Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oafbrutet under hela återstoden af medeltiden. När
Gustaf I tillträdde regeringen (1523), bestod flottan
icke af annat "än en hop skärje-båtar och annat
prackerij ther hvarken hjelp eller tröst medförde",
men konungen, som erfarit behofvet af en flotta,
vidtog kraftiga åtgärder till skapande af en sådan och
efterlemnade vid sin död öfver 30 krigsskepp. Under
Erik XIV nådde flottan sin glanspunkt. Hon uppgick
1566 till 68 skepp, med tillsammans omkr. 2,000
kanoner samt öfver 7,000 mans besättning, dels
ständigt, dels värfvadt sjöfolk, dels knektar. Flottan
underhölls i dessa tider af rikets allmänna medel,
hvarjämte städerna stundom lemnade krigsfartyg; i
dess provianterande deltogo alla utom adeln. Någon
ordnad öfverstyrelse fanns ej ännu, utan berodde
vapnets styrka mest af regentens personlighet. Det
förföll också hastigt under Johan III och Karl
IX. Flottans tredje blomstringsperiod inträffade
under Gustaf II Adolf, Kristina och Karl X. Klas
Flemings klokhet och energi bidrogo förnämligast
till hennes nydaning. En ordnad öfverstyrelse,
Amiralitets-kollegium, inrättades 1617, och det
ständiga båtsmanshållet, omkr. 3,000 man, 1635. En
skärgårdsflotta bildades och bestod 1643 af 150
mindre fartyg (lodjor). 1640 räknade stora flottan 40
skepp och 40 galejor, och dess bestyckning utgjorde
omkr. 1,300 kanoner. 1654 hade skeppens antal ökats
till 50. Karl XI:s förmyndareregering gjorde litet
eller intet för att hålla flottan i tjenstbart skick;
följderna visade sig i de olyckliga sjöstrider,
som hon utkämpade mot den tidens dugligaste sjömän,
holländare och danskar. 1675 räknade flottan 27
rangskepp och 8 fregatter, med en bestyckning af 1,934
kanoner, men hade fyra år senare smält ihop till
16 skepp, utom fregatter och mindre fartyg. Med Hans
Wachtmeisters kraftiga bistånd skapade Karl XI snart
en ny, tidsenlig flotta. En lämpligare örlogshamn
(Karlskrona) anlades, öfverstyrelsen flyttades
dit från hufvudstaden, och personalen ordnades så,
att redan 1679 funnos 758 befäl och underbefäl samt
öfver 11,000 man, flertalet dock indelte och roterade
båtsmän. Örlogsflottan hade vid konungens död (1697)
ökats till 37 rangskepp och 8 fregatter, oberäknadt
den i Stockholm förlagda galér-eskadern. Med Sveriges
fall från dess stor maktställning började för svenska
flottan ett långvarigt förfall. Frihetstidens män
saknade ej god vilja att återupprätta sjövapnet,
hvilket synes af de många planer, som af ständerna
uppgjordes till dess ordnande. 1756 funnos 24
linieskepp, 12 fregatter och 26 mindre fartyg, med en
bestyckning af omkr. 2,000 kanoner. S. å. upprättades
Arméns flotta (se d. o.). Gustaf III lyckades att för
en kort tid återgifva flottan hennes forna glans. Dess
numerära styrka uppgick 1790 till 26 linieskepp, 16
fregatter och 280 skärgårdsfartyg. Öfverstyrelsen
flyttades 1776 till Stockholm; fyra år senare
inrättades generalamiralsämbetet i Karlskrona. De
11 linieskepp och 6 fregatter, som utrustades 1808,
utgjorde en föga lifskraftig qvarlefva från svenska
flottans sista glansperiod. Efter stora och lilla
flottans sammanslagning
(1824) gjordes tid efter annan fåfänga bemödanden
att återupprätta sjöförsvaret. 1850 funnos 10 skepp,
5 fregatter, 9 mindre fartyg och 228 skärgårdsfartyg,
af hvilka dock en stor del var otjenstbar. Ångkraftens
införande ledde ej häller till skapande af en starkare
flotta. Vid tiden för de första pansarfartygens
byggande i Sverige (1864) bestod hon af 7 linieskepp,
af hvilka 2 med ångmaskin, 6 fregatter, af hvilka
1 med ångmaskin, 7 korvetter, af hvilka 3 med
ångmaskin, 19 mindre fartyg, af hvilka 12 ångfartyg,
samt 169 roddfartyg. 1866 delades sjövapnet i en
örlogsflotta och en skärgårdsflotta, men dessa flottor
sammanslogos 1873 åter till ett vapen. För närvarande
(1881) utgöres svenska flottan af följande bevärade
ångfartyg: 4 monitorer, 10 pansarbåtar, 1 linieskepp,
1 fregatt, 4 korvetter, 9 första kl. kanonbåtar
(af hvilka en är under byggnad),
10 andra kl. kanonbåtar samt 2 minfartyg jämte
11 bevärade segelfartyg, af hvilka 1 linieskepp
och 4 korvetter. – 2. En nations handelsflotta (se
Handelsflotta). – 3. En större samling örlogsfartyg
under befäl af en chef. I äldsta tider, då fartygen
voro af ringa storlek och bevärade endast med
"spironen" (rostrum), samt då sjöstriderna afgjordes
hufvudsakligast genom handgemäng, voro krigsflottorna
sammansatta af ett stort antal fartyg. Den grekiska
flotta, som låg vid Tröja, uppgifves af Homerus
hafva bestått af 1,186 fartyg. Ungefär samma antal
"triremer" (galérer) förde perserna i striden vid
Salamis, der grekerna hade 380 triremer. Äfven i
de nordiska landen förekommo särdeles talrika
krigsflottor. Styrbjörn medförde ej mindre än
1,200 skepp, då han 984 kom för att eröfra Sverige,
och Saxe lemnar åtskilliga fabelaktiga uppgifter på
nordiska flottor, uppgående från 2,500 till 30,000
fartyg. Medeltidens historia omtalar rätt ansenliga
flottor. Ludvig den helige berättas 1246 hafva gått
till sjös med 1,800 fartyg. Den flotta,
hvarmed Edvard III 1340 slog den franska vid Sluys,
räknade 260 fartyg; den franska bestod af 400,
deribland 140 större skepp, med en bemanning af 40,000
man. I slaget vid Lepanto (1571) bestod den
kristna flottan af 6 galeaser och öfver 200 galérer,
den turkiska af 260 galérer jämte andra fartyg.
Den "oöfvervinneliga armadan" (1588) utgjordes
af 130 galioter, galeaser och galérer samt 40
stora transportfartyg. Engelsmännen kunde emot
henne ställa blott 100, betydligt mindre fartyg.
Sedan galérerna, till följd af ett allmännare bruk af
kanoner ombord, ersatts af större krigsskepp,
minskades skeppens antal i samma mån. Under
engelsmännens och holländarnas märkliga sjökrig
på 1600-talet uppgingo flottorna i allmänhet
till 70–80 skepp och fregatter, någongång ända
till 100. De svenska och danska flottor, som
vid samma tid kämpade om herraväldet i Östersjön,
öfverstege vanligen ej halfva detta antal. Vid
Beachy Head (1690) förde Tourville i elden en flotta
af 112 fartyg, hvaraf 59 i linie; den förenade
engelsk-holländska flottan utgjorde 100 fartyg,
af hvilka 65 lågo i linie. Uti sjöstriderna under
franska revolutionskrigen kämpade ännu fåtaligare
flottor, ty dels hade skeppen vuxit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
