hufvudstadspresternas ovilja så godt som utesluten från stadens alla predikstolar. Han fann sig sålunda hänvisad till att fortfarande verka med sin penna för att få de "tvänne facklor" att brinna klart, hvilka nu stodo för honom såsom de enda i sanning vägledande och pånyttfödande ljusen för menighet och folk: "Herrens ord och de förgångna tidernas vittnesbörd". Bland G:s många skrifter från denna tid må nämnas en serie delvis utmärkta fosterlandshistoriska dikter: Roskilde-riim (1814), med tillhörande Roskilde saga, En liden bibelkrönike for börn og menig-mand (s. å. "En liten bibelchrönika" etc., 1827; 3:dje uppl. 1842), Kvädlinger eller smaakvad (1815), en samling af till större delen förut tryckta dikter,vidare nyårsgåfvan Heimdall(1816) och tidskriften "Dannevirke" (1816-19), i hvilken han i den baggesen-oehlenschlägerska fejden uppträdde närmast på Baggesens sida. Hans hufvudgerning under dessa år, medan han väntade på presterlig anställning, var dock öfversättningen eller, rättare sagdt, återgifvande t i hans egen stil af Saxos och Snorres "krönikor" (1818-22), hvartill konungen satte honom i stånd genom ett årligt understöd, som tillika gjorde det möjligt för honom att gifta sig (1818). På samma gång han sålunda gjorde Nordens gamla klassiska historieberättare tillgängliga för det danska folket, i synnerhet för allmogen, för hvilken hans stil är lämpad, fördjupade han sig också i fornengelska och öfversatte på rimmad vers det märkvärdiga fornqvädet Bjowulfs drape (1820; ny uppl 1865). Omsider skulle G. åter föra ordet i Guds hus. Konungen kallade honom i Febr. 1821 till sockenprest i Præstö och i Nov. 1822 till "residerende kapellan" (komminister) vid Vor Frelsers kirke på Kristianshamn. Under den ständiga muntliga verksamheten i Guds ords tjenst mognade hos honom den "kyrkliga åsigt", som har gjort hans anhängare till ett eget kyrkligt parti. Han såg hvarje enskildt menniskolif väsentligen såsom länk i ett samfundslif och allt samfundslif, både det folkliga och det kyrkliga, såsom en genom tiderna fortsatt, sammanhängande, lefvande historisk utveckling. För församlingen, "det kristna folket", kunde han nu icke se denna utvecklings lifsprincip i bibeln. Den är endast ett skrifvet, "dödt" ord; den måste oundvikligen blifva föremål för olika tolkning, olika lära, hvaraf en menniskas tro till salighet omöjligt kan vara beroende, då ju på detta sätt salighetsvilkoret skulle vara olika för den enfaldige och den tänkande, den olärde och den lärde. Principen för det kristna folkets fortsatta samfundslif måste vara ett omedelbart, med gudomlig kraft verkande, lefvande ord. Detta fann han i den apostoliska trosbekännelsen, som han menade att Herren sjelf efter sin uppståndelse lärt apostlarna, och som från den äldsta tiden alltid har ljudit till hvarje kristen vid dop och nattvard. Derför äro sakramenten gudsdyrkans hufvudmoment, det lifsskapande uti henne, predikan deremot blott nödig såsom upplysande utläggning af skriften och personligt vittnesbörd om förkunnarnas tro och uppfattning af skriften. Men allt lif kräfver frihet. Derför böra menighetens medlemmar kunna fritt sluta sig till hvilken prest de vilja (sockenbandets lösning) och fritt kunna uppskjuta barnens dop (doptvångets upphäfvande), ja utan borgerliga olägenheter fritt kunna utträda ur menigheten (trosfrihet). Derför bör för dem, som vilja stanna qvar inom församlingen, hvarje dogmatiskt lärotvång upphäfvas, så att presten i sin tolkning af skriften endast bindes af trosbekännelsen såsom ett lefvande Guds ord, och de liturgiska bruken -- förutsatt att trosbekännelsen fasthålles och Herrens egna instiftelser icke vanställas -- fritt kunna begagnas efter prestens och hans åhörares åstundan och behof. Bl. a. må det stå dem fritt att bruka hvilka psalmer de vilja (prestfrihet). På samma gång som dessa tankar kämpade sig fram till klarhet hos G. -- de framglimta redan i den gåtfulla, bildliga dikten Nyårsmorgen (1824), men utvecklades först senare, i synnerhet i "Theologisk Månedsskrift" (1825-28) --, trädde skriftteologien, med rationalistisk anstrykning, klart och skarpt fram i den unge H. N. Glansens bok: "Catholicismens og protestantismens kirkeforfatning, läre og ritus" (Aug. 1825). Få veckor derefter bemötte honom G. med sin lilla, hvassa stridsskrift: Kirkens gjenmäle, hvari han sökte visa, att Clausens uppfattning hvilade på en krass bokstafstro, och att den stred mot den sanna lutherdomen, följaktligen äfven mot den danska kyrkans lagar. De närmaste följderna voro, att Clausen åtalade G. för injurier och fick honom dömd till böter och censur, samt att G. nedlade sitt ämbete (Maj 1826), slutligen en pennfejd, som fortfor en följd af år (ända till 1831) och sysselsatte många krafter på båda sidorna. G. stod nämligen icke längre ensam. Detta var den aflägsnare, vigtigare följden af striden med Clausen, hvilken så tillvida betecknar en vändpunkt i den danska kyrkans historia, den vigtigaste sedan reformationen, att allt flere och flere slöto sig till G. och hans lära, så att man från denna tid kan tala om "grundtvigianism" (se d. o.) och "grundtvigianer" såsom kyrkliga partinamn (uttrycket grundtvigianer förekommer dock redan 1812). Denna rörelse var statskyrkomännen högligen emot. Den, som i synnerhet uttalade sig mot G., var hans slägting J. P. Mynster, på den tiden "residerende kapellan" vid Vor Frue kirke, sedermera biskop öfver Själland. Denne, den mest framstående af de danske teologerna, förblef sedan G:s oförsonlige motståndare, så att han icke en gång, med all sin estetiska bildning, kunde gifva sitt erkännande åt G. såsom psalmdiktare. Under detta de statskyrkliges motstånd drefs G. allt närmare ett steg, som han i det längsta önskade undgå, nämligen att med sina anhängare utträda ur folkkyrkan, hvarigenom grundtvigianerna skulle hafva blifvit en "sekt". Detta undgicks, mest genom konungens goda vilja, i det att tillåtelse gafs G. (1832) att i den s. k. Fredriks tyska kyrka på Kristianshamn predika om eftermiddagarna, men icke att utdela sakramenten, för dem, som ville sluta sig till honom, så att grundtvigianerna nu utgjorde en fri menighet inom statskyrkan, en