Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Grundtvig, Nikolai Frederik Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekantskapen med Saxo, Snorre och eddan (i öfversättning),
som föranledde G. att studera isländska, och slutligen
hans kusins, den från Tyskland hemkomne H. Steffens’,
snillrika föreläsningar (1802-04) öfver Schellings
filosofi och Göthes poesi. Underligt nog rör sig
dock hans första tryckta arbete om en praktisk
folkupplysningsfråga. Det var en tidskriftsartikel
(1804) om en skolelös socken, som han hade upptäckt
på Falster, under en ferieresa. – 1805 måste
G. taga kondition som informator på en langeländsk
herregård. Under de tre år han vistades der vidgades
hans synkrets genom oafbrutna, i synnerhet estetiska
och filosofiska studier. Hans vistelse derstädes var
dock ännu vigtigare i ett annat hänseende. G. hade
kommit till Langeland nästan som rationalist, men med
stor lust att låta höra sig från predikstolen. Han
predikade då "som ett eko af tiden", säger han
sjelf sedermera, "om den dygdige mannen, den redlige
sanningens lärare Jesus" – och han gjorde lycka i
nejden. Då vaknade hos honom en kärlek, som måste
försakas, emedan den var otillåtlig (den gällde
husfrun på gården). Detta tvang honom att gå in
i sig sjelf och väckte hans samvetslif. Förändringen
märktes på hans predikan, som blef allvarligare och
mera kristlig, samt i hans första kyrkliga skrift, en
tidskriftsafhandling Om religion og liturgi (1807),
som var riktad mot ett från rationalistisk sida
utgånget försök att omstöpa kyrkobruken efter tidens
smak. Dock var G. på den tiden långt djupare inne i
Nordens forntid än i kristendomen. Underrättelsen
om Köpenhamns bombardement och flottans förlust
(Sept. 1807) skakade honom djupt, men ännu mera
lättsinnet hos köpenhamnarna, hvilka under den
följande vintern kunde roa sig som vanligt. Han
skref då sin första dikt: Maskeradeballet i Danmark
(1808), hvari han frammanade forntidens hedniska
hjeltar för att låta dem egga nutidens menniskor
till försakelse och till att söka styrka i en
återgång till forntidens stränga seder, således en
tankegång ej olik Tegnérs i dennes samtida sång för
det skånska landtvärnet. Också skref G. på Langeland
större delen af sitt första mytologiska arbete:
Nordens mytologi, eller udsigt över eddalären (1808;
2:dra omarbet. uppl. 1832; "Nordens mytologi, eller
öfversigt af eddaläran", 1818; 2:dra uppl. 1839),
som väckte uppmärksamhet i vida kretsar. – Våren
1808 återvände G. till Köpenhamn och blef alumnus på
"Valkendorfs kollegium". Der kom han i förbindelse
med flere unga framtidsmän, Sibbern, bröderna
Örsted m. fl., och hans studier gingo framgent
företrädesvis i nordisk riktning. De buro frukt –
utom i afhandlingar och smärre poem – i tvänne väldiga
dramatiska dikter: Optrin af kämpelivets undergang
i Norden (1809-11), i hvilka Palnatoke och Sigurd
Fåfnesbane äro hufvudgestalterna och hedendomens
motsats till kristendomen hufvudämnet. Till samma tid
hör hans första politiska skrift: Er Nordens förening
önskelig? Et ord til det svenske folk, hvari frågan
besvaras med ett obetingadt ja (1810). – G:s utsigter
voro vid denna tid ljusa.
Såsom ansedd lärare i historia hade han sin goda
utkomst, och hans växande författarenamn öppnade för
honom alla literära organ. Då beslöt G., som hade
fattat en allt större leda för den allmänt rådande
rationalismen, att uppgifva allt för att blifva kaplan
(adjunkt) hos sin gamle fader. Till ämne för sin
profpredikan valde han frågan: "Hvarför är Herrens ord
försvunnet från hans hus?" Denna "dimissionspredikan"
lät han trycka (1810), och den blef till hans
stora förvåning ifrigt köpt, läst och omtalad. Men
hufvudstadens prester, hvilka uppfattade den såsom ett
ärerörigt anfall mot dem, framkallade i regeringen och
fakulteten en storm mot honom, som dock slutade endast
dermed att han måste mottaga en tillrättavisning i
konsistorium. Saken var i sig sjelf ovigtig, men
bidrog att hos G. väcka den tanken att all sann
kristen tro var på väg att utslockna i Danmark,
såvida det ej kom en ny reformation. En tid bortåt
kände han sig äfven sjelf kallad till denna gerning,
men också djupt upprörd af tvifvel om huruvida han
sjelf var kristen och hade syndernas förlåtelse. Han
befann sig i ett jäsningstillstånd, som bragte
honom nära vanvettets rand. Emellertid fördröjdes
derigenom hans anställning som kaplan, och fadern
nedlade sitt ämbete, emedan han icke ville hafva
vid sin sida en rationalistisk hjelpprest. Då fick
G. den tanken att det skulle vara honom ett tecken
till Guds nåd, om han kunde skaffa fadern ämbetet
tillbaka genom att ännu blifva hans medhjelpare. Med
stor ansträngning lyckades detta (våren 1811),
i synnerhet genom konung Fredrik VI:s ynnest, och
han tjenstgjorde sedan i två år såsom landtprest,
utan att derför släppa sina studier eller andra
arbeten. – Likasom G. hade helt och hållet arbetat
sig ur rationalismen, så bröt han vid denna tid äfven
med den schellingska filosofien, som länge på honom
utöfvat en stor dragningskraft. Det blef honom allt
mera klart, att hon var panteistisk och stridande
mot sann kristlig tro. Redan i företalet till ett
märkvärdigt, litet poem, Nytårsnat (1811), förklarar
han, att endast i tron kan Kristus, den lefvande
Guds son, af menniskan tillegnas, att forskande och
begrundande ingalunda derigenom uteslutas – de äro
tvärtom en pligt –, men att vetenskaperna icke kunna
angripa kristendomen, utan att nedbryta menniskans
andliga lif i stället för att främja det. Ännu
tydligare framträdde samma tankegång i G:s första
verldshistoria, det lilla snillrika arbetet Kort
begreb af verdens krönike (1812). Derigenom väcktes nu
äfven vetenskapsmännens harm, och G. angreps af forna
vänner, i synnerhet af C. Molbech och H. C. Örsted,
såsom "en obskurant". Striden fortfor i flere år och
slutades af G. med en större skrift: Imod den lille
anklager, det er Prof. H. C. Örsted, med beviis for
at Schellings filosofi er uchristelig, ugudelig og
lögnagtig (1815), ett arbete, som åtminstone bevisar,
att G. då hade trängt djupare in i tidsålderns
filosofiska rörelser än någon annan man i Danmark. –
Efter faderns död återvände G. till Köpenhamn (1813),
med en liflig önskan att få tillfälle att verka såsom
prest, men genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
