Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elddon - Elde - Eldena - Eldfluga, zool. Se Elater - Eldförsvar - Eldhandvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
platinasvamp. Genom den med luft blandade vätgasens
beröring med platinasvampen upphettas denna
till glödgning, så att vätgasen antändes. Dylika
vätgaselddon voro i bruk i Sverige ännu på
1850-talet. I början af 1800-talet uppfann
man ett slags elddon, som voro tämligen allmänt
förekommande, innan tändstickorna infördes, nämligen
dopp-elddonen. Dessas egenskap att kunna tända
grundar sig derpå att koncentrerad svafvelsyra
med kaliumklorat (klorsyradt kali) utvecklar
ett kraftfullt oxidationsmedel, underklorsyra, som
med sådan lätthet afgifver syre åt bränbara ämnen
(svafvel, socker m. fl.), att de antändas. Man beredde
af kaliumklorat, socker och gummi en massa, hvilken
såsom tändsats anbragtes på änden af en svaflad
sticka. När nu tändsatsen indoppades i en flaska,
innehållande asbest, genomfuktad af svafvelsyra,
antändes först tändsatsen samt derpå svaflet
och sjelfva träet i stickan. Detta slags elddon
uppfans 1805 af en fransman, Chancel. I början
af 1830-talet började friktionständstickor komma
i bruk. I England tillverkades vid denna tid de
s. k. congreveska strykstickorna, hvilkas tändsats
utgjordes af kaliumklorat och svafvelantimon,
medelst lim eller gummi fäst vid en svaflad
trästicka. För att antändas måste dessa strykstickor
hastigt dragas genom en bit mellan fingrarna hårdt
hoppressadt sandpapper. Samtidigt började man
äfven tillverka fosfortändstickor, ehuru sådana
lära hafva uppfunnits redan 1816 af fransmannen
Ch. Derosne. Fosforstickornas tändsats bestod
till en början af kaliumklorat, fosfor och gummi;
men den lätta antändligheten gjorde dessa elddon
i hög grad farliga. Man började då (Trevany 1835)
ersätta kaliumkloratet med ämnen, som mindre lätt
afgifva syre, såsom mönja, brunsten och blysuperoxid
m. m., hvarefter kaliumkloratet alldeles utträngdes
ur fosforstickfabrikationen. Fosforstickornas
tändsats innehåller såsom verksam beståndsdel
hufvudsakligen fint fördelad gul fosfor, hvilken
medelst lim eller något dylikt bindemedel och
andra tillsatser fästes vid de svaflade ändarna
af trästickor. Dessa stickors stora antändbarhet
och framför allt den gula fosforns utomordentligt
giftiga egenskaper äro dock olägenheter, som göra
dessa billiga elddons användning ganska farlig. Sedan
E. Kopp 1844 upptäckt den röda modifikationen af
fosfor och A. Schrötter (d. 1875) 1851 funnit
en metod att, genom den vanliga gula fosforns
upphettning i slutna kärl, i huru stora mängder som
hälst framställa detta föga eldfängda och alls icke
giftiga ämne, sökte man i elddons-industrien betjena
sig af dessa vigtiga vetenskapliga upptäckter. Att
ersätta den vanliga fosforn med röd fosfor i sjelfva
tändsatsen visade sig opraktiskt till följd af den
röda fosforns ringa antändlighet. Lyckligare var
E. Böttgers i Frankfurt idé (1848) att anbringa
den röda fosforn på ett plån, mot hvilket stickan
gnides. Denna s. k. tändsats utgöres af svafvelantimon
och kaliumklorat, kaliumkromat, mönja, brunsten eller
dylika syrehaltiga ämnen samt lim eller gummi, och den
fästes i vått, degformigt tillstånd vid trästickor,
som blifvit dränkta i smält paraffin.
Plånen äro bestrukna med röd fosfor och pulveriserad
svafvelkis eller andra hårda, friktionen ökande
ämnen. Genom gnidningen af den syrerika tändsatsen
mot den röda fosforn i plånet och det dervid
alstrade värmet syrsattes den röda fosforn och
antänder stickans tändsats, samt denna i sin ordning
paraffinet. Dessa elddon äro de nu allmänt begagnade
s. k. säkerhetständstickorna, af hvilka i Sverige
årligen tillverkas för flere mill. kr. värde. De äro
så fullkomligt oskadliga och lemna så föga öfrigt
att önska, att de borde fullständigt uttränga de ty
värr ännu brukliga billigare, men farligare, svaflade
fosforstickorna. P. T. C.
Elde, en af Elbes bifloder från höger. Den rinner
upp i Mecklenburg-Schwerin, delar sig i tvänne armar
(Gamla och Nya E.) samt faller ut vid Dömitz. E. utgör
afloppet för Müritzsjön och några andra småsjöar
samt står genom Müritz-Havel-kanalen i förbindelse
med Havel. Längd 140 kilom. (19 mil).
Eldena, by i preussiska regeringsområdet
Stralsund (Pommern), 4 kilom. (0,5 mil) ö. om
Greifswald. Omkr. 650 innev. Der fans fordom
ett cisterciens-kloster, hvars jordområde 1634
öfverlemnades till universitetet i Greifswald. 1835
inrättades i E. en landtbruksakademi, hvilken 1876
förvandlades till en landtbruksskola.
Eldfluga, zool. Se Elater.
Eldförsvar, milit., betecknar, i motsats till
försvar med blanka vapen, det afvärjande af
fientliga anfall, som man söker åstadkomma, ännu
medan fienden är på stort afstånd, och fortsätta,
intill dess de blanka vapnens afgörande inträder. Det
förekommer såväl i fältkriget som i fästningskriget.
G. U.
Eldhandvapen, krigsv. Allt efter olika fordringar
på verkan och lätthandterlighet kunna eldhandvapnen
indelas i gevär, förkortade gevär och revolvrar.
a) Emedan gevären äro afsedda för trupper, för
hvilka eldstriden är hufvudsak, böra de utöfva den
största möjliga verkan; men enär dessa trupper,
förutom sin personliga utredning, endast hafva
sitt gevär att medföra och sköta, är fordran på
lätthandterlighet ej större, än att karlen må kunna,
utan att öfver höfvan tröttas, bära sitt vapen
under en dagsmarsch. Dessa fordringar uppfyller
ett gevär, som konstrueras för 10–11 mm. kaliber,
20–25 gr. kulvigt, 4–5 gr. laddning, 4–5 kg.
gevärsvigt samt för omkring 1,3 m. längd. Geväret skall
äfven kunna användas som stötvapen, och det förses
för den skull med en bajonett, som ökar dess vigt med
omkr. 0,5 kg. och dess längd med omkr. 0,5 m. – b) I
fråga om förkortade gevär är fordran på verkan mindre
än vid geväret, emedan eldstriden ej är hufvudsak
för de trupper (rytteri, fortifikationstrupper,
fotartillerister och trängmanskap), som skola
använda dem. Fordran på lätthandterlighet är deremot
större än vid geväret, emedan nämnda trupper
hafva så mycket annat att medföra. Denna större
lätthandterlighet vinnes genom att göra vapnet lättare
och kortare än geväret, hvilket det för öfrigt helt
och hållet liknar (deraf benämningen). Rytteriets
förkortade gevär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
