bekantskapen med Saxo, Snorre och eddan (i öfversättning), som föranledde G. att studera isländska, och slutligen hans kusins, den från Tyskland hemkomne H. Steffens', snillrika föreläsningar (1802-04) öfver Schellings filosofi och Göthes poesi. Underligt nog rör sig dock hans första tryckta arbete om en praktisk folkupplysningsfråga. Det var en tidskriftsartikel (1804) om en skolelös socken, som han hade upptäckt på Falster, under en ferieresa. -- 1805 måste G. taga kondition som informator på en langeländsk herregård. Under de tre år han vistades der vidgades hans synkrets genom oafbrutna, i synnerhet estetiska och filosofiska studier. Hans vistelse derstädes var dock ännu vigtigare i ett annat hänseende. G. hade kommit till Langeland nästan som rationalist, men med stor lust att låta höra sig från predikstolen. Han predikade då "som ett eko af tiden", säger han sjelf sedermera, "om den dygdige mannen, den redlige sanningens lärare Jesus" -- och han gjorde lycka i nejden. Då vaknade hos honom en kärlek, som måste försakas, emedan den var otillåtlig (den gällde husfrun på gården). Detta tvang honom att gå in i sig sjelf och väckte hans samvetslif. Förändringen märktes på hans predikan, som blef allvarligare och mera kristlig, samt i hans första kyrkliga skrift, en tidskriftsafhandling Om religion og liturgi (1807), som var riktad mot ett från rationalistisk sida utgånget försök att omstöpa kyrkobruken efter tidens smak. Dock var G. på den tiden långt djupare inne i Nordens forntid än i kristendomen. Underrättelsen om Köpenhamns bombardement och flottans förlust (Sept. 1807) skakade honom djupt, men ännu mera lättsinnet hos köpenhamnarna, hvilka under den följande vintern kunde roa sig som vanligt. Han skref då sin första dikt: Maskeradeballet i Danmark (1808), hvari han frammanade forntidens hedniska hjeltar för att låta dem egga nutidens menniskor till försakelse och till att söka styrka i en återgång till forntidens stränga seder, således en tankegång ej olik Tegnérs i dennes samtida sång för det skånska landtvärnet. Också skref G. på Langeland större delen af sitt första mytologiska arbete: Nordens mytologi, eller udsigt över eddalären (1808; 2:dra omarbet. uppl. 1832; "Nordens mytologi, eller öfversigt af eddaläran", 1818; 2:dra uppl. 1839), som väckte uppmärksamhet i vida kretsar. -- Våren 1808 återvände G. till Köpenhamn och blef alumnus på "Valkendorfs kollegium". Der kom han i förbindelse med flere unga framtidsmän, Sibbern, bröderna Örsted m. fl., och hans studier gingo framgent företrädesvis i nordisk riktning. De buro frukt -- utom i afhandlingar och smärre poem -- i tvänne väldiga dramatiska dikter: Optrin af kämpelivets undergang i Norden (1809-11), i hvilka Palnatoke och Sigurd Fåfnesbane äro hufvudgestalterna och hedendomens motsats till kristendomen hufvudämnet. Till samma tid hör hans första politiska skrift: Er Nordens förening önskelig? Et ord til det svenske folk, hvari frågan besvaras med ett obetingadt ja (1810). -- G:s utsigter voro vid denna tid ljusa. Såsom ansedd lärare i historia hade han sin goda utkomst, och hans växande författarenamn öppnade för honom alla literära organ. Då beslöt G., som hade fattat en allt större leda för den allmänt rådande rationalismen, att uppgifva allt för att blifva kaplan (adjunkt) hos sin gamle fader. Till ämne för sin profpredikan valde han frågan: "Hvarför är Herrens ord försvunnet från hans hus?" Denna "dimissionspredikan" lät han trycka (1810), och den blef till hans stora förvåning ifrigt köpt, läst och omtalad. Men hufvudstadens prester, hvilka uppfattade den såsom ett ärerörigt anfall mot dem, framkallade i regeringen och fakulteten en storm mot honom, som dock slutade endast dermed att han måste mottaga en tillrättavisning i konsistorium. Saken var i sig sjelf ovigtig, men bidrog att hos G. väcka den tanken att all sann kristen tro var på väg att utslockna i Danmark, såvida det ej kom en ny reformation. En tid bortåt kände han sig äfven sjelf kallad till denna gerning, men också djupt upprörd af tvifvel om huruvida han sjelf var kristen och hade syndernas förlåtelse. Han befann sig i ett jäsningstillstånd, som bragte honom nära vanvettets rand. Emellertid fördröjdes derigenom hans anställning som kaplan, och fadern nedlade sitt ämbete, emedan han icke ville hafva vid sin sida en rationalistisk hjelpprest. Då fick G. den tanken att det skulle vara honom ett tecken till Guds nåd, om han kunde skaffa fadern ämbetet tillbaka genom att ännu blifva hans medhjelpare. Med stor ansträngning lyckades detta (våren 1811), i synnerhet genom konung Fredrik VI:s ynnest, och han tjenstgjorde sedan i två år såsom landtprest, utan att derför släppa sina studier eller andra arbeten. -- Likasom G. hade helt och hållet arbetat sig ur rationalismen, så bröt han vid denna tid äfven med den schellingska filosofien, som länge på honom utöfvat en stor dragningskraft. Det blef honom allt mera klart, att hon var panteistisk och stridande mot sann kristlig tro. Redan i företalet till ett märkvärdigt, litet poem, Nytårsnat (1811), förklarar han, att endast i tron kan Kristus, den lefvande Guds son, af menniskan tillegnas, att forskande och begrundande ingalunda derigenom uteslutas -- de äro tvärtom en pligt --, men att vetenskaperna icke kunna angripa kristendomen, utan att nedbryta menniskans andliga lif i stället för att främja det. Ännu tydligare framträdde samma tankegång i G:s första verldshistoria, det lilla snillrika arbetet Kort begreb af verdens krönike (1812). Derigenom väcktes nu äfven vetenskapsmännens harm, och G. angreps af forna vänner, i synnerhet af C. Molbech och H. C. Örsted, såsom "en obskurant". Striden fortfor i flere år och slutades af G. med en större skrift: Imod den lille anklager, det er Prof. H. C. Örsted, med beviis for at Schellings filosofi er uchristelig, ugudelig og lögnagtig (1815), ett arbete, som åtminstone bevisar, att G. då hade trängt djupare in i tidsålderns filosofiska rörelser än någon annan man i Danmark. -- Efter faderns död återvände G. till Köpenhamn (1813), med en liflig önskan att få tillfälle att verka såsom prest, men genom