Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elegi - Eleison (Eleeson), Grek., "förbarma dig". Se Kyrie eleeson - Elektor - Elektoral-får (egentl. "kurfurstliga får"; jfr elektroat) och Elektoral-ull, se Merinos-får - Elektroat (jfr Elektor), en elektors (valmans) befattning; kurfurstevärdighet, kurfurstendöme - Elektra - Elektricitet (Friktionselektricitet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
versmått affattadt skaldestycke (jfr Distikon).
Ursprungligen torde detta ord hafva haft samma
betydelse som elegos, "klagosång", och elegiens
metriska form lämpar sig onekligen väl för att
återgifva en sorgbunden, men tillika dämpad och
reflekterande sinnesstämning. Redan tidigt kom likväl
elegiens begrepp att nästan uteslutande fästas vid
den metriska formen och dermed äfven att utsträckas
till sådana skaldestycken, i hvilka ofvannämnda
känslostämning alls icke framträder, t. ex. Tyrtaios’
krigiska och Solons politiska elegier. Hos romarna
odlades företrädesvis den erotiska elegien, inom
hvilken de romerske skalderna Catullus, Tibullus
och Propertius vunnit ett berömdt namn. Inom den
nyare vitterheten har elegien delvis åter fått sin
ursprungliga betydelse, i det man dermed, stundom
till och med oberoende af versmåttets art, betecknar
en lyrisk diktart af ett vemodigt, känslofullt och
klagande innehåll. – Elegisk, klagande, vemodig,
sorglig, rörande; känslosam. – Elegiskt versmått,
en af omvexlande hexametrar och pentametrar bestående
versform. Se Distikon. A. M. A.
Eleison (Eleeson), Grek., "förbarma dig".
Se Kyrie eleeson.
Elektor (af Lat. eligere, utplocka, utvälja), väljare
(kurfurste), valman, särskildt om valmän, som utöfva
rösträtt för en valkår. Jfr Val.
Elektoral-får (egentl. "kurfurstliga får"; jfr
elektorat) och Elektoral-ull, se Merinos-får.
Elektorat (jfr Elektor), en elektors (valmans)
befattning; kurfurstevärdighet, kurfurstendöme.
Elektra (Lat. Electra), Grek. mytol., "den klara",
dotter af Agamemnon och Klytemnestra och syster
till Ifigenia och Orestes. Af sin moder och dennas
älskare, Aigisthos, drefs hon ur hemmet och
förde dervid med sig den unge Orestes, hvilken
öfverlemnades till konung Strofios i Focis för
att uppfostras. Tillsammans med sin broder dräpte
E. sedermera Aigisthos och Klytemnestra. Hon var
först, mot sin vilja, förmäld med en man af ringa
stånd, men förenades sedan med Pylades och födde
denne två söner, Medon och Strofios. Hennes historia
behandlades dramatiskt af Aischylos, Sofokles och
Euripides. Jfr Orestes. – E. var äfven namnet på en
syster till Kadmos. Efter henne hade den "elektriska
porten" i Thebe sitt namn.
Elektricitet (Friktionselektricitet), fys. Det äldsta
kända sättet att uppväcka elektricitet var friktion,
och det ämne, som dervid synes företrädesvis hafva
uppmärksammats, var bernstenen, af hvars grekiska
namn, elektron, ordet elektricitet bildades. Den
verkan af elektriciteten, som först iakttogs, var
attraktionen af lätta kroppar till det elektriserade
föremålet. I forntiden synes dock ringa uppmärksamhet
hafva egnats denna naturkraft. Det är först under
de tre sista århundradena, som den blifvit flitigare
studerad, och först på 1800-talet blef den praktiskt
använd. Bland elektricitetslärans förste grundläggare
var den engelske läkaren William Gilbert (f. 1540,
d. 1603), som i ett år 1600 utkommet verk redogjorde
för sina undersökningar. Utom bernstenen och lynkurion
– de enda ämnen de gamle kände såsom
elektrisérbara – fann Gilbert en mängd andra, hvilka förhöllo
sig på liknande sätt, såsom ädelstenar af flere
slag, glas, svafvel, kolofonium (harts), gummilacka
och stensalt m. fl. Tillika påvisade han, att
friktionen är ett nödvändigt vilkor för uppväckande af
elektricitet, men att det gifves kroppar, särskildt
metallerna, som icke derigenom blifva elektriska,
ehuru äfven dessa, om de, såsom kompassnålen,
upphängas på en spets eller på en fin tråd, äro
underkastade den elektriska attraktionen. Märkvärdigt
nog iakttog Gilbert endast den elektriska
attraktionen, men ej repulsionen, hvaraf man kan
inse, att han icke kände elektricitetens dualistiska
natur, eller att det gifves mer än ett slags
elektricitet, hvilket äfven framgår deraf att bland
de af honom uppräknade ämnena förekomma sådana (glas
och svafvel m. fl.), hvilka hafva alldeles motsatta
elektriska egenskaper. Under de hundra åren närmast
efter Gilberts död utvecklades elektricitetsläran
föga, om ock enstaka rön af intresse gjordes,
af Otto v. Guericke, Hawksbee m fl. Märkligare
framsteg skedde först genom engelsmannen Stephen Gray
(f. 1696, d. 1736), som upptäckte, att vissa kroppsar
lätt öfverföra elektriciteten, under det andra
göra betydligt motstånd mot densamma, till hvilken
senare afdelning just de kroppar visade sig höra, som
man företrädesvis funnit ega förmågan att utveckla
elektricitet. Det förra slaget kallas ledare, de
senare oledare eller isolatorer (se d. o.). Genom
denna Grays upptäckt blef det möjligt att öfverföra
den på en kropp utvecklade elektriciteten till
en annan kropp och der qvarhålla den, genom att
omgifva den senare kroppen med oledande ämnen (isolera
densamma). Genom att göra sig till nytta denna vigtiga
upptäckt lyckades det icke långt derefter (1733) en
fransk fysiker, C. F. Dufay (f. 1698, d. 1739), att
uppvisa de motsatta egenskaperna hos elektricitet,
framkallad på olika ämnen, bl. a. glas och lack,
då dessa gnidas med ylle. Efter en dylik gnidning
attrahera såväl glaset som lacket lätta kroppar och
stöta dem efter attraktionen ifrån sig. Om ett sådant
lätt föremål, exempelvis en på en silkestråd upphängd
kula af flädermärg, först blifvit berörd med den
gnidna glasstången, så förhåller hon sig sedan ganska
olika till elektriserade föremål: hon repelleras af en
gniden glasstång, men attraheras af lack och svafvel
m. m. Om kulan först berörts med lackstången, blir
förhållandet motsatt. Dufay benämnde de båda slagen
"glaselektricitet" och "hartselektricitet". Nu kallar
man dem positiv och negativ elektricitet.
För att förklara de elektriska företeelserna äro
olika teorier uppställda. Enligt det hittills mest
gängse föreställningssättet gifves det två slags
elektriska fluida med polariskt motsatta egenskaper,
nämligen positiv eller + (plus) elektricitet och
negativ eller – (minus) elektricitet. Dessa äro båda
ovägbara. De förefinnas i det naturliga tillståndet
i lika mängd inom hvarje kropp, och elektriseringen
består i störandet af denna jämnvigt, så att ettdera
slaget blir öfvervägande. Båda fluida tillägger
man egenskapen att repellera partiklar af samma,
men attrahera dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
