Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärilar - Fjärilsfink - Fjärilslik blomkrona - Fjärrpunkt - Fjärsingar - Fjärsing-slägtet l. Drakfisk-slägtet - Fjärsvartne (Fjörsvartnir) - Fjärås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillväxer larven ganska hastigt och är snart
färdig att för första gången aflägga den yttre
huden. Några dagar förut upphör han att äta
och håller sig under denna tid nästan alldeles
orörlig. Småningom förtorkar den äldre huden, och
sedan, den nya blifvit tillbörligt fast, börjar larven
att af alla krafter arbeta på befrielsen ur den gamla
omklädnaden. Slutligen krönas hans ansträngningar med
framgång; det besvärliga höljet brister sönder,
och larven kryper fram, iklädd en ny drägt. 4–8
gånger upprepas denna hudömsning, och vid hvarje
sådan inställer sig hos larven ett slags illabefinnande
i förening med bristande matlust. Efter de olika
ömsningarna behöfver larven någon tid för att hemta
nya krafter. Sedan det sista hudombytet försiggått,
inträder larven i pupptillståndet, och han uppsöker
då någon undangömd vrå, der förvandlingen kan ostördt
försiggå. Vid förpuppningen krypa somliga larver
ned i jorden, under det andra åter inspinna sig inom
en hylsa (kokong), hvilken de små djuren förfärdiga
af silkestrådar, som de sjelfva utspunnit. Puppan
tyckes nästan vara liflös, men är det oaktadt ytterst
känslig för luftens och väderlekens vexlingar. De
puppor, som uppstå under sommaren, blifva tämligen
snart färdiga, men de, som bildas mot hösten, hinna
icke blifva fullt utvecklade förrän nästföljande
vår. Så snart puppan blifvit färdig eller fullgången,
spränges dess hölje af fjärilen, som efter en stunds
hvila begynner ett verksamt, men tämligen kortvarigt
lif. – Allmänt bekant är den högst betydliga skada,
som åtskilliga fjärilars larver anställa på vissa
slags växter. Knappast någon annan insekt kan i detta
hänseende täfla med dem. Skogar och trädgårdar blifva
rätt ofta utsatta för deras härjningar. De angripna
träden dö stundom ut eller försättas åtminstone i
ett slags sjukligt tillstånd. Som exempel må endast
anföras den skada, som nunnans och tallspinnarens
larver anställa på barrträden eller frostfjärilens
på fruktträden. Det är dock endast vissa år som
de uppträda i större skaror och anställa så högst
betydliga ödeläggelser. Af stor nytta är deremot,
såsom bekant, silkesfjärilen. Fjärilarna indelas i
följande grupper:
I. Dagfjärilar (Diurna), hvilka äro
utmärkta derigenom att pannspröten äro i spetsen
knapp- eller klubblika och att de stora, breda,
ofta af lysande färger prålande vingarna i hvilande
tillstånd hållas upprätta eller något uppslagna.
Såsom namnet gifver vid handen, flyga de omkring
under dagen.
II. Aftonfjärilar (Crepuscularia), med
pannspröten i allmänhet spolformiga eller
tresidigt prismatiska, på midten mer eller mindre
tilltjocknande, mot roten och spetsen afsmalnande,
och med vingarna smala, långsträckta, under
hvilan vågrätt utbredda eller takformigt hoplagda.
De flesta äro i rörelse i skymningen.
III. Nattfjärilar (Nocturna), med dubbelkammade,
naggade eller borstlika pannspröt samt med vingarna
takformigt eller vågrätt hoplagda. De flyga
vanligen endast om aftonen eller under natten.
J. G. T.
Fjärilsfink. Se Bengalist.
Fjärilslik blomkrona, Corolla papilionacea, bot.,
utmärker nat. fam. Papilionaceae samt be-består af
3 fria och 2 (vanligen) sammanvuxna kronblad. Det
största bladet i blomkronan, seglet, sitter öfverst
och är i knoppen vikt öfver de andra. På sidorna om
seglet sitta vingarna, och mellan dem befinner sig
den med 2 klor eller fästen försedda och af 2 blad
bildade kölen, som till formen liknar den främre
hälften af en båt. Kölen döljer vanligen ståndarna,
som äro till antalet 10, af hvilka 1 är fri och de
öfriga 9 hafva strängarna sammanvuxna till en stam.
O. T. S.
Fjärrpunkt, med., den punkt, hvari, eller, rättare
sagdt, det afstånd, på hvilket föremål kunna tydligt
uppfattas af ögat, då det befinner sig i fullkomlig
hvila, d. v. s. utan att ackommodationen tages
till hjelp. För normala ögon är detta afstånd det
oändliga fjärran, naturligtvis så vidt föremålen
äro tillräckligt stora för att kunna förnimmas
utan särskild hjelp; for närsynta är fjärrpunkten
belägen på mer eller mindre nära afstånd; för
de öfvermåttan långsynta (hyperpresbyoperna)
finnes ingen naturlig f]ärrpunkt. Jfr
Ackommodation 2, Myopi, Hypermetropi.
Rsr.
Fjärsingar, Trachinidae, zool., en familj, hörande
till de taggfeniga fiskarna (Acanthopterygii)
och utmärkt af de framom bröstfenorna belägna
bukfenorna, de med en bakåt riktad tagg väpnade
gällocken, den långsträckta, hoptryckta, med små fjäll
täckta kroppen, den tämligen stora, uppåtstigande
munöppningen o. s. v. Till dessa fiskar, hvilka
vistas i hafvet, hör fjärsing-slägtet (Trachinus).
J. G. T.
Fjärsing-slägtet l. Drakfisk-slägtet, Trachinus, zool.,
utmärkt genom, familjens kännetecken (se
Fjärsingar), har i Skandinavien en art, vanliga
fjärsingen, T. draco, hvilken förekommer icke
sällsynt vid vestra, men mera sparsamt vid södra
kusten. Äfven vid det öfriga Europas kuster ar han
ganska allmän. Han är till färgen på ryggen och
sidorna uppåt mörkbrun, med svarta, blåa och gröna
streck, på sidorna nedåt hvit, med ljusblåaktiga, gul-
eller gråaktiga, snedt öfver kroppen gående band,
samt uppnår en längd af inemot 40 cm. Fjärsingen,
hvars bakre ryggfena är, liksom analfenan,
synnerligen lång, lefver ensligt på medelmåttigt djup
med sandbotten, der han gräfver sig ned uti sanden
och håller sig gömd för att obemärkt öfverfalla sitt
rof (smärre fiskar, kräftdjur o. s. v.). Han leker
under högsommaren. Stynget af den främre ryggfenans
strålar verkar giftigt och kan understundom blifva
ganska farligt. Redan för de gamle var detta ett väl
bekant förhållande. Köttet säges vara välsmakande.
J. G. T.
Fjärsvartne, Isl. Fjörsvartnir, Nord. mytol.,
benämning på Nattens häst, som vanligen kallas
Rimfaxe (se d. o.) – Namnet antyder, att F. insveper
verlden i mörker. Th. W.
Fjärås, socken i Hallands län, Fjäre härad. Arealen
14,464,7 har. 3,867 innev. (1880). F. bildar med
Förlanda ett pastorat af 2:dra kl., personelt prebende
för biskopen i Göteborgs stift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
