Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Församling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äldsta tid på en hög ståndpunkt, hvartill framförallt
bidrogo den innerliga och uppoffrande kärlek, som
rådde mellan församlingens medlemmar, tillvaron
af de utomordentliga nådegåfvorna, det flitiga
gudstjenstfirandet och den stränga kyrkotukten.
Med tiden gjorde sig en strängare åtskilnad
gällande mellan församlingens medlemmar. Presterna
bildade ett från de öfrige (Laici, lekmännen)
skarpt afsöndradt stånd, och bland presterna i en
församling höjde sig en, som företrädesvis eller
uteslutande kallades biskop, öfver de öfrige. Det
ansågs emellertid snart öfverflödigt att hafva en
biskop i hvarje församling; en sådan tillsattes blott
i de större städerna och fick under sig ett visst
område, stift. Presbytererna ensamma valde biskop,
och denne å sin sida utnämnde både presbyterer och
diakoner. Sålunda beröfvades lekmännen alltmera
rätten att deltaga i förvaltningen af församlingens
angelägenheter; både den undervisande, förvaltande
och dömande verksamheten utgick från presterskapet
(klerus). Så länge förföljelserna mot kristendomen
fortforo, utgjorde dessa det bästa medlet att
värna kyrkans renhet, och församlingslifvet
utmärkte sig då ännu för gudsfruktan, strängt
allvar, brödrakärlek och försakelse. Men sedan
kristendomen blifvit statsreligion (i början af
300-talet) och antagandet af densamma åtföljdes af
verldsliga förmåner, vunno osedlighet, okunnighet och
religiös likgiltighet i hög grad insteg i kyrkan,
hvaraf äfven församlingslifvet led, så mycket mer
som äfven presterskapet förföll på samma sätt. Under
medeltiden voro lekmännen icke ett i församlingslifvet
verksamt deltagande element, utan endast ett objekt
för prestens kyrkliga verksamhet. Det sedliga lifvet
i församlingarna företedde en motsats af de längst
gående ytterligheter: å ena sidan den strängaste
askes, uppoffrande välgörenhet och stor vördnad
för det heliga; å andra sidan grof sinlighet, den
råaste våldsamhet, hån och gäckeri. Reformationen
har åter gjort gällande begreppet om kyrkan såsom
"de heligas samfund" och tillämpat detta äfven
på lokalförsamlingarna, hvarigenom dessa vunnit
större frihet gent emot kyrkan i hennes helhet,
och de särskilda församlingsmedlemmarna större
sjelfständighet och ett verksamt deltagande i de
kyrkliga angelägenheterna. Längst gå i detta hänseende
de s. k. independenterna l. kongregationalisterna,
som fordra, att hvarje församling skall vara
fullkomligt oberoende af de öfriga och, utan
att vara bunden af någon myndighet, sjelf ordna
alla sina förhållanden. I den reformerta kyrkan
råder i allmänhet (med undantag af den engelska
episkopalkyrkan) s. k. presbyterialstyrelse. Hvarje
församling förvaltas af ett råd af "äldste"; i spetsen
för en mindre krets af församlingar står presbyteriet,
bestående dels af prester, dels af lekmän, valda af
församlingarna; öfver presbyterierna stå provinsial-
och generalsynoder.
2. Förv. Såsom rättslig organisation betecknar
församling dels det territoriella område, som utgör
första ledet i den kyrkliga indelningen i Sverige,
dels ett samfund, som, oberoende af territoriel
förbindelse, bildats för främjande af
gemensamma religiösa intressen. – Den territoriella
kyrkoförsamlingen, som kännetecknas deraf
att hon har eller åtminstone haft egen kyrka,
sammanfaller i allmänhet till betydelsen med socken
(se d. o.). Dessa församlingar äro dels lands-,
dels stadsförsamlingar. Landsförsamlingarnas antal,
kapell-lagen inberäknade, var 1881 2,402; dessutom
finnas några bruksförsamlingar. Hvarje stad utgör
enligt regeln en territoriel församling; men några
städer omfatta flere, t. ex. Stockholm 8, Malmö
2, hvilka snart skola delas till 3, Göteborg och
Nyköping 2. – De icke territoriella församlingarna
hafva dels bildats på grund af nationel samhörighet
(såsom Finska och Tyska församlingarna i Stockholm,
hvilka leda sitt ursprung från 1500-talets midt,
samt Tyska församlingen i Göteborg, som förskrifver
sig från 1623 och från 1773 haft jämväl en svensk
afdelning), dels oberoende af nationel samhörighet
utbrutits ur de territoriella, utan att grunden
dertill varit af religiös art, såsom hofförsamlingen
i Stockholm, flere (16) garnisonsförsamlingar och
amiralitetsförsamlingen i Karlskrona. Slutligen kunna
nämnas hospitals- och fängelseförsamlingar o. d.,
som bildats vid åtskilliga sådana anstalter. Alla
ofvan nämnda församlingar tillhöra svenska
statskyrkan. I den mån, som man lärt sig tolerera
främmande trosbekännare i Sverige, har det äfven
blifvit en nödvändighet att tillåta desse bilda
egna församlingar. Sedan de engelska, franska och
holländska reformerta församlingarna i Stockholm
länge måst inskränka sig till att hålla gudstjenst
i ministrarnas kapell, medgafs 1741 åt bekännare
af den engelska och reformerta kyrkan rätt att hafva
egna kyrkor och församlingar i de stora sjöstäderna,
med undantag af Karlskrona. 1781 erhöllo främmande
trosbekännare i allmänhet rätt att bilda egna
församlingar i riket; dock skulle judarna få hafva
synagogor endast i Stockholm, Göteborg och Norrköping,
men fingo först 1838 rätt att anlägga synagogor
äfven i andra städer, i hvilka de till något större
antal bodde. Främmande kristna trosbekännares rätt
att bilda egna församlingar har blifvit till fullo
erkänd genom 1860 och 1873 års k. förordningar. (Se
Främmande trosbekännare.) Främmande trosbekännares
församlingar äro underkastade den inskränkning
med afseende å rättigheter, att de icke utan
konungens tillstånd må förvärfva och besitta fast
egendom i riket. Vid början af år 1882 funnos i
Sverige 1 fransk-reformert, 2 engelsk-reformerta,
3 katolska, 1 katolsk-apostolisk, 5 mosaiska och 1
baptistförsamling, hvarjämte flere af de 37 lagligen
erkända metodist-episkopala församlingarna trädt
i verksamhet. Svenska församlingar finnas äfven i
utlandet, nämligen i London och Paris.
Hvarje församling inom den svenska statskyrkan står
under ledning af en kyrkoherde, som vid de kyrkliga
förrättningarna skall biträdas af klockaren och
vid vården af kyrkans ekonomiska angelägenheter
hafva hjelp af kyrkovärdarna. Vid hvarje af konungen
erkändt kyrkosamfund af främmande trosbekännare skall
ledningen utöfvas af en föreståndare, som församlingen
sjelf eger att utse bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
