på grund af sin skönhet och sina dygder upphöjd till maka åt markgrefve Valter af Saluzzo. För att pröfva hennes trohet och undergifvenhet underkastade han henne åtskilliga grymma och omenskliga prof, lät skaffa undan hennes båda barn och befallde henne slutligen återvända till fädernehyddan, emedan han ville taga en annan, förnämare gemål. I allt detta fogade sig G. saktmodigt, hvarefter markgrefven, öfvertygad om hennes villighet och förmåga att uppoffra sig, framträdde med sanningen, återförde barnen till henne och lefde sedan med henne i det lyckligaste äktenskap. Bland de poetiska bearbetningar, för hvilka sagan varit föremål, märkas: Chaucers "Canterbury tales", der den förekommer under titeln "The clerkes tale", Charles Perraults "Contes des fées" (1785), samt Fr. Halms (frih. v. Münch-Bellinghausen) "Griseldis, dramatisches gedicht", som på svenska utkommit i öfversättningar af E. V. Djurström och N. Arfvidsson (båda 1838). Sagan anses äfven gå igen i den danska folkvisan Skjön Anne (Syv, "Danske viser", 1739) och i den svenska Skön Anna (Geijer och Afzelius, "Svenska folkvisor"). Hjeltinnan kallas hos Boccaccio: Griselda; hos Chaucer: Grisildis; i de franska uppteckningarna: Griselidis, Grisellidis och Griseldis; i de tyska: Grysel, Griseldis och Griselda samt i de svenska folkböckerna: Grisilla. Jfr P. 0. Bäckström: "Svenska folkböcker", I, sidd. 275-292. A. F. Grisleslägtet, Uria, zool., tillhör alkfamiljen inom ordningen gumpfotade foglar. Det har långsträckt, spetsig, föga hoptryckt näbb utan sidofåror, näsborrarna täckta af fjädrar, aflånga och belägna vid näbbkantens rot. Vingarna äro korta och spetsiga, stjerten tvär och mycket kort. -- Dithörande arter häcka i stor mängd i bergsskrefvor och stenrösen på klippor och skär i nordliga haf; båda könen rufva och bära föda till ungarna, som matas i boet, tills de äro fullvuxna. Grislorna äro lifliga och tämligen skygga foglar, som flyga snabbt, simma och dyka utmärkt, men stödja på hela tarsen, då de stå, och gå mycket dåligt. Deras näring utgöres enbart af fisk, och deras kött, i synnerhet ungarnas, är smakligt; äfven äggen utgöra en god spis. -- Vanliga grislan, tobisgrislan l. teisten, U. grylle, har röda ben och är om sommaren svart, med en stor, hvit fläck på vingen. Om vintern är hufvudet, halsen och undre kroppsdelarna hvita med otydliga tvärband och fläckar på hufvudets öfre sida och halsryggen; kroppens öfre sida är då svart, med hvita fjäderkanter. Längden utgör 32 cm. Denna art häckar allmänt vid Sveriges östra och vestra kuster samt lägger vanligen två ägg. -- Sillgrislan, U. troile, har mörka ben, är om sommaren ofvan svart, på hufvudet och halsen stötande i sotbrunt, på kroppens öfre sida i grått samt har undre delarna och armpennornas spetsar hvita. I vinterdrägt är fogeln ofvan svart, stötande i askgrått; undre delarna, hufvudets sidor och armpennornas spetsar äro hvita. Af denna art förekomma två former i Sverige. Den ena är sydliga sillgrislan l. spetsalkan, U. troile var. lomvia, hvilken har afståndet från näsborrarna till näbbspetsen lika med tarsens längd, näbben tunnare, långt tillspetsad och svart, benen svarta, handpennornas undre täckfjädrar med svart spetsfläck och kroppslängden ända till 44 cm. Denna form häckar sparsamt i Smålands skärgård och vid Gotland, träffas om vintern i Bohuslän och under andra årstider tillfälligtvis ända upp vid Södermanland. Den andra formen, Spetsbergens sillgrisla, U. troile var. brünnichii, har afståndet från näsborrarna till näbbspetsen kortare än tarsens längd, näbben starkare, först mot änden tillspetsad, svart, i spetsen hornbrun, benen framtill gulbrunaktiga, baktill svarta, handpennornas undre täckfjädrar helt hvita och längden 39 cm. Denna sillgrisla förekommer sällsynt i Bohuslän och uppgifves vara anträffad i Öresund. C. R. S. Grislybjörnen l. griselbjörnen. Se Björn. Gris-Nez [gri-ne], fordom Craig-Ness, bergudde vid Kanalen, i franska depart. Pas-de-Calais. Fyrtorn. Grisons [-sång] (Ital. Grigioni, Rom. Republica Grisona, T. Graubünden), Schweiz' största kanton, omfattar landets sydöstra del och gränsar i ö. till Tyrolen, i s. till Lombardiet, i v. till Ticino och Uri samt i n. till Glarus, S:t Gallen, Liechtenstein och Vorarlberg. Arealen 7,185 qvkm. Hela kantonen är bergig och har, med undantag af Rhendalen nedanför Reichenau och de italienska dalarna, helt och hållet alpklimat och alpvegetation. En tiondedel af området är betäckt af glacierer. De största af dem äro Adula-gruppen i v., Bernina-gruppen (den väldigaste och högsta) i s. ö., Silvretta i ö. och de på Tödi belägna i n. De förnämsta dalarna äro Rhen-dalarna (Vorder- och Hinter-Rhein) jämte deras sidodalar Vals-dalen, Avers-dalen, Oberhalbstein och Prätigau, hvilka tillsammans bilda Rhens öfre flodområde. Dessutom innesluter kantonen öfre Inns långa och smala dal samt de italienska dalarna Mesocco, Bregaglia och Poschiavo. De inre dalarna äro de högsta i mellersta Europa (S:t Moritz i Engadin ligger 1,856 m., Bivio i Oberhalbstein 1,776 m. och Cresta l. Avers i Aversdalen 1,949 m. öfver hafvet). Snön qvarligger der 6-7 månader, och kornet mognar ej. Skogsafverkning och boskapsskötsel äro landets förnämsta näringskällor. Spanmålsafkastningen är ej tillräcklig för behofvet. Ett stort antal alper är utarrenderadt åt italienska herdar, hvilka om våren föra dit flere tusen far på bete. I Rhendalen nedanför Chur växer vinrankan, i några dalar växa fruktträd samt i de italienska dalarna majs och kastanjer. Tobaksodling förekommer i Poschiavo-dalen. Industrien är obetydlig. Mineraltillgångarna begagnas föga. Mineralkällor finnas i mängd; de mest besökta äro Alveneu, Fideris, Le Prese och San Bernardino samt S:t Moritz, Schuls och Tarasp i Engadin. Öfre Engadin och Davos-dalen hafva på senare tiden vunnit europeisk ryktbarhet såsom kurorter för lungsiktiga. Kantonen, den glesast befolkade i Schweiz, hade d. 1 Dec. 1880 94,991 innev. (13 per qvkm.), af hvilka 56 proc. voro protestanter och 43,9 proc. katoliker. 43,664 talade tyska, 12,976 italienska och 37,794 romanska (ladin). Enligt den reviderade