Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 10. E. XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket af ärelystnad som af politisk beräkning,
och hvilka blefvo bestämmande för riktningen af
Sveriges utrikespolitik under århundraden. De
inledde nämligen Sverige på eröfringens väg, lade
grunden till dess välde på andra sidan Östersjön
och invigde det till den förbittrade täflingsstriden
med Polen och Ryssland. E:s eröfringar korsade
Johans planer på landvinningar i samma trakter, så
nära belägna hans hertigdöme, planer, som E. före
sin tronbestigning understödt. Johan sökte Polens
hjelp för att nå sitt mål, gifte sig (1562) med
Katarina Jagellonica, försträckte polske konungen
betydliga summor och fick såsom pant för lånet sju
fasta platser i Livland. Dessa voro så belägna, att
de i Johans händer hindrade E. att utsträcka sina
eröfringar. Johans beteende var, minst sagdt, oklokt
och tvetydigt; E. spårade deri förräderi. Knappt
hade Johan kommit hem från Polen till Åbo, förrän E.,
i början af 1563, med häftighet uppmanade honom att
afstå panteslotten och förklara sig för Polen eller
Sverige. Johan blef förnärmad, besvarade första
uppmaningen nekande, den andra tvekande. E. stämde
honom då (d. 23 April 1563) att svara på anklagelser
för högförräderi och lät riksdagen (d. 7 Juni
s. å.) döma honom till döden samt, då han satte sig
till motvärn i Åbo, anfalla honom. Johan gaf sig
fången (d. 12 Aug. s. å.), benådades till lifvet,
men inspärrades (s. å.) på Gripsholms slott.
Medan denna brödrafejd pågick, invecklades E. i
krig med Danmark och Lübeck, det s. k. Nordiska
sjuårskriget (1563–70). E:s estländska politik,
genom hvilken Danmarks och Lübecks intressen i
Östersjölanden motarbetades, var en bidragande orsak
till äfven denna förveckling, som för öfrigt hade sin
grund i de svenske och danske konungarnas äregirighet
och stridslystnad. E. deltog personligen i detta
krig vid åtskilliga tillfällen under åren 1563,
1564, 1565 och 1568, men visade sig vara hvarken
hjelte (han mottog med synnerligt välbehag och
efterkom uppmaningar att ej blottställa sig genom
att följa armén, utan "spara sitt lif") eller
härförare. Han teoretiserade visserligen mycket
i krigskonsten, men hans egna krigsföretag liksom
hans order till befälhafvarna gingo mestadels ut
på att "bränna, plundra, skända och dräpa". Hans
befallningar voro till den grad omständliga och ledo
af sådana motsägelser, att de förlamade generalernas
handlingskraft och stundom voro "rent omöjliga att
efterkomma". Dessa omständigheter och E:s täta ombyte
af befälhafvare vållade, jämte annat, att kriget
till lands gick mindre lyckligt. Flottan, om hvars
utrustning E. inlade stora förtjenster, och hvars
rörelser voro mera undandragna hans inblandning,
spelade deremot en lysande rol.
E:s förfarande mot Johan blef
ödesdigert. E. misstänkte, att han ådragit sig den med
Johan beslägtade högadelns hat. Hans rufvande oro,
underhållen af Jöran Persson, gaf sig luft i hans
beteende mot en medlem af landets yppersta slägt,
Nils Sture, en ädling, i hvilken han trodde sig se
den i stjernorna antydde
ljushårige man, som skulle stöta honom från tronen. Sture
dömdes, på obevista anklagelser för högförräderi,
till döden af konungens nämnd, en öfverdomstol,
som E. inrättat (1561) för afhjelpandet af
oefterrättlighetstillståndet inom lagskipningen,
men som urartat till ett förföljelsemedel i hans
hand. Sture afrättades icke, utan "benådades" med ett
skymfligt tåg genom Stockholms gator (d. 15 Juni
1566). Ett par dagar derefter skickades Sture såsom
E:s ambassadör i friareärenden till Lothringen! –
Efter sina misslyckade friareförsök hos Elisabet hade
E. vändt sina blickar till Maria Stuart, men började
i Juli 1562 giftermålsunderhandlingar med prinsessan
Kristina af Hessen. Då dessa i Febr. 1564 afbrötos,
genom upptäckten af ett E:s kärleksbref till
Elisabet, anmälde han sig såsom friare hos prinsessan
Renata af Lothringen, en dotterdotter af kon. Kristian
II, icke utan afsigt att genom henne vinna arfsrätt
till danska land. (I E:s giftermålsplaner ingick
alltid ett politiskt element.) – Genom förgripelsen
mot Nils Sture trodde E. sig i ännu högre grad hafva
åsamkat sig adelns hat. Han betogs af fruktan för
arfrikets bestånd – en lättförklarlig fruktan hos
fursten af en uppkomlingsätt och gemensam för Gustafs
alla söner. Jöran Persson åtog sig att samla bevis
på en adelssammansvärjning, som skulle gå ut på
att till hämd för Stures behandling störta E. från
tronen. Inför konungens nämnd anklagades (Maj 1567)
flere stormän, bl. a. Nils Stures fader, grefve
Svante, en man af frestad, men omutlig trohet mot
Vasahuset. De anklagade sattes i fängelse i Upsala,
der en riksdag samlades att fälla dom öfver dem. Den
16 Maj 1567 kom E., tydligen i förvirradt tillstånd,
till Upsala. Nils Stures oförmodade ankomst dit
(han medförde Renatas ja) d. 21 s. m. ökade
förvirringen i hans själ. Den 22 skref han ett
försonligt bref till grefve Svante och besökte honom
d. 24 i fängelset samt bad om förlåtelse för sitt
handlingssätt. Antagligen icke öfvertygad om den
gifna förlåtelsens upprigtighet, förlorade han all
besinning, störtade in till den äfvenledes fångne Nils
och stötte först sin dolk, så ett spjut uti honom och
lät sina drabanter fullborda mordet. Gripen af bäfvan
flydde han ur staden, gaf under vägen befallning om
de öfrige fångne herrarnas dödande och lät inför sina
ögon nedhugga Beurreus, som ilat efter för att lugna
konungen. Den 27 Maj anträffades han, förklädd och
ännu från vettet, i Odensala socken. Småningom blef
han lugnare. Ånger och fruktan drefvo honom att bedja
Gud och menniskor om förlåtelse. Han sökte försoning
med de mördades fränder och Sveriges öfriga adel
samt befallde biskoparna (Aug. 1567) uppmana folket
att genom förböner afvända himlens straff; han lät
(hösten 1567) döma Jöran Persson till döden, en dom,
som dock ej verkställdes. På sommaren gifte E. sig
med Karin Månsdotter, en soldatdotter, som 1565, vid
15 års ålder, upptagits i hans harem och väckt hos
honom en verkligt djup kärlek. Mot slutet af 1567 –
"olycksåret", såsom E. kallade det – återföll E. i
vanvett, icke ett våldsamt, utan ett stilla vanvett,
fruktbart på fixa idéer: han trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
