti denna, en
zinkstång äro fästa. Klockan är upptill försedd med en
kran, genom hvars öppnande luften tryckes ur klockan
och ersättes af syra ur cylindern. När syran träffar
zinken, bildas vätgas, hvilken, sedan luften blifvit
utträngd, får genom kranen utströmma i luften, på
kort afstånd från en liten huf, innehållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
