Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Espiègle - Espignol - Espinasse, Claire Françoise de l'. Se Lespinasse. - Espinasse, Esprit Charles Marie, fransk general - Espinel, Vicente de, spansk skald - Esping, skeppsb. - Esping, zool. - Espinge, Östra, socken i Skåne, Malmöhus län - Espingole. Se Espignol. - Espingbod, skeppsb. - Espinhaço - Espinosa de los Monteros - Espirito Santo, provins i Brasilien - Espiritu Santo - Esplanad - Espolin, Jon Jonsson, isländsk författare - Esponton - Espremenil, Jean Jacques Duval d'E., fransk advokat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Espiègle [-iägöl], Fr. (Gammalfr. Ulespiegle,
af T. Eulenspiegel, Sv. Ulspegel), skalk,
gyckelmakare, spefogel. – Espièglerie [-glöri],
narrstreck, puts, skälmstycke.
Espignol [espinjol], ett slags kulspruta, som utan
någon egentlig framgång nyttjades af danskarna i 1864
års krig. Ordet är bildadt af det Fr. Espingole
[espänggol; af ett gammalt verb. espringuer,
beslägtadt med Sv. spränga], fordom ett slags musköt
med trattformigt vidgad pipa.
Espinasse, Claire Françoise de l’. Se Lespinasse.
Espinasse [espinas], Esprit Charles Marie, fransk
general, f. 1815, ingick 1837 vid främlingslegionen
i Alger, blef 1845 bataljonschef vid zuaverna och
utmärkte sig såsom sådan i kriget mot kabylerna. Vid
statskuppen den 2 Dec. 1851, då han var öfverste
vid 42:dra linieregimentet, sprängde han på
dåvarande presidenten Louis Napoleons befallning
nationalförsamlingen och dämpade sedermera åtskilliga
resningsförsök i Paris. 1852 befordrades han till
brigadgeneral och adjutant hos Louis Napoleon. I
Orientaliska kriget (1853–56) företog han ett
olyckligt rekognoceringståg i Dobrudja (1854),
hvarvid han förlorade en stor del af sina trupper
genom sjukdom. Såsom divisionsgeneral deltog han med
utmärkelse i slaget vid Inkerman och stormningen af
Malakoff (1855). Då Napoleon efter Orsinis attentat
(1858) sökte organisera regeringen på militäriskt
vis, blef E. inrikesminister, men gick till väga med
sådan stränghet och hänsynslöshet, att han efter några
månader måste frånträda sin befattning. Han utnämndes
då till senator. I 1859 års krig kommenderade han en
division under Mac Mahon och stupade i spetsen för
den samma i slaget vid Magenta s. å.
Espinel, Vicente de, spansk skald, f. 1551,
studerade i Salamanca, trädde sedan i krigstjenst,
och tillbragte sina sista lefnadsår i ett kloster
i Madrid, der han dog 1634. Hans förnämsta arbete
är Relaciones de la vida y aventuras del Escudero
Marcos de Obregon (1618), i hvilket han skildrar sitt
krigarelifs äfventyr, och hvilket Lesage till en
del begagnade i "Gil Blas". Dessutom utgaf han ett
band dikter, Epistola ad Pisones, y varias rimas
(1619). De s. k. decimas – tioradiga strofer,
med åttastafviga verser –, åt hvilka han gaf en
regelbundnare form, kallas efter honom espinelas. –
Äfven inom musikens historia intager E. en plats. Han
var virtuos på guitarr och försåg detta instrument
med en femte sträng.
Esping, skeppsb., ett slags vid flottans station i
Karlskrona ännu befintligt mindre, i det närmaste
öppet lastfartyg, hvars största längd är 14,8 m. (50
f.), största bredd 3,7 m. (12 1/2 f.) och djupgående,
med last, omkr. 1,5 m. (omkr. 5 f.). Den är tacklad
med stor-, fock- och gäckmast samt utliggare
eller bogspröt, å hvilka föras storsegel, fock,
gäck, stagfock och klyfvare. Storseglet,
focken och gäcken äro sprisegel.
J. G. B.
Esping, zool., en ganska vanlig benämning på honan
af den vanliga huggormen (Pelias berus),
när hon är ung. Hon är rödbrun, med mörkare
ryggband, och till färgen således tämligen olik det
fullvuxna djuret. J. G. T.
Espinge, Östra, socken i Skåne, Malmöhus län, Frosta
härad. Arealen 3,465 har (7,019 tnld). 958
innev. (1879). Annex till Fulltoftar Lunds stift,
Frosta kontrakt.
Espingole. Se Espignol.
Espingsbod, skeppsb., en å örlogsvarf befintlig
verkstad, der båtar och andra mindre farkoster byggas.
J. G. B.
Espinhaço [-injaso], Serra do, bergskedja i
Brasilien, prov. Minas Geraes, sträcker sig, parallelt
med kusten, från 16° till 21 1/2° s. br. och når sin
största höjd i Itatiaia, 2,994 m. (10,083 f.) eller,
enligt Linden och Glagion, endast 2,712 m. (9,133
f.).
Espinosa de los Monteros, stad i spanska
prov. Burgos (Gamla Kastilien). 3,598
innev. (1877). Den 10 och 11 Nov. 1808 vunno
fransmännen, under Victor och Lefebvre, en seger
derstädes öfver spaniorerna, under Blake och
La Romana.
Espirito Santo, provins i Brasilien, vid Atlantiska
hafvet. Arealen 44,839 qvkm. (814 qv.-mil). 82,137
innev. (1872). Hufvudstad: Victoria.
Espiritu Santo. 1. Den största och vestligaste ön
i Nya Hebridernas arkipelag (Melanesien), under
15° s. br. och 167° ö. lgd. Den är 129 km. (17,4
mil) lång och 64 km. (8,6 mil) bred, har en areal
af 4,857 qvkm. (88,2 qv.-mil). samt hade 1875
omkr. 20,000 innev. – 2. Ö i Kaliforniska viken,
nära halfön Kalifornien. – 3. Vik på östra kusten af
Central-Amerika, mellan Yucatan och Belize.
Esplanad (Fr. esplanade, fri och öppen plats, af
Med. Lat. ex-planata, af Lat. planus, jämn). 1. En
mellan tvänne gator belägen och antingen
i parkstil eller med regelbundna alléer ordnad
promenadplats i en stad (t. ex. Esplanaderna i
Helsingfors). – 2. Befästningsk., en öppen plats,
af minst 500 m. (1,684 f.) bredd (kartesch-håll),
framför citadellet i en fästning. För att man skall
kunna få ett fritt skjutfält från citadellet, får
icke denna plats belamras med byggnader. 2. G. U.
Espolin, Jón Jónsson, isländsk författare, föddes
1769 på gården Espihol på Nordlandet, efter hvilken
han tog sitt namn. Död som domare 1836. Hans
förnämsta arbete är Islands árbækur i söguformi
(1821–55), utgifvet af isländska literatursällskapet
("bokmentafjelag"). Dessa årsböcker, hvilka börja med
den tid, då Island lades under norskt välde (1262),
och sträcka sig till 1830, utgöra, särskildt för tiden
efter 1334, då biskopssagorna sluta, en mycket vigtig
och förtjenstfull bearbetning af källskrifterna,
C. R.
Esponton [esponstong], Fr., ett slags pik, omkr.
2 m. (6,7 f.) lång, hvilken i slutet af 1700-talet
bars såsom ett befälstecken inom den svenska armén.
W. G. B.
Espréménil [epremenil], Jean Jacques Duval d’
E., fransk advokat, f. 1746 i Pondichéry, blef
parlamentsråd i Paris. Genom den häftighet, hvarmed
han 1787 yrkade på riksständernas sammankallande,
vann han mycken popularitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
