Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partiriktning äfven hyllas af den sedan 1869 på
finska språket utkommande tidningen "Uusi Suometar"
(Finlands nya dotter). Kring dessa hufvudstadens
tidningar gruppera sig en ganska talrik såväl svensk
som finsk landsortspress. – Bland literära tidskrifter
förtjena omnämnas: "Mnemosyne" (Åbo 1819–23),
redigerad af J. G. Linsén och F. Bergbom; "Litterär
Tidskrift" (1864–65), redigerad af K. Collan,
A. H. och J. J. Ghydenius samt J. G. Frosterus;
"Finsk Tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst
och politik" (se d. o.) samt de på finska språken
utgifna månadsbladen "Kirjallinen Kuukauslehti"
(1866–1880), som utgafs af Yrjö Koskinen m. fl.,
och "Valvoja" (sedan 1880). Endast två lokalblad
hafva på främmande tungomål utkommit i Finland,
nämligen "Wiburgs Mancherley zum Nutzen und
Vergnügen" (1821) och "Wiburgs Wochenblatt"
(1823–32). – Öfver den finska pressen finnes
en bibliografisk öfversigt af R. A. Renvall:
"Finlands periodiska litteratur 1771–1871" (1871).
A. H.
Den finska konsten (efter 1809). Under de fyra
första årtiondena efter skilsmässan från Sverige var
konstverksamheten inom F., så vidt den utöfvades af
inhemske män, af så godt som ingen betydelse. De få
konstnärsämnen, som uppstodo i trots af de ogynsamma
förhållandena – inom hela landet fanns icke ens
en tillstymmelse till special-teckningsskolor –,
sökte i Sverige sin utbildning och vanligen äfven
sin framtid. Skulpturen var helt och hållet okänd,
målarekonsten idkades till tidsfördrif af ett antal
dilettanter, och endast inom arkitekturen utvecklades
en lifligare verksamhet, framkallad af beslutet
att förlägga hufvudstaden till Helsingfors (1812)
och af universitetets ditflyttning efter Åbo brand
(1827). Den konstnärliga ledningen af hufvudstadens
nybyggnad anförtroddes åt den snillrike tysken Karl
Ludvig Engel (f. 1778, d. 1840), hvilken i sina
palatsbyggnader (senatshuset, universitetshuset,
universitetsbiblioteket m. fl.) anslöt sig till den
äldre renaissancestilen. Af honom är äfven den stora
Nikolaikyrkan i hufvudstaden, ehuru under arbetets
fortgång främmande inflytelser gjorde sig gällande i
afseende å planen. Ännu någon tid efter Engels död
fylldes landets behof af arkitekter hufvudsakligen
från främmande land. Svensken G. T. P. Chiewitz
(f. 1815, d. 1862) uppförde Finska riddarhuset, i
en öfvergångsstil med utpräglade romanska element,
samt den efter mönstret af teatern i Dresden byggda
Nya teatern i Helsingfors. Men efter hand hafva allt
flere inhemska krafter börjat med framgång egna sig
åt arkitekturens konst. Statens behof af offentliga
byggnader fyllas redan till större delen af F:s
egna arkitekter. Visserligen gälla beställningarna
förnämligast byggnader, hvilkas ändamål icke tillåta
en mera monumental behandling eller rikare dekorativ
utsmyckning, såsom kaserner, fängelsebyggnader,
sjukhus, skolhus, maneger o. d.; men likväl hafva
äfven på senare tider stundom mera betydelsefulla
byggnadsverk blifvit utförda, såsom Polytekniska
institutet, af F. A. Sjöström, Studenthuset, af
A. H. Dalström, samt några enskilda
palatsbyggnader. Dock inträffar det ännu i dag att utländska
krafter användas för vissa större byggnader, såsom
det nya bankhuset, af tysken Bohnstedt, och den ännu
icke påbörjade, nya lutherska kyrkan i Helsingfors,
till hvilken ritningar uppgjorts af svensken Melander.
Inom de båda andra bildande konsterna vaknade
ett nytt lif på 1840-talet. 1846 stiftades Finska
konstföreningen, hvilken i många afseenden verkat
välgörande både på utvecklandet af ett allmännare
konstsinne, genom offentliga expositioner, och
på utbildandet af de slumrande konstnärsanlagen,
genom inrättandet af teckningsskolor (i Helsingfors
och Åbo), genom direkta understöd och genom att
bereda konstnärerna tillfälle att afsätta sina
arbeten. I R. W. Ekman (f. 1808, d. 1873), som
1845 återvände till hemlandet, fick F. sin förste
skolbildade målare. Hans lärareverksamhet var af icke
mindre betydelse än hans egna arbeten på historie-
och genremåleriets områden, ehuru han på äldre
dagar förföll till ett tämligen banalt manér. Det
nyvaknade intresset för den inhemska målarekonsten
framträdde i den beställning Ekman fick att utföra
freskomålningar i Åbo domkyrka (1850–54). Till detta
tidigare skede af den finska konstens daningsperiod
höra bröderna Magnus v. Wright (f. 1805, d. 1868)
och Ferdinand v. Wright (f. 1822), hvilka
förvärfvät sig namn inom hemlandet såsom fogel-
och landskapsmålare. Porträttmåleriet, hvilket
länge var den enda art af målning, som kunde räkna
på någon säkrare afsättning, hade en flitig, ehuru
tämligen handtverksmässig arbetare i den från Sverige
inflyttade J. E. Lindh (f. 1793, d. 1865). I
samma riktning, men jämväl som framställare af
mytologiska ämnen, verkade hufvudsakligen äfven
B. A. Godenhjelm (f. 1799), hvilken dessutom i
många år var lärare vid Konstföreningens skola i
Helsingfors. Emellertid började småningom resultaten
af de öppnade konstundervisningsanstalterna att
framträda i en yngre generation af konstnärer,
hvilka, sedan de fått den första grunden hemma,
vanligen i Tyskland (Düsseldorf och München)
sökte sin vidare utbildning. Först på de sista
tjugo åren hafva de finske målarna, under studier i
Paris, närmare anslutit sig till de moderna franska
skolorna. Den finska historie- och genremålningens
förnämsta representanter äro: E. J. Löfgren
(f. 1825), K. E. Jansson (f. 1846, d. 1874), hvilken
målat förträffliga bilder från Åland, A. Liljelund
(f. 1844) och Alexandra Såltin (f. 1837). Dessas
konstnärskap har utvecklats under inflytande af
den düsseldorfska skolan, hvaremot A. v. Becker
(f. 1831), A. Edelfelt (f. 1854), G. Berndtson
(f. 1854) och delvis S. Falkman (f. 1831) utbildat
sin teknik under ledning af franske mästare. Åt
landskapsmåleriet hafva flere begåfvade konstnärer
egnat sina krafter. Den tidigt hädangångne V. Holmberg
(f. 1830, d. 1860), lärjunge af H. Gude, återgaf den
finska naturen på ett sant och karakteristiskt sätt,
och i hans fotspår hafva lyckligt fortgått B. Lindholm
(f. 1841) och Hj. Munsterhjelm (f. 1840), den förre
närmare anslutande sig till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
