Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flor-sländor - Florus, Julius l. L. Annaeus - Florvingar - Floskler - Flossa-väfnad - Flotow, Friedrich von - Flott - Flotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket i beröring med luften kan utdragas till
fina trådar. Med dessa spinna larverna in sig,
när tiden är inne för deras förpuppning. Ett
dithörande slägte äro stinkflugorna (Chrysopa).
J. G. T.
Florus, Julius l. L. Annaeus, lefde i 2:dra
årh. e. Kr., sannolikt under Hadrianus, och var
författare till ett historiskt verk (epitomae) om
Rom, i hvilket arbete romarestatens yttre historia, i
synnerhet krigshistorien, behandlas. Arbetet har föga
värde till följd af de oriktigheter i sak, särskildt
tidräkningen, som det innehåller. Framställningssättet
är retoriskt och svulstigt samt språket
öfverlastadt med bilder. Under medeltiden lästes
och begagnades F:s’ verk rätt mycket. Man har,
dock utan fullt nöjaktig orsak, tillskrifvit F. de
s. k. periochae l. epitomae till Livius’ böcker.
R. Tdh.
Florvingar, Synistata, zool., en insektgrupp,
som numera uppställes såsom en egen ordning, skild
från sländornas, i hvilken de förut upptagits som en
underavdelning. De utmärka sig genom bitande mundelar,
fyra tunna, genomskinliga, nästan florslika, nätådriga
och sinsemellan lika stora (eller nästan lika stora)
vingar, fullständig förvandling o. s. v. Flertalet af
de i Skandinavien förekommande florvingarna finner man
uti de södra och mellersta delarna af Sverige. Längre
mot norr äro de allt mer sällsynta. De anträffas under
större delen af året samt uppehålla sig i skogar,
lunder och trädgårdar, på ängar o. s. v. Vanligen
röra de sig långsamt och med fladdrande flygt. Flere
af dessa insekter gifva ifrån sig en högst obehaglig
lukt, af hvilken orsak några ibland dem fått namn af
stinkflugor. Florvingarnas larver lefva än på blad
och barr, än under barken på träd, än i små jordhålor,
der de lura på förbigående insekter. Några larver, som
äro försedda med gälar, lefva i vatten och tillreda åt
sig, vanligen af sandkorn, strån, snäckskal o. d., ett
slags hylsa, hvilken de nyttja till bostad och föra
med sig. Icke få dithörande insekter äro nyttiga och
förtjena derför att väl skyddas (så mycket mer som de
ingenstädes förekomma i stor mängd). De vigtigaste i
Skandinavien inhemska florvingarna indelas i följande
familjer:
I. Hufvudet utdraget till en näbb l. snabel.
Näbbsländor (Panorpina).
II. Hufvudet ej näbb- l. snabel-likt utdraget.
a. Antennerna tråd- eller borstlika. Florsländor
(Hemerobina).
b. Antennerna i spetsen klubblika.
Myrlejonsländor (Myrmeleonina). J. G. T.
Floskler (af Lat. flosculus, dimin. af flos, blomma),
vältalighetsblomster, grannlåter i tal och skrift,
svulstigheter, tomma ord. – Floskulös, blomsterrik,
grann, svulstig, fattig på innehåll.
Flossa-väfnad, ett gammalt svenskt väfnadsslag,
hvilket, i likhet med åtskilliga andra sådana och
äfven med gobelinen, egentligen är ett broderi,
med den skilnaden att det förfärdigas i väfstol i
st. f. i båge. Denna väfnad, som motsvarar hvad som
nu kallas plysch eller velouterad väfnad, gjordes
fordom på ett mera tidsödande sätt, i det hvarje lock
af garnet fästes med en
rännsnara i varptrådarna. Detta arbetssätt, som
kallas dubbel flossa-väfnad, återfinnes på ryska och
sibiriska mattor, som säljas vid de stora marknaderna
i Novgorod samt i andra ryska städer, och anses,
märkvärdigt nog, liksom några andra ryska slöjdarter,
såsom ett arf af de svenske fångarna under Karl
XII:s tid. Den enklare, numera åter i bruk komna
flossa-väfnaden liknar fullkomligt de berömda och
mycket omtyckta turkiska mattorna samt borde, i likhet
med dem, kunna söka sig en plats på verldsmarknaden,
i fall tillverkarna ville åter upptaga de gamla
ursprungliga mönstren med deras af kännare beundrade
färgharmoni och karakteristiska motiv. Försök i detta
afseende hafva också blifvit gjorda af föreningen
"Handarbetets vänner" i Stockholm, hvaremot detta
väfnadssätt måhända numera är en bland allmogen
utdöd konst.
Flotow, Friedrich von, tysk tonsättare, f. 1812
i Mecklenburg, studerade under Reicha i Paris och
fick, sedan han med några ungdomsarbeten gjort sig
känd, 1838 af direktören för Renaissanceteatern
(Paris) i uppdrag att komponera operan Le
naufrage de la Méduse, som inom ett år upplefde 54
föreställningar. Derpå följde operorna Le forestier
(1840), L’esclave de Camoëns (1843), Alessandro
Stradella (1844; i Stockholm 1847) och Martha (1847;
i Stockholm 1850), af hvilka i synnerhet de båda
sistnämnda med stort bifall blifvit gifna på de flesta
operascener. Bland hans senare verk hafva endast
Storfurstinnan (1850; i Stockholm 1852) och Indra
(1853) vunnit en mera nämnvärd framgång. Dessutom
har F. skrifvit operorna L’ombre (1869), La fleur de
Harlem (1876) m. fl., vidare en anslående musik till
Shakspeares "Vintersaga", äfvensom uvertyrer, trior,
sånger m. m. 1856–63 var han intendent vid hofteatern
i Schwerin. För närvarande vistas han mest i Wien
eller Paris. – F. måste, efter Kreutzer och Lortzing,
anses såsom Tysklands förnämste komponist af komiska
operor, oaktadt hans stil är vida mera fransk än
tysk. Hans arbeten utmärka sig genom behaglig melodisk
uppfinning, flytande harmoni och rytm, pikant och
glatt instrumentation, men mindre genom inre sanning
och djup. Dock saknas ej häller drag af varmare
känsla, och äfven den strängare tyska kritiken, som
till följd af hans franska snitt betraktar honom såsom
affälling, har allt mera nödgats erkänna hans talang.
A. L.
Flott, sjöv., uppburen af vattnet. Blifva l. komma
flott, komma af grund. O. E. G. N.
Flotta, sjöv. 1. En stats krigsmakt till sjös. De
första spåren till en svensk örlogsflotta härröra
från den tid, under hvilken Sverige bildades till
ett rike. Af sveakonungen uppbådades då från de
olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade
landet eller allmänt härnadståg beslutits. Enligt
denna äldsta organisation af sjökrigsmakten ålåg
fartygens utrustning såväl som deras bemanning de
frie jordegarna, hvilka derför voro indelade i
"hamn-" eller "skeppslag". Efter vikingatiden,
hvilken kan anses såsom den svenska flottans första
blomstringsperiod, råkade hon i ett förfall, som
räckte nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
