Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flandern - Flandin, Eugène Napoléon - Flandrin, Jean Hippolyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
F., ehuru företrädesvis tysk, räknades till Frankrike,
men den sydöstra delen, ehuru till stor del
välsk, räknades sedan 1007 till tyska
riket. Benämningen F. förekommer sedan 7:de årh.
och omfattade ursprungligen blott området
kring Brügge och Sluys (municipium flandrense),
hvars grefvar mot slutet af 9:de årh. utsträckte
namnet F. äfven till nordfranska kusten, hvilken
de erhöllo såsom mark till skydd mot nordmännen,
och sedan äfven till några tyska besittningar,
som gränsade till deras område. Den första af dessa
markgrefvar var Balduin I jernarmen (Bras-de-fer),
hvilken äktade Karl den skalliges dotter Judit
och till följd deraf 864 erhöll nämnda mark såsom
ärftligt län. Hans son Balduin II den skallige
(879–918) kämpade tappert mot nordmännen och
befäste Brügge m. fl. städer mot dem. En af hans
efterkommande, Balduin IV (989–1036) erhöll 1007
Valenciennes, borggrefskapet Gent, Walcheren och
de zeeländska öarna såsom län af kejsar Henrik
II, och hans son Balduin V (1036–67) ökade sitt
välde med Tournay, grefskapet Hennegau (Hainaut),
länshögheten öfver biskopsstiftet Cambrai samt
det till hertigdömet Nedre Lothringen hörande tyska
området mellan Schelde och Dender. Vid hans död
erhöll hans yngre son Robert I frisern landen vid
Rhens och Waals mynning samt de zeeländska öarna,
under det hufvudlanden, F. och Hennegau, tillföllo
den äldre, Balduin VI (1067–70). Efter dennes
död uppkommo strider mellan hans enka och Robert,
hvilka slutade dermed att Robert fick F., Balduin
VI:s son, Balduin (I), Hennegau, medan en del af
Frisland tillföll Gottfrid af Lothringen. Roberts
son, Robert II (1093–1111), var en af anförarna i
det första korståget. Efter hans son Balduin
VII med bilan (så kallad för den stränghet, med
hvilken han upprätthöll landsfreden), som dog 1119,
följde dennes kusin, den danske prinsen Karl I,
en son af Knut den helige och Robert I:s dotter.
Sedan denne 1127 blifvit mördad i Brügge, stredo sex
pretendenter om det lediga grefskapet, som omsider
tillföll en tredje kusin, landtgrefven Didrik
af Elsass. Dennes manliga ätt utslocknade redan
med hans son Filip (1191), hvarefter F. och Hennegau
förenades under dennes syster Margareta, som var gift
med Balduin VIII af hennegauiska linien. Deras son
Balduin IX deltog i det fjerde korståget och blef
den förste latinske kejsaren i Konstantinopel (1204).
Senare skildes åter F. och Hennegau, vid en delning
mellan Balduins två dottersöner, af hvilka Gui de
Dampierre erhöll F. Dennes sonsons son, Ludvig I
(1322–46), tillika herre öfver Nevers och Réthel,
gaf genom sin grymhet mot de efter större frihet
sträfvande rika och industriidkande städerna anledning
till det allmänna borgareuppror, som med engelskt
understöd leddes af den djerfve Jakob van Artevelde.
Fördrifven från sitt land sökte Ludvig hjelp i
Frankrike, men han kunde först efter Arteveldes
död (1345) återvända och stupade 1346 vid Crécy.
Under hans lättsinnige son Ludvig II (1346–84), den
siste af de gamle grefvarna af F., gjorde städerna,
i synnerhet Gent och Brügge, flere gånger
uppror. Genom hans dotter Margaretas giftermål med
hertig Filip den djerfve af Burgund förenades
F. med detta rike och kom således 1477 till det
habsburgska huset. Vid tyska rikets indelning
i kretsar (1512) lades F. till den burgundiska
kretsen, med hvilken det 1555 tillföll Filip II och
den spanska linien af huset Habsburg. Med tiden led
det dock betydande minskningar. I vestfaliska freden
(1648) fingo generalstaterna det s. k. holländska
F. (Statsflandern), och Ludvig XIV ryckte till sig
en del af F. och Hainaut, Cambrai och Artois samt
kom genom Pyreneiska freden (1659) samt fredssluten
i Aachen (1668), Nijmegen (1679) ocho Utrecht
(1713) i rättslig besittning deraf. Återstoden
af F. af träddes genom freden i Rastatt (1714)
till Österrike. 1795–1814 var hela F. förenadt med
Frankrike och bildade depart. Lys (Vest-F.) och
Schelde (Öst-F.). 1815–30 utgjorde det en del af
konungariket Nederländerna. Genom den belgiska
revolutionen 1830 kommo Öst- och Vest-Flandern till
det nybildade konungariket Belgien. – Enligt en
förordning af konung Leopold I af d. 16 Dec. 1840
skall grefve af F. vara en titel för den belgiske
konungens andre son, eller ock för den, som närmast
efter kronprinsen är berättigad till Belgiens tron.
Flandin, [flangdäng], Eugène Napoléon, fransk målare
och tecknare, f. 1809 i Neapel, d. 1876, besökte i
början af 1840-talet Persien och Assyrien (1843–44 i
sällskap med Botta) samt gjorde sig känd genom sina
förträffliga teckningar till åtskilliga praktverk
öfver Persien och Ninives ruiner: Voyaye en Perse
(1843–54, i förening med Pascal Coste), Monuments de
Ninive (1846–50, med Botta) och L’Orient (1856–64).
Flandrin [flangdräng], Jean Hippolyte, fransk
historie- och porträttmålare, föddes i Lyon d. 23
Mars 1809. Fadern var en fattig miniaturmålare,
och sjelf var han den mellerste af trenne bröder, af
hvilka den yngste, Jean Paul F. (född d. 8 Maj 1811),
sedan blifvit en berömd landskapsmålare. Efter att
genom teckningar ur soldatlifvet hafva sammansparat
en summa, vandrade de bägge bröderna till Paris, der
de inträdde i Ingres’ skola, som från formens och den
klassiska stilens synpunkt sökte motverka romantikens
godtycklighet. Hippolyte var snart den främste bland
mästarens lärjungar icke endast i begåfning och
flit, utan äfven genom den lefvande öfvertygelse,
med hvilken han upptog dennes åsigter om konstens
ideala syfte. Det innerligaste vänskapsförhållande
uppstod mellan lärare och lärjunge, och detta fortfor
sedan under hela den senares lif. Efter en studietid,
full af kamp och hårda försakelser, lyckades det
ändtligen F. att 1832 vinna det romerska priset,
hvarpå han, sitt ädla hjertas böjelse trogen, delade
det årliga anslaget med brodern och tog honom med sig
till Italien. Der lefde han sedan några lyckliga
och bekymmerfria år under studium af de store
form-mästarna, Rafael, florentinarna och antikens
bildhuggare, studerade derjämte bibeln, Dante och
de gamle skalderna samt hemsände mest studiefigurer,
af hvilka en,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
