Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Estlander, Jakob August - 2. Estlander, Karl Gustaf - Estniska språket hör till den vestfinska grenen af den finsk-ugriska språkstammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödligheten vid sårskador å hufvudet, Resektion af
refben vid kroniskt empyem, Kliniska bidrag till
kännedomen om osteosarkomet i öfverkäken och dess
behandling medelst resektion af detta ben (alla tre i
"Nord. med. arkiv", 1879; den sista äfven intagen i
"Revue mensuelle", s. å.). E. vann ett högt aktadt
namn som en skarpsinnig iakttagare och som en
utmärkt klinisk föreståndare samt som kirurgisk
operatör. Dessutom gjorde han sig känd som en varm
försvarare af den skandinaviska bildningen och genom
sin nitälskan för vidmakthållandet af Finlands andliga
samfärdsel med de öfriga delarna af norden.
2. Estlander, Karl Gustaf, den föregåendes broder,
finsk estetiker och konstkritiker, född i Lappfjärds
socken, Vasa län, d. 31 Jan. 1834, blef 1850 student i
Helsingfors, hvarefter han vid universitetet derstädes
egnade sig åt historiska, filologiska och estetiska
studier, filos. kandidat 1856 samt promoverad, såsom
magister primus, d. 29 Maj 1857, vid Finlands stora
jubelfest. Efter att hafva aflagt licentiatexamen
1859 och disputerat dels för doktorsgrad (1858) om
Richard Lejonhjerta i historien och poesin, dels
för docentur (1859) om Folksångerna om Robin Hood,
företog han under åren 1859 och 1860 en utländsk resa
till Danmark, Tyskland, Belgien och Frankrike för att
idka konststudier. Under frånvaron från hemlandet
utnämndes han till docent i estetik och modern
litteratur 1860 och promoverades s. å. till doktor i
historisk-filologiska fakulteten. I ett och ett halft
år, 1861 och 1862, förestod han sedan professuren i
estetik och modern litteratur samt anträdde derefter,
hösten 1863, med offentligt understöd en tvåårig resa
till Danmark, Tyskland, Frankrike, England, Italien
och Spanien, hvarvid resans uppgift var å ena sidan
studier i bildande konst, å den andra forskningar i
medeltidens literatur (Tristan-sagan, de Ossianska
traditionerna m. m.). Hemkommen höll E. under våren
1866 i Helsingfors en följd af populära föreläsningar
öfver de bildande konsternas historia och utgaf
derefter 1867 i Stockholm det bekanta arbetet De
bildande konsternas historia från slutet af adertonde
århundradet till våra dagar, hvilket utgjorde frukten
af hans omfattande konststudier. När Cygnaeus 1867
fick afsked såsom emeritus, förordnades E. att förestå
den professur, som han redan förut skött i tvänne
terminer och som han, efter att 1868 hafva disputerat
öfver Bidrag till den provencaliska litteraturens
historia, slutligen erhöll, då han d. 11 Juli
1868 utnämndes till professor i estetik och modern
literatur vid Helsingfors universitet. Sedan dess
har E. ännu en gång gjort en studieresa i utlandet
och äfven besökt Sverige, särskildt år 1877, då han
vid Upsala universitets jubelfest var representant
för Vetenskapssocieteten i Helsingfors.
E. är en af de ypperste målsmännen för den estetiska
vetenskapen i norden. Detta har han lagt i dagen
icke blott genom ofvannämnda skrifter, särskildt
"De bildande konsternas historia", som både i
forskning och öfversigtlig klarhet, i sunda omdömen
och personlig stil är ett särdeles utmärkt arbete,
utan äfven genom
flere skrifter, hvilka med förkärlek vända sig till
det praktiska, till konstens utöfning och hennes
inflytande på handtverket och lifvet. Särskildt
torde, såsom i Sverige mera kändt, få påpekas hans
medarbetareskap i "Tidskrift för bildande konst
och konstindustri" (1875, 76) och hans bidrag till
"Nordiskt konstnärs-album" (1878, 79). Dessutom
har E. i "Litterär tidskrift" 1864 meddelat flere
uppsatser från sina resor i utlandet och, i "Acta
societatis scientiarum fennicae", Tom. VIII,
utgifvit "Poema del Cid i svensk öfversättning
med kritisk och historisk inledning", 1863, samt
"Pièces inédites du roman de Tristan, précedées de
recherches sur son origine et son développement",
1866. – För sitt finska fosterland har E. derjämte
stor betydelse såsom en af de främste kämparna
inom det svenskvänliga partiet. Såsom sådan är
han outtröttlig i sitt nit att söka uppehålla det
andliga sambandet mellan Finland och dess gamla
moderland. Redan tidigt blef E. såsom stridbar kämpe
invigd i publicistens ömtåliga värf. Under sommaren
1856 redigerade han "Helsingfors Tidningar" och var
1862–63 medlem i redaktionen af "Helsingfors Dagblad",
i hvars grundläggande han äfven deltagit. Men
sin största betydelse i detta hänseende eger han,
såsom utgifvare af "Finsk Tidskrift för vitterhet,
vetenskap, konst och politik", hvars första häfte
utkom i Oktober 1876, och som obestridligen är en af
de bäst redigerade tidskrifter på svenskt tungomål.
C. R. N.
Estniska språket hör till den vestfinska grenen af
den finsk-ugriska språkstammen samt står till finskan
och de öfriga vestfinska tungomålen i ungefär samma
grad af frändskap som den, hvilken råder mellan de
skandinaviska språken. I allmänhet är i estniskan
förvittringen af språkelementen längre framskriden
än i något annat vestfinskt språk, med undantag af
liviskan, och till följd deraf har dess formbildning
förlorat mycket af den klarhet, hvilken öfver hufvud
är utmärkande för i fråga varande språkgrupp. Så
t. ex. har nominalböjningen skenbart blifvit i hög
grad nyckfull och oregelbunden derigenom att vokaler
och n i utljudet försvunnit, men qvarlemnat sina
fonetiska inverkningar på föregående ljud, samt
i synnerhet derigenom att stammens slutvokal i
nominativus, der den stått såsom utljud, oftast
bortfaller, men i öfriga kasus åter uppträder i sin
ursprungliga gestalt. Vidare saknar estniskan (utom
Vero-dialekten) den i de flesta beslägtade språk
genomförda vokalharmonien. Från finskan skiljer sig
estniska språket äfven derigenom att det, jämte de
tonlösa explosivljuden och det tonlösa s, också eger
intonerade explosivljud och intoneradt z. Denna
omständighet, i förening med ofta förekommande
mollering och med en viss förkärlek för oklara
vokalljud, gör att estniskan klingar vekare och
mindre manlig än finskan samt sålunda, jämförd med
nämnda språk, påminner om danskan i förhållande
till svenskan. – Hvad böjningen beträffar, är att
märka, att estniskan af finskans 15 kasus saknar 4
(prolativus, essivus, comitativus, instructivus),
men i stället har bevarat en kasus, terminativus,
af hvilken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
