Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik. 10. E. XIV - Erik, svenska prinsar. 1. E., enligt ynglingasagan - Erik. 2. E., en af Ragnar Lodbroks och Tora Borgarhjorts söner - Erik. 3. E. Birgersson, hertig - Erik. 4. E. Valdemarsson - Erik. 5. E. Magnusson, son af Magnus Ladulås och drottning Helvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig vara afsatt och Johan konung samt lösgaf sin
fångne broder. Efter att under vintern 1568 hafva
legat i fält mot danskarna, som under den allmänna
förvirringen i riket framträngt in i Östergötland,
återfick E. på våren krafter och sitt "gamla
sinne". E. skänkte åter sitt fulla förtroende
åt Jöran Persson, förklarade de i Upsala mördade
herrarna skyldige, återfordrade af deras fränder
penningar o. d., som han lemnat i försoningsgärd,
och började tala ur hotfull ton mot Johan. En allmän
oro bemäktigade sig sinnena med anledning deraf. E:s
hänsynslösa, men på lag stödda tillvägagående mot
adeln vid rusttjenstskyldighetens utkräfvande,
hans (1563 upptagna) räfst efter de gods adeln
olagligt tillegnat sig vid reduktionen från kyrkan
hade redan aflägsnat aristokratien. Sturemorden,
E:s giftermål, hans 1568 ånyo vaknande tyranniska
böjelse och Karins högtidliga krönande till drottning
(Juli 1568) bragte till mognad en revolution inom
adeln. Johan, hvars maka E. (Febr. 1567) lofvat
för fredens bevarande utlemna till tsar Ivan den
förskräcklige, och hans yngste broder, Karl, höjde
d. 12 Juli 1568 upprorsfanan. Den 29 Sept. s. å. gaf
sig E., öfvergifven af alla sina slägtingar och
förrådd af sitt folk, på Stockholms slott fången
åt sina bröder. En riksdag förklarade. 1569, att
E. och hans ätt voro Sveriges krona förlustiga, och
att E. skulle hållas "i fängslig, dock tillbörlig
och furstlig förvaring". E. hölls derefter fången
på Stockholms (Sept. 1568–Juli 1570), Åbo (Juli
1570–4 Aug. 1571), Kastelholms (Aug.– Nov. 1571),
Gripsholms (Nov. 1571–Juni 1573), Vesterås (Juni
1573–hösten 1574) och Örbyhus (hösten 1574–Febr. 1577)
slott. Anledningen till det täta ombytet af
vistelseort låg uti de, nästan alla från de lägre
klasserna utgångna, sammansvärjningar till E:s förmån,
som tid efter annan (1569, 1574, 1576) upptäcktes och
som väckte oro hos Johan, hvilken efterträdt E. på
tronen. Denna oro yttrade sig ännu påtagligare i
Johans beslut att taga E. af daga. Redan i Jan. 1572
framhöll Johan för sin broder Karl nödvändigheten af
E:s dödande. I flere nästan lika lydande bref (1573,
74, 75, 77) gaf han E:s fångvaktare med afskyvärd
utförlighet tillkänna huru E. skulle dödas, om
försök gjordes att befria honom, och d. 10 Mars 1575
underskrefvo rikets råd och de förnämste prelaterna
en formlig dödsdom öfver E. Den 26 Febr. 1577 upphörde
E. att lefva. Författare från slutet, af 1500- och
1600-talen hafva ingenting märkligt att förtälja
om E:s död. Pufendorf ("Continuirte einleitung",
tr. 1686) omnämner för första gången i tryck, att
E. afdagatagits af sin broder genom gift (antagligen
hemtade han uppgiften ur Messenii då endast i
manuskript tillgängliga "Scondia illustrata"), och
de fleste historiske skriftställare från 1700- och
1800-talen hafva vidhållit denna uppgift. Några nyare
skriftställare hålla dock före, somliga på grund af
urkundernas vittnesbörd, andra af medicinska skäl,
att E. dött en naturlig död (enl. A. J. Amnéus,
i "Eira", 1880, vållad af magsår, som framkallat
bukhinneinflamination, ulcus ventriculi perforans).
– E:s stoft förvaras i Vesterås domkyrka.
Under fångenskapen, hvilken Karin Månsdotter
delade till Juni 1573, sysselsatte E. sig med
litterära arbeten. Han verkställde en (numera,
förlorad) öfversättning af Joh. Magni Svea och
Göta krönika, gjorde latinska dagboksanteckningar
(förlorade) och skref bl. a. (delvis med en spetsig
träpinne och sotvatten) i kanterna och, på
otryckta blad i ett exemplar af Sabellici "Opera
omnia" (i k. Biblioteket i Stockholm) vidlyftiga
anteckningar, som företrädesvis gingo ut på att
försvara hans regeringsåtgärder samt hans och hans
med Karin födda barns rätt till kronan (E. hade
med Karin sönerna Gustaf. Henrik och Arnold samt
dottern Sigrid). Dessa anteckningar, uppsatta
dels på svenska, dels på latin, äro tryckta (i
"Handl. rör. Skand. Hist." XIII och XIV). I såväl
Sabellici opera som i ett exemplar af Strabos "De
situ orbis" (i k. Vet.-akad:s bibi. i Stockholm)
har E. gjort en mängd teckningar, "måhända de
äldsta af någon bevisligen svensk konstnär"
(Ahlqvist). Deremot är E. icke författare till de två
psalmer (Sv. Ps. 180 och 373) och den kärleksvisa
("Väl är den, som vidt från höga klippor" etc.),
hvilka länge tillskrifvits honom. – E. återföll
emellanåt under fängelsetiden i vanvett; det
var af maniakalisk natur.
J. Th. W.
Erik, svenska prinsar:
1) E., enligt ynglingasagan son till Upsala-konungen
Yngve Alreksson, låg jämte sin broder Järund under
många är i viking, hvarunder de bl. a. i Danmark
slogo norske konungen Gudlög. Ryktbar i sagan
är de bägge brödernas strid på Föresvallarna
vid Upsala med sjökonungen Hake, som besegrat
Upsala-konungen Huglek, E:s syskonbarn, och inkräktat
hans tron. E. stupade i denna strid.
2) E., en af Ragnar Lodbroks och Tora Borgarhjorts
söner, anföll jämte sin broder Agnar Upsala-konungen
Östen Bele med krig, i hvilket Agnar stupade och
E. tillfångatogs. E. afslog anbudet om Östens
vänskap och hans dotter Ingeborgs hand samt blef
efter egen begäran dödad på det sätt att han kastades
på spjutspetsar.
3) E. Birgersson, hertig, jarl Birgers son,
(födelseåret obekant) blef, enligt rimkrönikan, af
sin fader, men, enligt nyare forskare, först af sin
broder, Magnus Ladulås, 1275 utnämnd till
hertig såsom belöning för att han understödt Magnus
i striden mot Valdemar. Han beskrifven såsom "en
god och from herre" och var en obetydlig personlighet,
hvarför ock drottning Sofia, Valdemars gemål, kallade
honom "Erik allsintet". Död 1276.
4) E. Valdemarsson, konung Valdemars son, den
förres brorson, f. 1272, hölls efter sin farbroders,
Magnus Ladulås’, död (Dec. 1290) fången på
Stockholms slott, emedan man i honom fruktade
en medtäflare om kronan till Magnus’ son Birger.
Sedan Birger krönts, 1302, lösgafs E. och lefde sedan
såsom enskild man i Sverige. Under Magnus Erikssons
minderårighet (1319–32) var han medlem af rådet.
5) E. Magnusson, son af Magnus Ladulås och drottning
Helvig, den förres syskonbarn, föddes omkr. 1282 och
tillträdde 1302 sitt hertigdöme Södermanland och en
del af Upland, samt förlofvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
