Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland - Finlands bank. Se Finland, sp. 1306 - Finlay l. Finlaij, Robert - Finlay, George - Finmarken - Finn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna franska landskapsmåleriet, den senare till
det tyska (Düsseldorf-skolan). – Det dröjde länge,
innan bildhuggarekonsten erhöll en representant
i Finland. För utförandet af Porthans staty i
Åbo inkallades svensken C. Sjöstrand (f. 1828),
hvilken sedermera oafbrutet verkat i Helsingfors och
bl. a. är den förste, som infört Kalevalahjeltarna i
plastikens verld. Den förste finske man, som idkat
mejselns konst, är V. Runeberg (f. 1838), hvilken
med hänsyn till idealiteten såväl i uppfattning
som form ställt sig på antikens ståndpunkt. En mera
realistisk riktning framträder hos J. Takanen
(f. 1849). – Jfr C. G. Estlander, "De bildande
konsternas historia" (1867). H. af S.
Finlands bank. Se Finland, sp. 1306.
Finlay l. Finlaij [-lä], Robert, köpman, tillhörde en
gammal skotsk adlig slägt och föddes d. 5 Nov. 1719 i
Dublin, der fadern var bankir. 1744 slog han sig ned
i Stockholm, gifte sig 1751 med den ryktbare köpmannen
Plomgrens dotter och ingick med sin svåger J. Jennings
ett bolag (Finlay et Jennings), som på sin tid var det
mest betydande köpmanshus i Sverige. 1755 upphöjdes
F. i adligt stånd och erhöll 1762 kommerseråds
titel. 1761 upplöstes bolaget, som då i fast egendom
innehade: Forsmark, Gimo och Skebo bruk samt Norrtelge
faktori i Upland, Ström, Gnarp, Hedvigsfors, Olofsfors
och Robertsfors i Norrland, Mennais, Antskog, Koskis,
Orrisberg, Kornö och Oravais i Finland, Skisshyttan
i Dalarna och dessutom ett garfveri på Kungsholmen i
Stockholm. F. dref derefter affärer för egen räkning,
men gjorde 1771 konkurs, hvarefter han 1772 flyttade
till Bordeaux, der han dog 1785.
– Bolaget "Finlay et Jennings" råkade mot
Frihetstidens slut ut för de hätskaste, till en del
af personliga skäl dikterade, anfall från den
ryktbare nationalekonomen Nordencrantz’ sida. Vid
riksdagen 1771–72 anklagade denne (i 4:de delen
af sina "Tankar om hemligheter och tysthetseder")
bolaget – i synnerhet Jennings – för att hafva
orsakat de sista årens ekonomiska osäkerhet och
politiska misshälligheter, derigenom att det
såsom landets största jernvaru-utskeppare och
vexelgifvare efter godtycke höjt och sänkt kursen.
Ständerna tillsatte en kommission för sakens
pröfning, men 1772 års revolution kom emellan,
och saken nedlades.
Finlay [-lä], George, engelsk historieskrifvare och
filhellen, född d. 21 Dec. 1799 af skotska föräldrar
i Faversham, begaf sig efter några års studier
vid Glasgows och Göttingens universitet 1823 till
Grekland för att såsom frivillig deltaga i detta lands
frihetskamp. Redan 1825 lemnade han dock Grekland och
aflade juridisk examen vid Edinburghs universitet,
men återvände s. å. till striden i hellenernas
land, der han för framtiden bosatte sig. Död d. 21
Jan. 1875. F:s försök att genom sitt personliga
ingripande lyfta Greklands materiella kultur rönte
ingen framgång, och derför egnade han sig åt "den
ofruktbara uppgiften att förtälja dess olyckor",
såsom han sjelf säger. Hans förnämsta arbeten rörande
Grekland äro: Greece under the romans (1844; 2:dra
uppl. 1857), History of the byzantine and breek
empires from 716-1453 (1854), History
of Greece under othoman and venetian domination (1856)
och History of the greek revolution (1861). Ny upplaga
af hans historiska arbeten utgafs 1877 af H. F. Tozer.
Finmarken, den nordligaste delen af Norge,
har ett ytinnehåll af 47,400 qvkm. 24,075
innev. (1876). Kusten, som delvis saknar en
skyddande skärgård, är sönderskuren af djupa och
breda fjordar: Altenfjord, Porsangerfjord, Laxefjord,
Tanafjord och Varangerfjord. Utanför vestra kusten
ligga stora öar: Söröen, Seiland (med Europas
nordligaste skridjökel), Kvalöen och Mageröen. På
den sistnämnda ligger Nordkap. Fastlandets nordligaste
punkt är den längre österut belägna Nordkyn l.
Kinnerodden. En tredje udde är Sværholtklubben. F. har
åtskilliga stora elfvar: Altenelf, Tanaelf,
Pasvikelf m. fl. Det är ett platåland med branta
sluttningar mot hafvet. Af innevånarna äro många
lappar (somliga med fasta bostäder, andra nomader)
och finnar (qväner). De sistnämndes antal är, till
följd af invandring, i jämnt stigande. F. bildar ett
eget amt och delas i fem fogderier, som tillika äro
sorenskriverier (fogde- och sorenskriversysslorna
uträttas näml. der af samme ämbetsman). Der finnas
tre städer: Hammerfest, på Kvalöen, Vardö, med
fästningen Vardöhus, och Vadsö. – I Alten trifves
kornet, men åkerbruket har blott ringa betydelse
som näringskälla. Vigtigast är fisket, i synnerhet
torskfisket på våren, hvilket lemnar en årlig
afkastning af omkr. 15 mill. st. fisk. Sedan någon
tid drifves der äfven hvalfångst, af innevånare i
Tönsberg. – Ursprungligen var icke F. en integrerande
del af konungariket Norge, utan betraktades som
ett skattland eller en koloni. I det 16:de årh. voro
näringarna i ett blomstrande tillstånd, men till följd
af okloka åtgärder från styrelsens sida tynade de åter
af, i synnerhet efter 1660. Till 1787 var handeln
på Finmarken merendels ett privilegium för några få
personer, eller ock drefs den för statens räkning,
men från och med 1789 frigafs den. Förnämligast
efter 1814 har F. gått betydligt framåt. Nu finnas
der telegraflinier och ångbåtskommunikation utefter
hela kusten. – Efter långa stridigheter med Sverige
och Ryssland blef Norges herradöme öfver F. slutligen
erkändt 1613; men först genom gränsefördraget med
Sverige 1751 och med Ryssland 1826 blefvo gränserna
fastställda. Vardöhus fästning (anlagd omkr. 1300)
har i hög grad bidragit till upprätthållandet
af det norska väldet. Der bodde länsherrarna och
sedermera, under en följd af år, amtmännen. F:s
fiskelägen nyttjades ofta som förvisningsorter.
Y. N.
Finn, en dvärg eller älf, som omnämnes eddan. – F. var
äfven namnet på den jätte, som enligt folksagan
byggde Lunds domkyrka åt S:t Laurentius. Jätten
skulle till belöning för sitt arbete hafva sol och
måne eller ock den helige mannens båda ögon, såvida
icke denne före arbetets afslutande kunde uppgifva
jättens namn. Laurentius fick emellertid höra en
jättinna sjunga för sitt barn, att dess fader Finn
skulle komma hem med helgonets ögon. Glad skyndade
han då till kyrkan och kallade vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
