Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geognosi - Geogoni - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af geologien (se d. o.), som har till föremål
att undersöka och beskrifva den närvarande
beskaffenheten af jordskorpans alla delar och de
olika förhållanden (med afseende på utsträckning,
form och begränsning), i hvilka de uppträda till
hvarandra. Geognosien är således ett angifvande af
observerade fakta, utan några slutledningar rörande
tillkomstsättet och dettas orsaker, samt behandlas
numera under rubriken geologi. – Geognostisk,
som hör till eller har afseende på geognosi.
E. E.
Geogoni. Se Geogeni.
Geografi (af Grek. ge, jord, och grafein, skrifva),
jordbeskrifning, den vetenskap, som lärer oss
känna vår jord som en med egendomlig organisation
utrustad och till bostad för menniskor bestämd
verldskropp. Enär vi veta mycket litet om jordens inre
(detta hörer till en annan yetenskap: geologien), är
det hufvudsakligen beskaffenheten af och tillståndet
på jordens yta, hvarmed geografien sysselsätter
sig. Efter de tre olika synpunkter, från hvilka jorden
kan betraktas, plägar man skilja mellan matematisk,
fysisk och politisk geografi. Den matematiska (eller,
såsom den kanske rättare bör kallas, astronomiska)
geografien betraktar jorden såsom en himlakropp, såsom
en del af solsystemet, behandlar de förhållanden,
i hvilka hon står till detta, hennes form, hennes
rörelse kring sin axel och kring solen med deraf
följande vexlingar af dag och natt och årstider
samt lärer sättet att matematiskt bestämma läget
af hvarje punkt på hennes yta. Hjelpvetenskaper
äro matematik, geodesi och astronomi. Den fysiska
l. fysikaliska geografien betraktar jorden såsom
ett sjelfständigt och individuelt helt, som en
naturkropp, med bestämda egendomliga former,
tillstånd samt oorganiska och organiska alster
(mineral, växter, djur och menniskor). Efter de olika
föremål, med hvilka den sysselsätter sig, sönderfaller
den fysiska geografien i flere underafdelningar,
hvilka, när de betraktas såsom sjelfständiga, äfven
kunna utgöra hjelpvetenskaper. Dessa äro orografi,
eller läran om formerna och fördelningen af hög-
och lågland, berg, dalar och slätter, hydrografi,
läran om fördelningen af vattnet på jordytan, floder,
sjöar, källor o. s. v., samt oceanografi, läran
om världshafvet i och för sig och i förhållande
till fastlandet m. fl. Naturalstrens utbredning
på jordklotets olika delar behandlas af mineral-,
växt- och djurgeografien. Hjelpvetenskaper för den
fysiska geografien äro vidare geologi och geognosi,
hela naturalhistorien i vidsträcktaste omfång
(zoologi, botanik och mineralogi) samt naturläran
(af denna senare särskildt meteorologien, eller
läran om luftföreteelserna, och klimatologien, eller
läran om atmosferens beskaffenhet på särskilda
ställen af jordklotet). Den politiska geografien
betraktar jorden såsom bostad för menniskor och
indelar den efter samhällen eller efter folkslag,
beskrifver de af menniskor stiftade staterna,
städerna, samhällsinrättningarna o. s. v.,
afhandlar menniskornas kulturtillstånd, lefnadssätt,
språk o. s. v. Deraf följer att den lånar en mängd
förutsättningar och upplysningar från den fysiska
geografien.
Såsom grenar af eller hjelpvetenskaper för densamma
(alltefter som man begagnar ordet geografi i
vidsträcktare eller inskränktare bemärkelse)
kunna betraktas statistik och etnografi. – Jämte
denna indelning, som grundar sig på föremålen
för geografien, har man äfven en annan, afseende
omfattningen af ämnets behandling, och indelas denna
vetenskap då i allmän geografi och landbeskrifning
l. chorografi. Den förra behandlar hela jorden i alla
dess kosmiska, fysiska och politiska förhållanden,
den senare inskränker sig deremot till beskrifning
af enskilda land. Går chorografien ännu längre i
enskildheter, så att den endast beskrifver smärre
trakter, kallas den topografi l. ortbeskrifning. –
Vidare skiljer man mellan ren och tillämpad geografi,
med hvilken senare förstås geografien, lämpad
för de personers olika behof, som studera densamma
(militärgeografi, handelsgeografi, botanisk geografi
o. s. v.). – I historiskt hänseende skiljer man mellan
gamla tidens, medeltidens och nyare tidens geografi
och förstår dermed den politiska geografien efter
de i de nämnda tidrymderna gällande indelningar,
folkslagens bostäder o. s. v. En del af den gamla
tidens geografi bildar den bibliska geografien, en
hjelpvetenskap för den lärda bibeltolkningen. –
Geografiens historia står i närmaste samband med
de geografiska upptäckterna. Man kan lämpligen
indela densamma i fem tidrymder. Första tidrymden,
till Alexander den store 334 f. Kr. I allra äldsta
tider kände hvarje folk naturligtvis endast den
trakt det sjelf bebodde, men genom krigståg och
fredlig samfärdsel lärde det småningom äfven känna
grannlanden. Som de första, hvilka bidrogo till
att utbreda kännedom om mera aflägsna land, nämnas
fenicierna, hvilka besökte Medelhafvets kuster och
seglade genom Gibraltars sund till Britannien (deras
kringsegling af Afrika på den egyptiske konungen
Nekos föranstaltande blef utan vidare följder). Från
dem mottogo sannolikt israeliterna det mesta af sina
geografiska kunskaper om landen vid Medelhafvet och
mot ö. in i Asien. Grekernas geografiska kunskaper
voro enligt Homeros inskränkta till deras eget land,
Mindre Asien och Egypten; hvad som låg v. om Grekland
var för dem insvept i fabelaktigt mörker. Jorden
tänkte sig de homeriske grekerna som en rund skifva,
kringfluten af den stora floden Okeanos, längs
med hvilken bodde hyperboreerna på den andra sidan
om de rifeiska bergen (en dunkel föreställning om
Alperna och Pyreneerna); öfver jorden hvälfde sig
himmelen som ett fast hvalf, ofvan hvilket höjde sig
toppen af berget Olympos, gudarnas boning. Efter hand
utvidgade sig grekernas kunskap om Medelhafslanden,
genom anläggning af kolonier, i synnerhet vid Svarta
hafvet och uti Italien. Det första systematiska
och för den tidens vetande fullständiga geografiska
arbete författades af Herodotos. Hans geografiska
vetande sträckte sig i Europa till Britannien och
Weichselmynningen, i Asien kände han Kaukasuslanden,
Kaspiska hafvet såsom ett inhaf och landskapen ända
till Indus, i Afrika kustlanden af Medelhafvet ända
till Abessinien och Sahara. Vid samma tid visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
