Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giske l. Giskö - Giskra, Karl - Giskö - Gislan - Gislason, Konráðr - Gisle - Gislesen, Knud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Söndmöre (Norge), skiljes i n. genom Jösund från
Vigerö och i s. genom Giskesund från Godö. Ytinnehåll
2,10 qvkm. Omkr. 450 innev. Under flere århundraden
af medeltiden var G. säte för den mäktiga och
inflytelserika Giskeätten. Se Arnmödlingarna.
Giskra, Karl, österrikisk statsman, född d. 29
Jan. 1820 i Mährisch-Trübau, studerade juridik och
statsvetenskap vid universitetet i Wien och blef 1846
professor i statsvetenskap derstädes. 1848 utsågs
han till deputerad i Frankfurtparlamentet. Efter
parlamentets upplösning begaf han sig till Ryssland,
men återvände 1850 till Österrike. 1859 flyttade
han till Brünn och invaldes 1861 i mähriska
landtdagen samt kort derefter i österrikiska
deputeradekammaren. I landtdagen stod han i
spetsen för de tysk-liberale, i deputeradekammaren
bekämpade han de decentrala och feodalistiska
riktningarna. 1866 valdes han till borgmästare i
Brünn och utvecklade såsom sådan, framför allt under
den preussiska ockupationen, stor organisatorisk
förmåga. 1867 blef han president i österrikiska
deputeradekammaren, men kallades innan årets
slut från denna plats till inrikesminister. Sin
portfölj behöll han till 1870 och verkade under
tiden för genomförandet af konfessionella lagar, för
rättsskipningens reorganisation och skiljande från den
öfriga förvaltningen, för länsväsendets upphäfvande
m. m. Till Febr. 1879 fortfor han att vara medlem af
deputeradekammaren, men hans politiska inflytande
minskades alltmer, emedan hans tid hufvudsakligen
upptogs af finansiella spekulationer. Efter
sitt utträde ur ministèren var han chef för
fransk-österrikiska banken i Wien, öfverprokurator
för den första österrikiska sparkassan, president
i fransk-österrikiska jernvägsbolaget och medlem af
styrelserna för flere andra bolag. Död d. 1 Juni 1879.
Giskö. Se Giske.
Gislan (Isl. gisl, Fornsv. gisli) betecknar en
menniska, som med sin person utgör säkerhet för
uppfyllandet af en annans förpligtelse eller mot
svek från dennes sida. – I äldre tider ansågs
en sådan person jämväl med sitt lif innestå för
öfverenskommelsens uppfyllande, men, enligt i senare
tider antagen folkrättsgrundsats, kan mottagaren
endast inskränka hans frihet under afvaktande af
förbindelsens infriande. Ej ens om fullgörandet deraf
uteblir, ökas denna befogenhet öfver hans person. Flyr
gislan, kan hans utlemnande fordras. Sedan det
16:de årh. har ställandet af gislan under fred
kommit ur bruk, och jämväl i krig är detta medel
att förstärka en förpligtelse numera sällsynt. –
I det fornsvenska lagspråket förekom ordet gislan
särskildt med afseende å den säkerhet, som borde
beredas en nyvald konung, för att han ej på sin
eriksgata skulle ofredas. Han stod nämligen stor risk,
om han drog in i ett landskap ugislat, d. v. s. utan
att hafva erhållit gislan. Landskapsmenigheten var å
andra sidan skyldig att möta konungen vid gränsen med
den gislan, som skulle ställas. Till gislan utsagos å
landsskapstinget vissa män, hvilka följde konungen
till nästa landskaps gräns. Jfr Eriksgata, Grud.
K. H. B.
Gislason, Konráðr, isländsk språkforskare, f. 1808,
blef 1848 lektor och 1862 professor i fornnordiska
språk vid Köpenhamns universitet. G. är en
särdeles grundlig och skarpsinnig filolog. Utom
en mängd afhandlingar (i universitetsprogram,
i Oldskriftselskabets "årböger" o. s. v.) har han
författat en vigtig skrift om ortografien i de äldsta
isländska handskrifterna, Um frumparta islenzkrar
túngu i fornöld (1845), och ett stort dansk-isländskt
lexikon, Dönsk orðabók (1851), hvarjämte han kraftigt
biträdt i utarbetandet af Cleasbys och Vigfussons
isländsk-engelska lexikon. C. R.
Gisle, förste biskop i Linköpings stift, tillhörde
en ansedd svensk slägt och tillträdde ämbetet
sannolikt omkr. 1115. Död 1158. Han skall hafva
utvecklat en synnerligen nitisk verksamhet för
sitt stift, med hvilket under hans tid Gotland
antagligen förenades. Den härliga domkyrkan begynte
uppföras, och många andra kyrkor af sten blefvo inom
stiftet anlagda. På hans tillstyrkan eller under hans
medverkan anlades äfven de första klostren i Sverige,
Alvastra och Nydala.
Gislesen, Knud, norsk biskop, föddes d. 29
Dec. 1801 i Hjertdals socken, i Bratsbergs amt
(Telemarken). Efter att någon tid hafva varit
skollärare började han att studera 1821 samt blef 1826
student och 1830 teologisk kandidat. 1833 utnämndes
han till komminister i Askers socken (Kristiania
stift) och föreståndare för det kort förut der
inrättade seminariet. 1849–50 företog G. en resa till
Danmark, Slesvig och Holstein för att vinna kännedom
om der varande seminarier. Som medlem af den kungliga
kommission, som blifvit tillsatt för att revidera
ett förslag till lag rörande folkskoleväsendet,
afgaf han en reservation, som finnes tryckt i
"Norske universitets- og skole-annaler" (2:den
räkke, bd III). 1855 blef G. kyrkoherde i Gjerpen
(Kristianssands stift) och s. å. biskop i Tromsö
stift. I detta af fanatiska svärmare starkt upprörda
stift verkade han med oförtrutet nit och ihärdig
kraft till sin död, d. 20 Maj 1860. – Bland G:s
skrifter äro följande de mest bekanta: Martin Luthers
liden katechismus tilligemed henvisning til bibelske
fortällinger og med tilföiede psalmer og anmärkninger
(1844), Lärebog i den christelige religion, efter den
evangelisk-lutherske religions bekjendelse (1847)
och Bibelhistorie fremstillet med bibelens ord (efter
A. E. Preusz, 1853). – G:s maka, Henriette Jakobine
Martine Vibe, f. 1809, d. 1859, först gift med
expeditionssekreteraren K. F. Glückstad (d. 1838) och
sedermera, från 1854, med G., var en flitig och mycket
känd författarinna i religiösa ämnen. 1843 utgaf hon
En moders veiledende ord til sin datter (’’En moders
råd till sin dotter", 1846), ett arbete, hvilket genom
den varma religiositet och det fina qvinliga behag,
som utmärker detsamma, vann en stor läsekrets och på
få år upplefde många upplagor samt öfversattes till
flere språk. Derefter följde Julegave for det barnlige
sind (1845), Helligaftenerne, bibelske samtaler mellem
en moder og hendes börn (1850–51) och Den kvindelige
virksomhed for missionen, et
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
