ganska egendomlig ställning, som de intogo i sju år. Under åren 1829-31 gjorde G., med kungl. understöd, trenne resor till England för att undersöka angelsachsiska handskrifter, resor, som bidrogo till att rikta de engelske lärdes uppmärksamhet på deras egen fornliteraturs dittills föga beaktade skatter, men för G. i synnerhet fingo betydelse derigenom att de öppnade hans ögon för ett fritt statslifs betydelse. Nu utvecklade han ock en literär verksamhet, mera omfattande än någonsin. Till denna period höra nämligen, utom en samling vackra verldshistoriska dikter: Historisk börnelärdom eller Krönike-riim (1829; nya tillökade uppl. 1842 och 1875), fyra af hans mognaste och betydelsefullaste alster: Christelige prädikener eller Söndagsbog (I-III; 1827-30), nu för tiden säkerligen den mest lästa postilla i Danmark; Nordens mythologi eller sindbilledsprog, historisk-poetisk udviklet (1832; 2:dra omarb. uppl. af den ofvannämnda "Nordens mytologi"), ett storslaget försök att ställa hela menniskolifvet i ljuset af den i våra fäders gudasaga uppenbarade verldshistoriska lifsuppfattningen; Håndbog i verdenshistorien (I-III; 1833-43), en på vidsträckt lärdom hvilande, djupsinnig historiens filosofi från nordisk-kristlig synpunkt, slutligen framför allt Sangvärk til den danske kirke (I-II; 1837-41), bestående dels af omdiktningar af alla tiders yppersta församlingssång, dels af originalpsalmer -- dessa äro i regeln en den skönaste psalmdiktning, som i rikedom och höghet står vid sidan af Kingos. Hvarje följande år bragte några nya psalmer, och efter hans död fanns ännu en mängd otryckta, så att man sedermera har kunnat till det nämnda sångverket ytterligare lägga tre tjocka band psalmer och andliga sånger (III-V; 1873-81). -- Under samma period framställde G. i några småskrifter en af sina hufvudtankar, nämligen om folkhögskolan, hvarmed han från början menade en stor statsskola i Sorö, så inrättad, att den vuxna ungdomen af alla stånd der kunde få en för lifvet fruktbar, mensklig och i synnerhet folklig-historisk allmänbildning på modersmålet, i synnerhet med det syfte att betrygga ett verksamt och fosterländskt bruk af den politiska valrätt, som genom ständerinstitutionen (1834) beviljats folket. Dessa skrifter äro: Det danske fiirklöver (1836), Skolen for livet og academiet i Soer (1838) och, då Kristian VIII omsider hade lofvat att verkställa G:s tanke, Lykönskning til Danmark med det danske dummerhoved og den danske höiskole (1847). Dessa skrifter tillika med en del hithörande dikter och mindre uppsatser äro samlade i Småskrifter om den historiske höiskole (1872). En ny afdelning af G:s lif började, då Fredrik VI kort före sin död (1839) gjorde honom till prest vid Vartou hospital, i hvars kyrka hans städse växande menighet nu samlade sig, och der han fick frihet att omgestalta psalmsången. Vid samma tid inträffade hans sista allvarsamma kyrkliga strid, nämligen med den ofvannämnde Mynster, dels, med anledning af ett af denne utarbetadt utkast till en ny kyrkohandbok, i Frisprog imod H. H. Hr biskop Mynsters forslag til en ny forordnet alterbog (1839), dels med anledning af de på biskopens tillskyndelse af regeringen företagna förföljelserna mot några religiösa rörelser på Fyen och Jylland, i Om religionsforfölgelse (1842). Medan G. på 40-talet genom åtskilliga skrifter sökte gifva material till en mera fruktbärande undervisning, särskildt med högskolan i sigte, t. ex. genom samlingar af ordspråk (1845) och "kampeviser" (1847), samt äfven på nytt framställde sina mytologisk-historiska åsigter, bland annat i en serie af föredrag, samlade under titeln Bragesnak (1844), drogs han mer och mer in i den stigande politiska rörelsen. Han intog i förhållande till denna en alldeles egendomlig ståndpunkt. Å ena sidan var honom all politisk ståndsskilnad emot, såsom en orättvisa mot menige man; å den andra var det för honom klart, att en representation på grundvalen af allmän valrätt skulle göra orätt, om den fick en öfvermäktig ställning. Han ville derför, att konungen skulle kunna fritt göra hvad han ville, men folket genom sina representanter och pressen fritt säga hvad det ville. Det skulle vara "en fri konung öfver ett fritt folk"; deri fann han det gammalnordiska statsbegreppet klarast uttryckt. För denna åsigt, som i de liberales ögon gjorde honom till en förhärdad "absolutist", kämpade han såsom medlem af den grundlagstiftande riksförsamlingen (1848-49) och i veckobladet "Danskeren" (1848-51), utan att kunna göra den klar för andra. Grundlagen blef icke häller alldeles efter hans sinne. Då den emellertid införde allmän valrätt och genom det konungen tillerkända vetot betryggade denne mot all "parlamentarism", slöt sig G. uppriktigt till den nya statsordningen och tjenade henne under en följd af år såsom riksdagsman. -- Efter hand började många af G:s hufvudtankar mer och mer vinna tillämpning. Hans psalmer, samlade i urval -- i synnerhet hans Fest-salmer (1850) --, tonade nu fritt i alla kyrkor, der hans anhängare voro prester, och dessa blefvo efter hand många, likasom nya upplagor af den auktoriserade psalmboken efter Mynsters död upptogo en stor del af dem. Det lyckades honom att genomdrifva lagar om sockenbandets lösning (1853) och upphäfvande af doptvånget (1856), för att icke tala om att grundlagen redan hade infört allmän religionsfrihet. Högskolesaken hade också framgång, sedan den för första gången förverkligats i Slesvig genom upprättandet af Rödding folkhögskola (1844). Visserligen tillbakavisade den national-liberala regeringen genom Madvig planen till Sorö skola; men allt flere högskolor uppstodo likasom af sig sjelfva, och 1856 kunde G. sjelf -- genom vänners hjelp -- öppna en högskola på Marielyst vid Köpenhamn. År från år steg hans anseende, och konungen stadfäste det allmänna erkännandet genom att på G:s 50-års-jubileum såsom prest (1861) gifva honom biskopstitel. I sjelfva verket kunde också hans många anhängare både i Danmark och Norge, några äfven i Sverige, såväl bland prester som menigheter gälla för ett biskopsdöme. De små festerna vid