Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig ock de första försöken till en spekulation
öfver jordens form och hennes förhållande till andra
himlakroppar. Redan Thales skall hafva sysselsatt sig
dermed äfvensom de joniske filosoferna, särskildt
Anaximander (i 6:te årh. f. Kr.), som skall hafva
förfärdigat den första landkartan, och Pythagoras
samt dennes skola, hvilka antoge jorden vara ett
klot, utan att dock anföra några skäl för sin
åsigt. Den förste, som af matematiska skäl antog
jordens klotform, var Parmenides från Elea (i 5:te
årh.), hvars åsigt äfven delades af Aristoteles,
utan att den för öfrigt vann någon större utbredning
bland forntidens bildade. – Andra tidrymden, från
Alexander den store till Muhammed (334 f. Kr.–622
e. Kr.). Genom macedoniernas eröfringar i Asien
och Afrika utvidgades kunskapen om dessa tvänne
verldsdelar betydligt, och romarnas verldsherravälde
öppnade vägen till förut obekanta landsträckor,
i synnerhet i Europa. Sedan Aristoteles i sina
fysiska skrifter hade framställt många riktiga
geografiska anmärkningar, lemnade Eratosthenes
den första vetenskapliga behandling af geografien,
särskildt den matematiska. Hans efterträdare blefvo
Hipparchos, Strabon (d. 25 e. Kr.), författare af det
största geografiska verk, som vi ega från forntiden,
romaren P. Mela samt Ptolemaeus från Alexandria,
hvilkens verk länge förblef en auktoritet. Bevis
på romarnas geografiska kartritningar har man i de
s. k. itineraria (marschrutor, ortförteckningar,
rese- och postkartor), bland hvilka "tabula
peutingeriana" är den vigtigaste. Genom folkvandringen
fingo innebyggarna i södra Europa lära känna
åtskilliga nya folkslag, och dessa medförde till sina
nya bostäder kännedomen om de af dem förut bebodda
aflägsnare landen. Det tilltagande barbariet och
den allmänna förvirringen gjorde emellertid, att en
återgång inträdde för den geografiska vetenskapen. Den
egyptiske munken Kosmas Indikoplevstes skref
omkr. 550 en geografi, hvari han opponerar sig mot
Ptolemaeus’ system såsom stridande mot den heliga
skrift. Jorden är enligt hans åsigt en fyrkantig
skifva, omfluten af hafvet, på hvars andra sida låg
ett annat af en hög mur omgifvet fastland, der fordom
paradiset legat. (Liknande föreställningar voro
rådande hos en stor del af kyrkofäderna och andra
äldre kristna författare.) – Tredje tidrymden, från
Muhammed till Columbus (622–1492). Araberna bidrogo
genom sina eröfringar i alla tre verldsdelarna och
genom sin rika geografiska literatur mycket till
geografiens utveckling. De behandlade geografien
mest i samband med astronomi och matematik samt
beskrefvo mycket noga de af dem sjelfva beherskade
landen (jfr Arabisk literatur). Bland de kristna var
det först missionärer (Bonifacius, Ansgar m. fl.),
som besökte och beskrefvo norra och östra Europa. För
nordboarna voro vikingatågen af stor betydelse äfven
derigenom att deras kunskap om främmande land genom
dem utvidgades, och af liknande nytta voro senare
korstågen för Europas öfriga folk. Nordboarna företogo
äfven fredliga utflykter, i synnerhet pilgrimsresor,
hvarigenom de lärde känna
Italien och österlandet, samt handelsresor, som
förde dem till Ryssland o. a. st. Norrmannen Ottar
seglade omkr. 870 till Bjarmaland, Sverige och
Danmark. Island upptäcktes 861 af norska vikingar;
derifrån kom man omkr. 982 till Grönland och
omkr. år 1000 till Vinland eller en sträcka af
Nord-Amerika (hvarom dock kännedomen efter 100 år
gick förlorad). Af större världshistorisk betydelse
blefvo portugisernas upptäckter längs Afrikas
vestkust, hvilken de under denna tidrymd upptäckte
och undersökte. Om det inre af Asien erhöll man
en noggrannare kännedom genom Plano Carpini (en
franciskan-munk, som 1246 besökte Karakorum),
V. v. Ruisbroek l. Rubruquis (en franciskan-munk
från Brabant, som Ludvig IX i Frankrike 1253 sände
till mongolernas khan, hvilken ryktet framställt
som kristen) och i synnerhet venezianen Marco Polo,
som 1271–95 uppehöll sig i det inre Asien. Kompassen,
som kom till användning i början af 1300-talet, gaf
de sjöfarande en dittills okänd vägledning. Arbeten
i geografi har man från denna tid i synnerhet af
italienare och tyskar; af kartor är Martin Behaims
stora glob den märkligaste. – Fjerde tidrymden,
från Amerikas upptäckt till början af de stora
vetenskapliga resorna (1492–1760). Upptäckten
af Amerika (1492) och af sjövägen till Ostindien
(1498) öppnade ett nytt och vidsträckt fält för
geografiska forskningar samt gaf geografien en ny
gestalt. (Om fortsättningen af upptäckterna i de
båda verldsdelarna se Amerika och Afrika samt der
nämnde män.) Holländarna Peter Nuyts och Abel Tasman
undersökte på 1600-talet en del af Australien; Bering
och Gmelin bereste Sibirien m. m. och engelsmannen
Pococke vestra Asien. Den geografiska literaturen
tilltog naturligtvis med det växande stoffet och den
förökade vetenskapliga utvecklingen i allmänhet. Den
matematiska geografien erhöll en ny gestalt genom
Copernicus. Förnyade gradmätningar och bestämmelser
af längd och bredd gåfvo medel till beriktigande
af många äldre fel; af stor vigt i detta hänseende
blefvo Newtons undersökningar och skrifter. För
den fysiska geografien var italienaren Marsiglis
arbete "Histoire physique de la mer" (1711) af
stor vigt, men grunden till denna vetenskap lades
af fransmannen Ph. Buache. Den allmänna geografien
behandlades af A. Ortelius ("Thesaurus geographicus",
1596), Cluver, Büsching m. fl. Från det 16:de
århundradets början förskrifver sig P. Apianus’
karta, som var den första, på hvilken Amerika var
upptaget, holländaren G. Mercator införde det ännu
brukliga projektionssystemet, Ortelius utarbetade
det stora kartverket "Theatrum mundi" och G. Delisle
"Atlas géographique", som utgafs af hans lärjunge
Buache. – Femte tidrymden, från 1760 till nyaste
tid. Upptäcktsresorna under detta tidehvarf kunna
hänföras till fyra klasser: verldsomseglingar,
af Cook, Lapérouse, d’Entrecasteaux, Bligh,
Vancouver, Krusenstern, Kotzebue, Dumont d’Urville,
S. A. Bille. K. A. Virgin (med fregatten Eugenie,
1851–53) m. fl.; upptäckter i Afrika, genom Bruce,
Mungo Park. H. Clapperton, R. Lander, Barth,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
