Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fältsparf-slägtet, zool. - Fältspat, miner. - Fältspatsporfyr, petrogr. Se Porfyr - Fältstycke, äldre benämning på eldrör tillhörande fältartilleriet - Fälttecken, krigsv. - Fälttjenst, krigsv. - Fälttjenstgöring, krigsv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppehålla sig på öppna fält, höra tvänne i
Skandinavien förekommande arter, af hvilka den ena,
lappsparfven, P. lapponicus, är fläckig af svart
och rostbrunt, med hufvudet, halsen och armpennorna
svartaktiga, och af 16 cm. längd. Hannen är brunröd
på halsryggen och tecknad med ett hvitt band öfver
ögonen nedåt halssidorna; honan deremot har ett
ljusgrått band långs hjessan, ett rostgulaktigt
sådant öfver ögonen och brungul halsrygg. Lappsparfven
påminner i åtskilliga afseenden om lärkorna och är en
flyttfogel, som under sommaren vistas i Skandinaviens
fjälltrakter. Den något större snösparfven,
P. nivalis, är om sommaren hvit (hos hannen med
svart rygg, hos honan med hufvud och bröst gråa), om
vintern brunfläckig med gulbrun anstrykning på hufvud
och bröst. Sommaren tillbringar han högt uppe på de
lappska och norska fjällen, ofvanför trädgränsen,
och drager stundom om vintern i stora skaror ned till
de sydligare delarna af landet. J. G. T.
Fältspat, miner., en vigtig mineralgrupp, innefattande
vattenfria dubbelsilikat af aluminium och kalium,
natrium, kalcium (sällan barium). Då dessa mineral
kristallisera, tillhöra de mono- eller trikliniska
systemen. Den vanliga fältspaten, äfven kallad
ortoklas, är sammansatt efter formeln K2 O Al O3 6Si O2,
natronfältspat eller albit efter formeln
Na2 O Al2 O3 6Si O2, och kalkfåltspat, eller anortit,
efter formeln Ca O Al2 O3 2Si O2. Blandningar af
natron- och kalk-fältspat utgöra mineralen oligoklas
och labrador. Samtliga dessa fältspatarter, utom
ortoklas, kristallisera i trikliniska systemet och
kallas med ett gemensamt namn plagioklas. – Ortoklas
kristalliserar i monokliniska systemet, är stundom
ren och vattenklar, s. k. adular, oftare röd eller
grå och halfgenomskinlig. Ortoklas är sällan grön
och kallas då amazon-sten. Ortoklas smälter trögt vid
stark glödgning och angripes icke af syror. Adular
träfias företrädesvis i Alperna. Amazonsten förekommer
på några ställen i Värmland och i Södermanland. Den
vanliga ortoklasen är ett mycket vigtigt mineral,
emedan det utgör huvudbeståndsdelen i bergarterna
granit och gneis. En i trakytartade lavor förekommande
natronhaltig varietet af ortoklas kallas sanidin eller
glasig fältspat och bildar färglösa, af fina sprickor
genomdragna kristaller. En fältspatsart, som har lika
sammansättning med ortoklas, men som kristalliserar i
trikliniska systemet, kallas mikroklin och förekommer,
liksom ortoklas, i granit och gneis. Den ingår
bl. a. som beståndsdel i Örebrogranit. – Albit är en
färglös eller hvit fältspatsart, som smälter lättare
än ortoklas och ej angripes af syror. Den är mindre
allmän än ortoklas, men ingår dock som beståndsdel
i vissa slag af diorit, granit och gneis. I Sverige
förekommer albit uti granitgångarna vid Finbo, nära
Falun. – Oligoklas är en oftast oklar och gul- eller
grönhvit fältspatsart, som smälter lättare än ortoklas
och albit samt ej sönderdelas af syror. Oligoklas
är vanlig i granit och gneis, flere porfyrarter,
diorit o. s. v. – Labrador är en vanligen hvit eller
grå fåltspatart, som i fint pulver sönderdelas af
syror. Labrador ingår som beståndsdel i många eruptiva
bergarter, dolerit, gabbro, hyperit. –
Anortit är färglös eller grå och genomskinlig
eller genomlysande, smälter tämligen trögt och
sönderdelas af syror. Anortit ingår som väsentlig
beståndsdel i hyperit och i vissa dioritvarieteter,
t. ex. i anortitdiorit eller gabbro, på Rådmansön
i Roslagen. Fältspat, företrädesvis ortoklas och
oligoklas, har stor användning i porslinsindustrien
och brytes derför, då den anträffas i större partier,
såsom i pegmatitgranitgångar, t. ex. vid Ytterby,
nära Vaxholm o. s. v. Genom förvittring af fältspat
uppstå de flesta leror, till ock med porslinslera
efter kaolin. P. T. C.
Fältspatsporfyr, petrogr. Se Porfyr.
Fältstycke, äldre benämning på eldrör tillhörande
fältartilleriet.
Fälttecken, krigsv., kallas i allmänhet alla
tecken, som trupper eller deras medlemmar bära för att skilja
sig från fienden och från hvarandra. Truppernas
fälttecken utgjorde i äldsta tider vanligen en
djurbild, buren på ett spjut. Grekerna använde
först en sköld, en hjelm eller ett harnesk,
buret på ett spjut, sedermera en fana. Romarnas
fälttecken (signum) utgjordes i äldsta tider af en
halmkärfve, senare af en knuten hand, buren på en
stång. Legionens fälttecken var den romerska örnen
i silfver eller guld. Dessutom förekommo äfven
andra djurbilder och tecken. Vid stången af hvarje
romerskt fälttecken var fäst en plåt, försedd med
nummer på den legion samt på den kohort eller manipel,
till hvilken fälttecknet hörde. Efter kristendomens
införande anlade man snart banér,fanor och standar. –
Fälttecknen voro af vigt för en armés medlemmar,
innan bestämda, uniformer anlades. Dessa tecken
utgjordes vanligen af en bindel kring ena armen,
ett band kring hufvudbonaden eller ett märke på
densamma o. s. v. Numera begagnas skärp och
porte-épée af officerare samt kokarder af alla
krigsmän såsom fälttecken. C. O. N.
Fälttjenst, krigsv., i vidsträckt bemärkelse all
den tjenst, som trupper förrätta i fält; i inskränkt
betydelse bevakningstjenst under marsch och hvila
samt de mindre uppdrag, som tillfalla trupper i fält,
såsom rekognosceringar, öfverfall, indrifvande
af rekvisitioner, skyddande och borttagande af
sändningar m. m. Som dylika företag ständigt måste
utföras under ett fälttåg och äro af synnerlig vigt,
bör fälttjenst uti inskränkt betydelse flitigt öfvas.
C. O. N.
Fälttjenstöfning, krigsv., kallas i Sverige en
sådan öfning, som företages med trupper af alla vapen
och under förhållanden, som, så vidt möjligt är,
närma sig förhållandena i fält. För detta ändamål
indelas de i öfningen deltagande trupperna i tvänne
mot hvarandra stridande partier, hvilka utgöras af
fältmässigt indelade högre truppenheter med staber och
träng. Ledningen af det hela utöfvas af en ledare,
med biträde af ett antal stridsdomare, hvilka
bedöma rörelserna på olika delar af skådeplatsen
för öfningarna och fälla utslag, då ledaren icke
är tillstädes. Ledaren utgifver vid början af hvarje
öfning en "allmän förutsättning", hvilken bestämmer
det militära läge, hvari båda partierna befinna sig
till hvarandra, samt för hvarje dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
