Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrari, Paolo - Ferrari, Eugenio - Ferré, Théophile Charles - Ferreira, Antonio - Ferreira Borges, José - Ferrera - Ferreras, Juan de - Ferrerius, S:t Vincentius - Ferret, Col de - Ferretti, Jacopo - Ferri, Ciro - Ferricyankalium - Ferrier, Paul - Ferrières - Ferrières, Charles Elie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karaktererna, under det planens öfversigtlighet dock
ofta skymmes af intrigens alltför sinnrikt invecklade
härfva och af ett vidlyftigt utlöpande i episoder och
bihandlingar. Hans stora teaterkännedom är dock egnad
att göra dessa svagheter mindre i ögonen fallande. I
några af de större komedierna använder F. enligt
Goldonis föredöme den martellianska versen, en form,
som Goldoni sjelf snart öfvergaf, och hvilken ännu
mer hos F. nedtrycker den eljest så lifliga och
lättflytande dialogen. Ferraris Opere drammatiche
äro utgifna i 12 vol. (1877–78). Hj. Sdg.
Ferrari, Eugenio, italiensk filolog, f. 1832,
blef 1866 professor i grekiska vid universitetet
i Padua och har derstädes med framgång verkat för
den nya riktningen inom filologien. Sedan 1859 har
han sysselsatt sig med öfversättningen af Platos
skrifter. Dessutom har han utgifvit en värdefull
bearbetning af Otfr. Müllers "Geschichte der
griechischen literatur" (1858–59) m. m.
Ferré, Théophile Charles, medlem af 1871 års
kommun i Paris, föddes omkr. 1845 och var före
Septemberhändelserna 1870 handelsbiträde. Redan under
kejsaredömet flere gånger lagförd för yttringar af
sina republikanska sympatier – särskildt vid den
Baudinska demonstrationen 1868 –, blef han under
belägringen af Paris en af de radikala klubbarnas
ifrigaste talare och genomgick under kommunen
alla grader såsom dennas förtroendeman, tills
han i medlet af Maj 1871 utsågs till delegerad
vid polisprefekturen. I denna egenskap gaf han
bl. a. befallning om och öfvervakade sjelf massakern
d. 27 Maj (s. å.), hvarjämte han med egen hand skall
hafva antändt polisprefekturens hus. Häktad och
den 3 September s. å. dömd till döden af krigsrätt
i Versailles, blef han den 28 November, efter det
Thiers under mellantiden förgäfves sökt verka till
hans förmån hos benådningskommissionen, skjuten vid
Satory, på samma gång som Rossel och Bourgeois.
Ferreira, Antonio, portugisisk skald, f. 1528, d. 1569
som hög hoftjensteman, var jämte Sá de Miranda den
förnämste grundläggaren af den s. k. klassiska smaken
i den portugisiska literaturen samt införde i denna
literatur epigrammet, odet och tragedien. Hans Ines
de Castro anses ännu, för sitt upphöjda patos och
den ypperliga stilen, såsom en af den portugisiska
literaturens största prydnader, och hans Comedia do
Cioso gäller för att vara det första nyeuropeiska
karakterslustspelet. F:s arbeten äro icke många. Jfr
Castilho, "Antonio Ferreira, poeta quinhentista"
(1874).
Ferreira Borges, José, portugisisk statsman,
f. i Oporto 1786, advokat i sin födelsestad och
senare syndikus vid municipalkammaren, deltog
i sammansvärjningen för att störta regentskapet
samt i revolutionen 1820, invaldes 1821 i cortes
och utnämndes derpå till statsråd. Efter den
nya författningens upphäfvande (1823) flydde han
till England, återvände 1826 efter dom Pedros
amnestiförklaring, men måste å nyo fly (1829),
då den af honom inledda reaktionen mot dom Miguel
misslyckades. Efter dom Pedros restauration återvände
han och innehade derefter,
till 1836, presidentplatsen i handelsdomstolen. Död
1838. Den af honom utarbetade Codigo commercial
portuguez erhöll af dom Pedro d.
18 Sept. 1833 gällande kraft i hela riket.
Ferrera, romantisk dal i schweiziska kantonen
Grisons (Graubünden), genomfluten af Avers-Rhen.
Ferreras, Juan de, spansk historiker, f. 1652,
d. 1735, var prest i Madrid och blef bibliotekarie
hos Filip V. Han utgaf Historia de España (1700–27;
ny uppl. 1775–91; öfvers. till franska och tyska),
som förtjenstfullt behandlar Spaniens historia
t. o. m. 16:de årh.
Ferrerius, S:t Vincentius, spansk dominikan, f. 1357,
d. 1419, utöfvade en vidsträckt omvändelseverksamhet
bland sarasener och judar samt gjorde dessutom
sitt namn kändt genom sina predikoresor i Spanien,
Frankrike, Italien och England. Åtskilliga af hans
skrifter (på latin) utgåfvos efter hans död. F. blef
kanoniserad 1455. Hans lif är skildradt af bl. a.
abbé M. A. Bayle (1856).
Ferret, Col de [kål dö ferre], ett 2,492 m. högt pass
öfver Penniniska alperna, mellan den schweiziska
kantonen Valais (Wallis) och den italienska
prov. Turin.
Ferretti, Jacopo, italiensk författare, f. 1784,
d. 1852, höll 1812–13 i Collegio romano föreläsningar
öfver italienska språket och literaturen samt var en
bland stiftarna af Academia tiberina och medlem af
Arcadia. F. var mycket värderad som improvisatör
och fruktad som kritiker. Han skref dock mest
operatexter, hvilkas förnämsta egenskap är en
outtömlig humor. Rossini, Donizetti m. fl. hafva
satt musik till hans libretter. F. utgaf äfven ett
häfte satiriska dikter af högt värde.
Ferri, Ciro, italiensk målare och arkitekt, f. 1634,
d. 1689, utbildade sig hos P. da Cortona och var
behjelplig vid utförandet af flere bland sin lärares
arbeten, t. ex. freskerna i Pal. Pitti i Florens. F:s
förnämsta verk äro freskerna i S:ta Maria maggiore
i Bergamo. Hans oljemålningar äro sällsynta.
Ferricyankalium. Se Blodlutsalt.
Ferrier [-rie], Paul, fransk dramatiker, f. 1843, har
skrifvit åtskilliga mindre skådespel och vådeviller:
Gilbert, Chez l’avocat, Les incendies de Massoulard,
Tabarin, La partie d’échecs, Les cinq filles de
Castillon, Les compensations, Au grand col och La
chaste Suzanne m. fl.
Ferrières [-riär], by i franska
depart. Seine-et-Marne, nära Lagny, med ett slott,
tillhörigt parisbankiren Rothschild. I detta slott
hade preussiske konungen Vilhelm sitt högkvarter
från d. 19 Sept. till d. 5 Okt. 1870, och der hade
Bismarck och Jules Favre, d. 19 och 20 Sept. 1870,
en underhandling rörande en vapenhvila mellan Tyskland
och Frankrike.
Ferrières [-riär], Charles Elie de, fransk
memoarförfattare, f. 1741, d. 1804, var medlem
af konstituerande församlingen (1789–91) och utgaf
bl. a. Mémoires pour servir à l’histoire de l’assemblée
constituante et de la révolution de 1789 (1799;
intagen i "Collection des mémoires relatifs à la
révolution française", 1821).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
