Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falconet, Etienne Maurice, fransk bildhuggare - Falconetto, Giovanni Maria, italiensk målare och arkitekt - Fale Bure. Se Bure. - Fale hin unge. Se Bure och Bure gille. - Faleqvarna - Falerii - Falernum vinum - Falguiere, Jean Alexandre Joseph - Falhofne - Falieri - Falisker, innevånarna i Falerii. se d. o. - Falk, zool. Se Falkslägtet. - Falk, Erik, biskop - Falk, Johannes Danel, tysk filantrop - Falk, Herman, hofjägmästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryttarestaty (brons). Bland hans öfriga arbeten må endast
nämnas en kolossal marmorgrupp: Bebådelsen. 1779
blef F. direktör för konstakademien i Paris. Han var
äfven författare (Réflexions sur la sculpture, 1761,
m. m.). – F:s son, Etienne Pierre F., var målare
och gift med Marie Anne Collot (f. 1748, d. 1821),
en på porträttskulpturens område särdeles omtyckt
bildhuggare, som bl. a. modellerade Peter den stores
hufvud för sin svärfaders och lärares ofvannämnda
ryttarestod.
Falconetto, Giovanni Maria, italiensk målare
och arkitekt, f. 1458, d. 1534, målade åtskilliga
fresker (i Verona) och gjorde sig ett berömdt namn på
profan-arkitekturens område, i synnerhet genom Palazzo
Giustiniani (1524) och flere stadsportar, i Padua,
i hvilken stad han tillbragte de sista tjugoett åren
af sitt lif.
Fale Bure. Se Bure.
Fale hin unge. Se Bure och Bure gille.
Faleqvarna, en del af Slöta kyrkosocken, Vestergötland,
Skaraborgs län, Vartofta härad.
Falerii, stad i Etrurien, vid den (sedermera anlagda)
flaminiska vägen. Innevånarna kallades falisker
och lågo i strid med Rom. Enligt en sägen skall den
romerske fältherren Camillus hafva belägrat staden
394 f. Kr., hvarvid en skolmästare förrädiskt fört
till hans läger flere barn, tillhörande de förnämsta
familjerna i staden. Camillus skall hafva låtit
binda mannen och tillsagt gossarna att under piskslag
drifva honom tillbaka till staden, hvars innevånare då
trädde i förbund med Rom. Under det stora italiska
kriget afföll Falerii, men kufvades 293 f. Kr.
R. Tdh.
Falernum vinum, Lat., Falernvin, af drufvor från
den falerniska bygden i Campanien pressadt vin,
som i forntiden gällde för Italiens bästa, näst
Caekubvinet, och prisas högt af Horatius. Det
dracks vanligen uppblandadt med vatten eller honing.
R. Tdh.
Falguière [-giär], Jean Alexandre Joseph, fransk
bildhuggare och målare, f. 1831, studerade hos
Jouffroy och vann 1859 Rom-priset. Bland hans
skulpturverk må nämnas en ung Teseus, Segraren
vid tuppfäktningen, Corneille (staty), Schweiz,
mottagande den franska östarmén (1875) och Lamartine
(bronsstod i Mâcon, aftäckt 1878). F. har på de senare
åren gjort sig känd äfven som målare (Brottarna,
Kain och Abel m. m.).
Falhofne (Isl. Falhófnir), Nord. mytol., den
blekhofvade, hvithofvade, är namn på en af åsagudarnas
hästar. Han omnämnes i eddasången Grimnesmål.
Th. W.
Falieri l. Faliero, Maria, grefve de Val de Marino,
veneziansk doge. f. 1278, var 1346 befälhafvare
öfver den venezianska styrka, som belägrade staden
Zara i Dalmatien och vann der en lysande seger öfver
Ungerns konung Ludvig I. F. var derefter republikens
sändebud i Genua och Rom samt blef i Sept. 1354
doge i Venezia. Uppbragt öfver det lindriga straff,
som senaten ådömt patriciern Michele Steno, hvilken
förolämpat hans gemål, inlät F. sig med borgerskapet
i en sammansvärjning, som afsåg att på en bestämd
dag, d. 15 April 1355,
mörda alla senatorer och patricier. Planen röjdes
genom förräderi d. 14 April och d. 17 s. m. blef
F. halshuggen i sitt eget palats.
Falisker, innevånarna i Falerii. Se d. o.
Falk, zool. Se Falkslägtet.
Falk, Erik. biskop, af en gammal
frälseslägt, studerade vid utländska högskolor, blef
magister i Wittenberg och var professor i Upsala
1518. Han uppgifves hafva varit lärare åt Gustaf
Vasa, med hvilken han var befryndad, och stod, såsom
hofprest hos honom, i stor gunst. 1547 utnämndes
han till biskop i Skara stift. Under slutet af sin
tjenstetid i Skara föll F. i onåd hos konungen
och anklagades för någon svår förgripelse, men
under ransakningen vardt hans oskuld fullkomligt
ådagalagd. 1558 förflyttades F. till biskopsstolen
i Linköping. Af konung Erik XIV som för F. hyste
oinskränkt förtroende, fick han i uppdrag att åtfölja
den beskickning, som 1561 afgick till Moskva för
att inleda underhandlingar med storfursten Ivan
Vasiljevitj. Död 1569.
– Af den lärde biskop F:s "böcker många" hafva blott
namnen på två gått till våra tider, näml. En lärobok
i Christendomen (1558) samt En tröstebok för
hafvande qvinnor etc. (1564).
– En son till F., Bengt F., f. 1540, blef halshuggen
vid Linköpings blodbad 1600.
Falk, Johannes Daniel, tysk filantrop och
skriftställare, f. i Danzig 1768, d. 1826,
slog sig 1798 ned i Weimar, der han sysselsatte
sig med literära arbeten, och fick 1806 titeln
legationsråd. 1813 upprättade han stiftelsen
"Gesellschaft der freunde in der noth" samt grundade
en räddnings- och uppfostringsanstalt för värnlösa
barn, hvilken 1829 öfvertogs af staten och ännu
eger bestånd under namnet "Falk’sches institut". Som
skriftställare var F. förnämligast satiriker. Hans
första satirer voro mycket qvicka, hans senare
deremot icke så goda. Hans dramatiska dikt Prometheus
(1803) är, med alla sina fel i enskildheterna, ett
djupsinnigt verk. F:s Auserlesene schriften utgåfvos
1819 af Ad. Wagner, och 1832 utkom F:s Goethe,
ans näherem persönlichen umgang dargestellt (3:dje
uppl. 1856). Jfr "Johannes F., erinnerungsblätter
aus briefen und tagebüchern, gesammelt von dessen
tochter Rosalie Falk" (1868).
Falk, Herman, hofjägmästare, föddes d. 15 Dec. 1785 på
Risäter, Nedre Ulleruds socken, Värmlands län. 1808
ingick han som volontär vid Nerikes och Värmlands
regemente, avancerade till fänrik och tog 1812 afsked
ur krigstjensten. 1816 blef han öfverjägmästare i
Värmland, hvilken befattning han innehade till sin
död och utnämndes 1823 till hofjägmästare. Död på
Risäter d. 20 Nov. 1865. – F. vann anseende såsom en
af Sveriges mest framstående jägare. I synnerhet är
han bekant såsom björnjägare och ledare af större
björnjagter, s. k. skallgångar, och han är i detta
hänseende jämförlig med det 18:de århundradets
storman på samma område, svenske konungen Fredrik
I:s hofjägmästare, Andreas Schönberg. Fullständiga
uppgifter om antalet af björnar, som stupade vid Falks
större och smärre jagter, finnas ej; emellertid är
det kändt, att han med egen hand fällde omkr. 100
stycken. Från år 1817, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
