Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estniska språket hör till den vestfinska grenen af den finsk-ugriska språkstammen - Estoc, Fr., milit., en lång och fin stötvärja - Estompe. Se Stomp - Estourmel, François Marie Joseph Louis d'E. - Estrad, en upphöjd del af golfvet i ett boningsrum - Estragon. Se Dragon, farmak. - Estrangelo, Syr., egentl. "evangelieskrift", benämning på den äldre syriska skriften - Estrées, urgammal fransk adlig ätt - Estrées. 1. Jean d'E. - Estrées. 2. Gabrielle d'E. - Estrées. 3. François Annibal d'E - Estrées. 4. Jean d'E. - Estrées. 5. Victor Marie d'E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finskan endast enstaka spår finnas qvar. – Estniska
språket sönderfaller i tvänne hufvuddialekter:
den revalska, som omfattar större delen af
språkets område samt fått öfvervägande användning
som skriftspråk, och den dorpatska, hvars
egendomlighet är starkast utpräglad i Vero-munarten. –
Den äldsta grammatikaliska behandlingen af estniskan
är Stahl’s "Anführung zu der ehstnischen sprache"
(1637, ytterst bristfällig). Bland senare arbeten
böra i främsta rummet nämnas Ahrens, "Grammatik
der ehstnischen sprache revalschen dialektes"
(1843; ny uppl. 1853); Krohn, "Viron kielioppi
suomalaisille" (1872; "Estnisk grammatik
för finnar"), samt slutligen det senaste och
förnämsta verket på detta område: Wiedemann,
"Grammatik der ehstnischen sprache" (1875). Af
framstående vetenskaplig betydelse är äfven sistnämnde
författares "Ehstnisch-deutsches wörterbuch" (1869).
O. E. T.
Estoc [estock], Fr. (beslägtadt med T. och
Sv. stock), milit., en lång och fin stötvärja, som
hufvudsakligen begagnades i 16:de årh. – Estocade
[-kad], Fr., värjstöt; äfven närgånget tiggeri,
prejeri.
Estompe [estångp]. Se Stomp.
Estourmel [esturmel], François Marie Joseph Louis
d’E, grefve, fransk resande, f. 1783, d. 1852, var
prefekt under restaurationen. Skildringen af sina
forskningsresor i Grekland, Palestina och Egypten
utgaf han i Journal d’un voyage en Orient (1844;
ny uppl. 1848).
Estrad (Fr. estrade, egentl. väg, gata, af
Ital. strada, Lat. via strata, jämn, banad väg),
en upphöjd del af golfvet i ett boningsrum,
t. ex. framför höga fönster-bröstvärn eller för
att derpå ställa en soffa, en säng o. s. v.; en med
några trappsteg upphöjd plats för tronen i en tron-
l. paradsal; ett upphöjdt golf (i en sal eller i
det fria) för officianter (såsom musici o. a.) eller
åskådare vid festliga tillfällen; tribun.
Estragon [-gång]. Se Dragon, farmak.
Estrangelo, Syr., egentl. "evangelieskrift",
benämning på den äldre syriska skriften, hvilken
skiljer sig från den nyare, nu brukliga, genom mindre
prydlig form, men på samma gång genom större kraft.
Estrées [estre l. etre], urgammal fransk adlig ätt,
som härstammade från Artois och tog namn efter den
lilla staden Estrée (nära Béthune). – 1. Jean d’E.,
marquis, krigare, f. omkr. 1486, utmärkte sig i
synnerhet vid belägringen af Calais (1558) och blef
generallöjtnant 1562. Död 1571. E. skapade det franska
artilleriet. – 2. Gabrielle d’E., Henrik IV:s af
Frankrike älskarinna, dotter af generalfälttygmästaren
Antoine d’E., föddes 1571. Då Henrik IV vid ett
tillfälligt besök på hennes faders slott Coeuvres
(1590) fick se henne, intogs han genast af kärlek till
den unga flickan, som besvarade hans böjelse. Då
Gabrielles fader ej ville tillåta hennes möten
med konungen, föranstaltade denne hennes giftermål
med d’Amerval de Liancourt, en enkling med fjorton
barn. Detta skenäktenskap upplöstes dock snart, emedan
konungen ämnade skilja sig från sin gemål, Margareta
af Valois, och göra Gabrielle till drottning. Hon
kallades till hofvet och upphöjdes till hertiginna
af Beaufort. Till hennes berömmelse kan anföras, att
hon aldrig missbrukade det obegränsade inflytande
hon utöfvade på konungen. Sully upphörde dock
icke att motarbeta henne. Vid påsktiden 1599, då
förberedelserna till konungens skilsmessa voro i det
närmaste afslutade, lemnade Gabrielle hofvet och begaf
sig till Paris. Der afled hon plötsligt, påskaftonen
1599, efter förtärandet af en apelsin. Det troddes,
att hon blifvit förgifven. Gabrielle hade med Henrik
tre barn, César (stamfader för huset Vendôme),
Alexandre och Henriette Catherine (som blef gift
med hertigen af Elboeuf). De under Gabrielles namn
utgifna Mémoires (1829), härröra antagligen ej från
henne. – 3. François Annibal d’E., hertig, krigare,
den föregåendes broder, f. 1573, d. 1670, blef 1594
biskop i Noyon, men ingick kort derefter, under namnet
marquis de Coeuvres, i krigstjenst och utnämndes under
Ludvig XIII till marskalk af Frankrike. Såsom envoyé
extraordinaire i Rom (1636–48) ådagalade han stor
skicklighet. Han författade Mémoires sur la régence de
Marie de Medicis (1666). – 4. Jean d’E., hertig, krigare,
den föregåendes son, f. 1624, tjenade med utmärkelse
under Condé och Turenne samt blef 1669, ehuru nästan
alldeles obekant med sjömansyrket, vice amiral. 1672
fick han befäl öfver en ansenlig fransk flotta,
som under detta och följande år deltog i de af prins
Rupert anförde engelsmännens strider mot holländarna
under Ruyter. 1676 sändes han med en eskader till
Vestindien, eröfrade Cayenne, gjorde en djerf attack
på holländska flottan vid Tabago och bemäktigade sig
denna ö, 1677. Till följd af bristande kunskaper i
navigation hade han 1678 den olyckan att sätta bort
sin eskader på Fogelöarna. Det oaktadt fick han, 1681,
marskalksstafven, som ingen fransk sjöofficer förut
burit. 1686 erhöll han dessutom titeln vicekonung
af Amerika. E:s sista expeditioner gällde Tripoli,
Tunis och Alger, hvilka städer han betvingade
medelst bombardering. Slutligen blef han guvernör
öfver Bretagne och förhindrade genom sina energiska
åtgärder hvarje landstigningsförsök af engelsmän
och holländare. Död 1707. – 5. Victor Marie d’E.,
hertig, krigare, den förres son, f. 1660, ärfde
sin faders krigaresnille och tapperhet, men hade
derjämte betydligt större erfarenhet och kunskaper
såsom sjöman. Redan vid unga år utmärkte han sig
under belägringarna af Valenciennes, Cambrai och S:t
Omer, och vid aderton års ålder fick han befäl öfver
ett fartyg samt deltog i faderns expedition till
Vest-Indien. 1690 kommenderade han arrière-gardet
i Tourvilles flotta, hvilken s. å. besegrade den
engelsk-holländska vid Beachy-Head. Under de följande
åren hade E. befäl öfver en flotta i Medelhafvet
och bidrog bl. a. 1697 särdeles verksamt till
fransmännens eröfring af Katalonien. 1703 utnämndes
han till marskalk af Frankrike. 1704 ledde han vid
Malaga, under storamiralens, grefvens af Toulouse,
nominella befäl, den sista stora sjöbataljen under
Ludvig XIV:s krig mot engelsmän och holländare. 1707
ärfde han sin faders alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
