Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektricitet (Friktionselektricitet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som äro af motsatt slag, och de elektriska
attraktionerna och repulsionerna mellan kropparna
betraktas endast såsom verkningar af de krafter,
hvilka hafva sin orsak i dessa fluida. Kropparna
röra sig således under inverkan af elektriciteten,
derför att på dem äro anbringade elektriska fluida,
hvilka till följd af luftens isolerande egenskap
icke bortgå. Den motsatta åsigten, att det gifves
endast ett enda elektriskt fluidum, uttalades först af
Benjamin Franklin (f. 1706, d. 1790) och har i senare
tider haft flere anhängare, af hvilka dock ingen
torde hafva fullständigare än Erik Edlund utfört den
unitariska åsigten. Enligt dennes teori förklaras det
elektriska tillståndet hos kropparna genom öfverskott
eller brist på elektriskt fluidum, så att en kropp,
som innehåller mer fluidum än i det naturliga
tillståndet, förhåller sig på samma sätt, som om han
vore laddad med + elektricitet, och omvändt. I nyare
tider har man uppställt äfven andra teorier, gående
ut på att förklara elektriciteten såsom kretsformiga
vibrationer på den elektriserade kroppens yta,
utbredande och fortplantande sig genom etern. Fastän
det – med afseende på naturkrafternas vexelverkan,
särskildt ljusets, värmets och elektricitetens, samt
möjligheten att omvandla dessa krafter i hvarandra
– är ganska sannolikt, att den ena såväl som den
andra af dem beror på något slags rörelse, vare sig
hos materiens vägbara delar eller hos etern, hafva
dock uttrycken "elektrisk materia" och "elektriskt
fluidum" samt det på dem grundade åskådningssättet
allt hitintills bibehållit sig inom vetenskapen,
sannolikt derför att fördelen af lättare uttryckssätt
derigenom vinnes.
Af hvad som redan är sagdt rörande den elektriska
attraktionen och repulsionen följer, att, om en med
elektricitet laddad kropp närmas intill en annan,
på denna senare, i fall den är god ledare, uppkommer
en fördelning af de båda fluida sålunda, att på den
sidan, som är närmast intill den laddade kroppen,
samlas elektricitet, som är oliknämnig med den
senares, och på den aflägsnare delen deremot liknämnig
elektricitet – under förutsättning nämligen att
ledaren är isolerad. Denna verkan kallas fördelning
på afstånd, elektrisk influens eller stundom, ehuru
måhända mindre riktigt, elektrisk induktion. Aflägsnas
den kropp, som verkat fördelningen, så förenas
åter de båda fluida, och ledaren är ej vidare
elektrisk. Men om ledaren, medan den är underkastad
influensen, sättes i förening med jorden, så bortledes
den elektricitet, som repelleras af den laddade
kroppen och är med hans elektricitet liknämnig. Den
oliknämniga qvarstannar deremot, så länge den laddade
kroppen finnes i närheten. Elektriciteten säges
i detta tillstånd vara bunden; men den blir fri
och kan bortledas, så snart den laddade kroppen
aflägsnas. Närmas en ledare mer och mer intill en
med elektricitet laddad kropp, så blir fördelningen
på ledaren allt starkare, attraktionen mellan de
oliknämniga fluida ökas och uppnår slutligen en
sådan styrka, att den mellanliggande luftens motstånd
öfvervinnes och de båda elektriciteterna förena sig under
ljusfenomen: elektrisk gnista, åtföljd af starkare eller
svagare knall. Efter att elektriciteten sålunda
meddelats mellan två kroppar, blifva, i fall endast
den ena förut egde fri elektricitet, båda laddade
med samma slags elektricitet som denna. Det största
afstånd, på hvilket en gnista öfverspringer mellan
en laddad kropp och en ledare, kallas slagvidd.
När en isolerad kropp laddas, utbreder sig
elektriciteten endast på kroppens yta, och
verkan af hvarje punkt inuti kroppen är = 0.
Om så ej vore fallet, skulle, genom fördelning,
elektricitet blifva fri på punkter inom kroppen och
återverka på den elektricitet, som finnes på ytan,
så att jämnvigt icke kunde ega rum. Erfarenheten
visar ock, att den elektricitetsmängd en kropp kan
upptaga beror endast på ytans form och storlek,
men alls icke på kroppens inre. Följaktligen
upptager en ihålig kula lika mycket elektricitet
som en solid. Af ytans form beror elektricitetens
fördelning öfver densamma: är kulan på alla punkter
likformig – hvilket endast är fallet med sferen –,
så har ock det elektriska fluidum på alla punkter
samma tjocklek; men på en yta, som ej är sferisk,
fördelar sig elektriciteten olikformigt och samlas
företrädesvis på de ställen, der ytan är starkare
krökt eller, med andra ord, på de mest utskjutande
delarna, såsom kanter, hörn och spetsar. Repulsionen
mellan de elektriska partiklarna blir på sådana
punkter starkast och öfvervinner slutligen det
motstånd, som det omgifvande mediet förorsakar
mot elektricitetens utströmning. Den spänning eller
benägenhet till utströmning, som finnes företrädesvis
på de nämnda punkterna af en ledare, kallas
tension. På föremål, afsedda för uppsamling af större
elektricitetsmängder, måste derför skarpa kanter
och spetsar undvikas. Elektricitetens utströmning
gifver sig till känna bl. a. genom det ljusfenomen,
som i mörker framträder kring de delar af kroppen,
från hvilka elektricitet utströmmar.
Mängden af den elektricitet en ledare mottager
beror på tensionen hos elektricitetskällan samt på
isoleringen. Är denna fullständig, så öfverströmmar
elektriciteten, ända till dess tensionen på ledaren
blir så stark, att den hindrar vidare öfvergång. När
fråga är om att uppnå starka laddningar eller att
göra laddningar från mycket svaga elektricitetskällor
förnimbara, är det derför lämpligt att hålla så
mycket som möjligt af den öfverförda elektriciteten
bunden genom en i närheten befintlig ledare. Om man
sätter en planslipad metallskifva i förbindelse med
elektricitetsmaskinen, så emottager hon elektricitet,
till dess hennes egen elektricitet har samma tension
som maskinens. Finnes åter i närheten en annan, med
henne parallel skifva af metall, hvars frånvända sida
är satt i ledande förbindelse med jorden, så uppkommer
på denna en fördelning. Om positiv elektricitet
öfvergår från källan till den första skifvan, samlas
bunden negativ elektricitet på den andra skifvans
åtvända yta, och denna bundna negativa elektricitet
binder i sin ordning positiv elektricitet på den
första skifvan. Men enär den bundna elektriciteten
saknar tension, så utgör den icke häller något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
