Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geolog - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de statsinstitutioner, såväl i Sverige som i utlandet,
hvilka hafva till uppgift geologisk undersökning
och kartläggning. E. E.
Geologi (af Grek. ge, jord, och logos, lära), läran
om jorden, är den vetenskap, som har till uppgift att
utforska, undersöka och beskrifva dels hvaraf jorden
består och huru dess särskilda delar (formationer,
berg- och jordarter) äro beskaffade, begränsade och
ordnade i förhållande till hvarandra, dels sättet
hvarpå dessa delar bildats, orsakerna till deras och
hela jordskorpans nuvarande beskaffenhet samt arten
och verkningarna af de krafter (vattnets, glacierers,
vulkanismens o. s. v. verksamhet), som förr och ännu
alltjämt sträfva att i viss mån omgestalta ytan af
vår jord. – Den del af geologien, som uteslutande har
till föremål jordskorpans nuvarande sammansättning och
byggnad, och som således är nästan rent beskrifvande,
kallas äfven geognosi (se d. o.) i motsats till
den del, hvilken med ledning af iakttagna fakta
och kända naturlagar drager slutsatser rörande
bergarternas m. m. uppkomst, och som således utgör
den vetenskapliga delen af hvad som förr hänfördes
under benämningen geogeni (se d. o.). Då geologiens
forskningsfält emellertid är för stort och mångsidigt
att kunna omfattas af gränserna för geognosien
och geogenien, har denna indelning numera kommit
ur bruk och andra indelningar uppställts, bland
hvilka efterföljande (efter H. Credner) torde vara
den mest lämpliga: 1. Fysiografisk geologi, som
afhandlar jordens form, storlek, ytbeskaffenhet
och fysiska förhållanden. 2. Petrografisk
geologi, som har afseende på beskaffenheten af
materialet, hvaraf den för oss tillgängliga delen
af jorden består. 3. Arkitektonisk geologi, som rör
bergartsmassornas form, begränsning, läge m. m.,
eller jordskorpans byggnad, arkitektur. 4. Dynamisk
geologi, som har afseende på de krafter, hvilka varit
och äro upphof till den nuvarande ytbeskaffenheten
och bergbyggnaden (vulkanismen m. fl, kemiska och
fysiska krafter). 5. Petrogenetisk geologi, som
afhandlar de särskilda bergarternas bildningssätt
och omvandlingar. 6. Historisk geologi, som
sysselsätter sig med jordens och dess organismers
utvecklingshistoria. Af ofvanstående afdelningar
äro 1, 2 och 3 helt och hållet, de öfriga till stor
del grundade på omedelbart iakttagbara fakta. Den
fysiografiska geologien kallas äfven fysisk geografi,
den petrografiska petrografi (bergartslära) och
den arkitektoniska delvis stratigrafi. Den
historiska geologien innesluter i sig paleontologien
(försteningsläran), hvilken bildar en särskild
vetenskapsgren. Dessutom eger geologien många
beröringspunkter med flere andra vetenskaper, såsom
kemi, mineralogi, fysik och astronomi samt måste ofta
beträda deras områden och begagna sig af de inom dem
framställda grundsanningarna. – Geologien består,
såsom af ofvanstående inses, icke blott uti insamlande
och beskrifvande af en mängd olika stenarter. Utom sin
rent vetenskapliga betydelse, sitt värde såsom allmänt
bildningsmedel och sin egenskap att väcka och lifva
intresset för naturens under, är geologien i rent
praktiskt afseende af en mycket stor
vigt. Bergsbruket, jordbruket, ingeniörsvetenskapen
o. s. v. äro i många fall af densamma beroende,
t. ex. för utredande af förekomsten och läget af
malmer och stenkol m. m., af för jordbruket eller
för andra ändamål nyttiga berg- och jordarter, af
vattentillgångar o. s. v. – Geologien är en bland
de yngsta vetenskaperna. De första spåren till en
vetenskaplig utbildning af geologien träffas icke förr
än i midten af det 17:de årh. Dittills egde man mycket
besynnerliga föreställningar i dithörande ämnen;
så t. ex. förklarades försteningarna för alldeles
tillfälliga, oorganiska bildningar o. s. v. Den
förste som med något skäl skulle kunna kallas geolog
är dansken Nicolaus Steno (d. 1686), som under en
del af sitt lif vistades uti Italien och der utgaf
ett geologiskt arbete. Någon egentlig utveckling
fick geologien emellertid icke förrän vid midten af
1700-talet, då de beskrifvande naturvetenskaperna,
hufvudsakligen genom Linnés verksamhet, erhöllo en
behöflig omgestaltning. Bland andra män, som under
denna tid sysselsatte sig med geologien, må nämnas
svenskarna A. F. Cronstedt (d. 1765) och Torbern
Bergman (d. 1784). Likväl erhöll geologien, under namn
af geognosi, en något mera vetenskaplig prägel först
genom tysken A. G. Werner (1750–1817), som vid slutet
af 1700-talet gjorde de första omfattande försöken att
utreda de lagar, enligt hvilka de olika bergarterna
och berglagren äro ordnade till hvarandra. Han
icke allenast indelade de särskilda stenarterna
efter ett bestämdt system, utan uppställde också en
jordbildningsteori. Enligt denna vore hela den fasta
jordskorpan bildad hufvudsakligen genom aflagring i
vatten. Alla bergarter, utom sjelfva lavorna, skulle
således hafva likartadt ursprung, men somliga dock
utgöras af kemiska fällningar, andra af mekaniska
afsättningar. I fråga om de olika s. k. formationerna
begick Werner det misstaget att antaga hvarje sådan
vara öfverallt aflagrad petrografiskt lika. Vulkanerna
ansåg han som resultatet af brännbara ämnens
underjordiska förbränning. – Under det Werner
och hans lärjungar sålunda förklarade de äldre
eruptiva bergarterna (granit, basalt m. fl.) för
neptuniska eller sedimentära, uppträdde andra
(t. ex. Hutton och Voigt) med påståenden om deras
plutoniska och vulkaniska natur, deras ursprung från
jordens glödsmälta inre. Småningom uppstod en liflig
strid emellan förfäktarna af de olika teorierna,
mellan neptunister och plutonister. De ensidiga
åsigter och de ytterligheter, som dervid å ömse
sidor förfäktades, torde finna sin förklaring i
den olikartade naturbeskaffenheten af de trakter,
som motståndarna hufvudsakligast studerat. Den
mera sansade plutonismen, som icke förnekade det
neptuniska eller sedimentära ursprunget af en hel
mängd bergarter, vann dock, i en modifierad form,
efter hand insteg. Män sådana som Leopold von Buch,
Laplace, Lamarck, Cuvier och Élie de Beaumont
m. fl. bekände sig till densamma. Numera finnas högst
få geologer (om ens någon), som icke erkänna såväl
de neptuniska som de vulkaniska krafternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
