Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fängelse - Fängelseföreningen i Finland. Se Fångvårdssällskap - Fängelsestraff, jur. - Fängelsesystem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen för qvinnor i Stockholm (å Norrmalm)
samt i Norrköping och i Göteborg (dessa tre
fängelser hafva inga nattceller och endast
ett fåtal dagceller). Länsfängelserna med sina
filialer, kronohäktena, upptaga ransakningsfångar
samt straff-fångar, dömda på kortare tid. De äro
vanligen belägna vid städernas utkanter samt alla
byggda enligt cellsystemet och i det närmaste efter
samma plan. Cellerna äro fördelade å ömse sidor om en
genom alla våningar gående korridor, med gallerier,
som löpa längs cellraderna. De flesta cellerna äro
försedda med små, högt belägna fönster, genom hvilka
fången icke kan se annat än himmelen. Ett mindre
antal (s. k. fönsterceller) är försedt med vanliga
fönster och användes för fångar, söm ej undergå
straffarbete. Äfven under vistelsen i det fria
hållas fångarna skilda från hvarandra. För sådant
ändamål äro samtliga cellfängelserna försedda
med s. k. cellgårdar. Förutom dessa fängelser
finnes ett s. k. arbetsfängelse å Norrmalm i
Stockholm för qvinnor, som för försvarslöshet
blifvit dömda till allmänt arbete (för män svara
häremot kronoarbetsstationerna vid Borghamn i
Östergötland och å Tjurkö i blekingska skärgården samt
kronoarbetskompaniet å Vaxholm), äfvensom stads- och
häradshäkten (för ransakningsfångar), regementshäkten
samt transporthäkten. – I Norge anlades mot slutet
af 1840-talet invid (numera i) Kristiania ett stort
mönstercellfängelse, det s. k. bodsfängslet,
afsedt för straffarbetsfångar af vissa kategorier. De
öfriga straffarbetsanstalterna hafva hufvudsakligen
förblifvit i sitt gamla skick; dock hafva flere af de
mest föråldrade på sista tiden blifvit nedlagda. För
närvarande finnas i Norge en straffanstalt
å Akershus samt trenne tukthus (i Kristiania,
Bergen och Trondhjem). Med afseende å de fängelser,
i hvilka ransaknings- och fängelsefångar förvarades,
utkom 1857 en "Lov om fängselsväsenet", på grund af
hvilken efter hand i alla landets delar rest sig nya
distriktsfängelser, försedda dels med celler, dels
med rum för dem, som undergå enkelt fängelse eller
arrest. – I Danmark föreskrefs 1841, att såväl vid
anläggning af nya arresthus som vid ombyggnad af gamla
cellsystemet skulle tillämpas. På grund deraf hafva
dessa arresthus – hvilka användas för ransaknings-
och fängelsefångar – så småningom förvandlats till
cellfängelser. Denna förvandling har dock gått mycket
långsamt. Hastigare genomfördes reformen af de stora
straffanstalterna, för hvilken en resolution af 1842
fastställde de ledande grundsatserna. Numera finnas
i Danmark blott tre sådana anstalter, af hvilka två
äro helt och hållet nybyggda och den tredje grundligt
om- och tillbyggd, nämligen i Horsens (tukthus för män,
inredt till 20 från hvarandra skilda afdelningar med
gemensamma arbetssalar samt celler för nätterna), vid
Vridslöselille (förbättringshus efter cellsystemet för
män) och å Kristianshavn (tukt- och förbättringshus
för qvinnor). – I Finland utstås den svårare
arten af frihetsstraff, eller tukthusstraff, i de
s. k. straff-fängelserna. De vigtigaste af dessa (i
Tavastehus och Åbo) blefvo under 1870-talet försedda
med
cellflyglar. I närheten af Helsingfors har man nyligen
uppfört ett nytt stort straff-fängelse, inredt
efter cellsystemet. Läns- och häradsfångelserna
(de senare bilda i vissa aflägsnare landsdelar
filialafdelningar af de förra), hvilka ännu blott till
ringa del äro försedda med celler, upptaga fängelse-
och ransakningsfångar. Dessutom finnas stads-
och tingslagshäkten för ransakningsfångar samt,
för lösdrifvare, s. k. korrektionsinrättningar.
J. H-r.
Fängelseföreningen i Finland. Se Fångvårdssällskap.
Fängelsestraff, jur., omfattar i vidsträckt
mening hvarje straff, som förer med sig, att den
brottslige förlorar sin frihet och inspärras å en
straffanstalt. I en inskränktare bemärkelse användes
ordet för att beteckna ett särskildt slag af sådant
straff, hvilket, till skilnad från straffarbete
(tukthusstraff), vanligen utmärkes derigenom att
fången ej är underkastad arbetstvång eller, om han
är det, antingen får arbeta efter eget val och för
egen räkning eller åtminstone har anspråk på att
sysselsättningen lämpas efter hans personliga anlag
och dittillsvarande lefnadsförhållanden. Äro arterna
af frihetsstraff flere än två, plägar fängelsestraffet
bilda en mellanlänk emellan straffarbete och en
lindrigare straffart (stundom benämnd arrest),
från hvilken fängelsestraffet skiljer sig antingen
derigenom att detsamma är förbundet med ett visst
arbetstvång, eller ock derigenom att fängelsefånge ej
får skaffa sig bättre kost eller större beqvämlighet,
än som i fängelset allmänneligen bestås. Jfr
Frihetsstraff. J. H-r.
Fängelsesystem. Fångvård i ordets nutida mening
har först uppkommit, efter att den fordom ymniga
användningen af grymma kroppsstraff och i synnerhet
af dödsstraff började inskränkas och ersättas af
frihetsstraff. Dödsstraffet hos judarna var väl på
väg att faktiskt så godt som afskaffas i samband
med den allmänna förmildring af den ursprungliga
mosaismen, som utmärker det judiska samhällets
utveckling efter den babyloniska fångenskapen. Men
det kristna samhället under medeltiden och den
nyare tidens första århundraden rättade sig ej
efter detta föredöme, utan lade den äldre mosaismens
vedergällningsteori till grund för sin kriminalrätt
och anlitade dödsstraffet i en omfattning, som erinrar
om den romerska kejsare tidens blodsutgjutelser. I
England aflifvades, enligt Fortescues uppgift,
under Henrik VIII:s regering (1509–47) 72,000
personer, och ännu efter midten af 1700-talet
stadgade den svenska lagstiftningen dödstraff för
70 till 80 slag af förbrytelser. Fängelse såsom
straff var väl ej alldeles okändt i den romerska
lagstiftningen och kom under medeltiden mera i bruk,
men först i och med inskränkningen af dödsstraffets
användning fick det en större betydelse såsom straff,
hvilken förändring numera fortgått derhän, att det
öfverallt är frihetsstraffen som bestämma de olika
straffsystemens egentliga karakter, medan öfriga ännu
bestående straffarter kunna anses för mer eller mindre
oväsentliga modifikationer af systemet. Det dröjde
likväl länge, innan den tilltagande användningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
