Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evagoras, konung i det forna Salamis på ön Cypern - Evagrius, kyrkohistoriker - Evakuationspump. Se Luftpump - Evakuationssystem. Se Evakuera - Evakuera (af Lat. vacuus, tom), göra tom - Ewald, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
misshälligheter, hvilka föranledde ett långvarigt
krig, som efter många vexlingar slutade med en
för E. ärofull fred (376). Två år senare föll han
ett offer för lönnmördare. E. beskrifves såsom en
i allo rikt begåfvad personlighet och i synnerhet
såsom utrustad med ovanliga herskareanlag. Hans
oaflåtliga sträfvande var icke blott att utvidga
sitt rikes gränser, utan äfven att höja dess inre
välstånd och der sprida den grekiska bildningen,
af hvilken han var en ifrig beundrare. För athenarna
visade han städse stor vänskap. Efter det olyckliga
slaget vid AEgospotamos (405) gaf han en fristad
åt den attiske fältherren och fosterlandsvännen
Konon, som med spillrorna af Athens flotta hade
räddat sig till Cypern, hvarjämte han kraftigt
understödde Konons planer till återupprättande
af Athens sjelfständighet. Af tacksamhet bistodo
honom sedermera athenarna i kriget mot perserna
med en flotta under Chabrias’ befäl, till dess den
s. k. antalcidiska freden (jfr Antalcidas), genom
hvilken grekerna samfäldt erkände perserkonungens
välde öfver Cypern, tvang dem att upphöra dermed.
A. M. A.
Evagrius (Scholasticus), kyrkohistoriker,
grammatiker och sakförare i 6:te årh. e. Kr. Hans
hufvudarbete, Ecclesiasticae historiae libri sex
(431–594), är den sista fortsättningen af Eusebii
kyrkohistoria.
Evakuationspump. Se Luftpump.
Evakuationssystem. Se Evakuera.
Evakuera (af Lat. vacuus, tom), göra tom; pumpa
ut, särskildt pumpa ut luften medelst luftpump. –
Krigsv., genom återtransport till hemorten befria
de inom krigsorten befintliga flyttande- (första
liniens-), etapp- (andra liniens-) o. a. sjukhus från
sådana sjuka och sårade, hvilkas tillstånd medgifva
forsling. De sålunda återsände spridas, enligt en viss
för krigstillfället fastställd plan, inom hemorten
och fördelas mellan dervarande tillfälliga eller fasta
sjukhus samt hemmen. Genom detta sätt
(evakuationssystemet) undvikes hopandet af sjuka och sårade
i den opererande härens närhet, och dermed aflägsnas
också många orsaker till epidemiers uppkomst; vidare
blir det för armén möjligt att friare utföra sina
operationer, och plats lemnas för nya sjuka och
sårade. Evakuationssystemets tillämpning betingar
nödvändigt beqväma och hastiga transporter, hvarför
det först med ångbåtarnas och jernvägarnas uppkomst
kunnat blifva af betydelse. G. U.
Ewald, Johannes, dansk skald, föddes i Köpenhamn
d. 18 Nov. 1743. Hans fader, som var prest vid
"waisenhuset" i Köpenhamn, satte honom 1754 i skola
hos rektor Licht i Slesvig, i hvars hem han vistades
till 1758, då han dimitterades till Köpenhamns
universitet. Under skoltiden erbjöds honom rikt
tillfälle till läsning på egen hand. Denna läsning,
som omfattade bl. a. isländska sagor, "Tom Jones"
och "Robinson Crusoe", upptände till den grad hans
reselust, att han en dag i tysthet lemnade hemmet
för att begifva sig till Hamburg och från denna stad
vidare ut i verlden. Han upphanns likväl efter några
få mils vandring och fördes tillbaka. Vid sjuåriga
krigets utbrott (1756)
ville han träda i främmande krigstjenst, men
hindrades af sin moder, som under tiden blifvit
enka, att verkställa denna sin afsigt. Någon tid
efter det han blifvit student sammanträffade han
händelsevis med en ung flicka, Arendse Hulegaard,
hvars skönhet så öfverväldigade honom, att han
straxt beslöt att förtjena hennes hand genom att
blifva "dygdig" och "stor". Ödet tycktes gynna
de båda unga, i synnerhet då E:s moder gifte sig
med Arendses farbroder, och deras familjer sålunda
befryndades med hvarandra. För att komma i tillfälle
att fria till sin älskade beslöt E. att hemligen
lemna sitt fosterland och i främmande krigstjenst
vinna utmärkelse och rang. Denna gång (1759) blef
flykten allvar. Åtföljd af en broder, som likväl snart
återvände hem, reste E. till Hamburg, och från denna
stad begaf han sig, försedd med en rekommendation af
dervarande preussiske residenten, till Magdeburg,
der han tog värfning i preussiska armén. Till följd
af sin spenslighet blef han emellertid icke husar,
såsom han önskat, utan infanterist. Missnöjd rymde
han till österrikarna, blef trumslagare och kort
derefter underofficer samt tjenstgjorde såsom sådan
i halftannat år, tills hans anhöriga, som slutligen
lyckats få reda på hans vistelseort, friköpte honom,
från krigstjensten. Vid sin hemkomst (1760) fann
han Arendse ännu skönare och ömmare än förut, och
trolofningen lät icke länge vänta på sig. För att
snart kunna gifta sig egnade han sig med en sådan
ifver åt studier, att han redan 1762 tog teologisk
ämbetsexamen med de högsta betygen. Då "ryckte man
från honom hans skyddsängel". Vare sig att Arendse
sjelf var vankelmodig eller att hon blef tvingad,
hvilket är mera antagligt, nog af – hon gifte sig med
en annan. Denna händelse tillintetgjorde för alltid
den passionerade ynglingens sjelfbeherskning och
gjorde honom likgiltig för all timlig framgång;
men på samma gång förvandlade hans olycka honom
till skald. Dittills hade han icke tänkt på
författareskap. Men vid denna tid skref han, i
sin första smärta, en svårmodig allegori, Lykkens
tempel, som "Selskabet til de skjönne videnskabers
forfremmelse" upptog bland sina skrifter (1764). Denna
uppmuntran bestämde honom att om möjligt verka något
godt som författare. Hans nästa försök var det
bibliska dramat Adam og Eva (1765), som föranleddes
af en prisuppgift, men hvilket underkändes såsom
bristfälligt, ehuru lefvande. Han tog då tillbaka
sitt arbete med den förklaring att om han icke kunde
blifva Danmarks förste skald, ville han icke vara den
andre, och på samma gång beslöt han att under två
år icke skrifva vers, utan genom läsning utbilda
sin ande under denna tid. Det var framför allt de
latinska och franska klassikerna (bland de senare
i synnerhet Corneille) samt Klopstock, som han
studerade. Under den nämnda tiden skref han endast
kantaten med anledning af Fredrik V:s död (1766),
hvilken dikt med ens gjorde honom känd öfver hela
landet och i sjelfva verket hör till det renaste han
frambragt. Slutligen skred han till omarbetning af
"Adam og Eva" (1769), som är den mest omfångsrika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
