detta tillfälle blefvo en början till att G:s "vänner" samlades omkring honom hvart år på hans födelsedag (d. 8 Sept.), slutligen i tusental, från hela landet ("vännemöten"). -- Han hvilade icke häller såsom författare. Till dessa år höra en mängd psalmer och andra poem -- bl. a. en följd sorgeqväden öfver hans hustru (d. 1854), hvilka höra till den danska lyrikens mest glödande kärleksdikter -- samt i synnerhet den stora kyrkohistoriska dikten Christenhedens syvstjerne (1860). Olyckorna 1863-64 träffade naturligtvis djupt den 80-årige fosterlandsvännen. I en nästan ännu större spänning kom han, då en författningsändring blef nödvändig och man ville borttaga den allmänna valrätten såsom grundval för den ena kammaren (landstinget). Hans framställning till konungen att afstyra denna sak, sedan lagen var antagen, måste nödvändigt blifva fruktlös, och G. nedlade då sitt mandat såsom riksdagsman (1866). Det var säkerligen en efterverkan af dessa själsskakningar, som året derefter visade sig i en stark sinnesrubbning; men den kraftige gubben tillfrisknade åter. Han fick ännu den glädjen att se högskolor växa upp öfver allt i landet och att se staten understödja denna sak, äfvensom att ett nytt steg togs i riktningen af kyrklig frihet genom lagen om upprättandet af "valmenigheter" inom folkkyrkan (1868). Ännu i sitt lifs sena afton fann han också kraft att utarbeta och föreläsa en omfattande framställning af kyrkans historia: Kirkespeilet (1871), hvars språk hör till hans tankedigraste och klangfullaste prosa. Utan föregående sjukdom dog G. plötsligen och stilla d. 2 Sept. 1872. Det nära förestående "vännemötet" blef en sorgfest, hvars like Danmark knappast sett. C. R. 2. Grundtvig, Svend Hersleb, dansk språkforskare och literaturhistoriker, den föregåendes son, född d. 9 Sept. 1824 i Köpenhamn, student 1846, var frivillig deltagare i dansk-tyska kriget 1848-50, der han steg till kapten och blef 1863 docent, samt 1869 professor i de nordiska språken vid Köpenhamns universitet. Han blef hedersdoktor i den filosofiska fakulteten vid Upsala universitets jubelfest 1877. G:s hufvudgerning rör Nordens folkvisor. Redan 1842-46 utgaf han en öfversättning af "engelske og skotske folkeviser". Efter en långvarig förberedelse började han 1853 sin ännu icke (med 5:te bandet) afslutade stora upplaga af "Danmarks gamle folkeviser", som innehåller ett ordagrant aftryck af alla gamla uppteckningar samt en mängd nya jämte motsvarande uppteckningar af visor från Sverige (i synnerhet af en genom G. Stephens och Hyltén-Cavallius åstadkommen handskriftsamling), från Norge (i synnerhet genom S. Bugge) samt från Färöarna och Island. Hvarje visa inledes med en utförlig redogörelse för hennes och den henne motsvarande sagans förekomst inom alla europeiska folks literatur. Utom detta verk, som är ett hufvudarbete på sitt område och icke kan förbises af någon folkpoesiens granskare i Europa, har G. antingen sjelf gjort eller medverkat till andra samlingar: "Islenzk fornkvæði" af Jón Sigurðsson og G." (1854-60), "Gamle danske minder i folkemunde" af G. (1854- 61) och tvänne samlingar "Jydske folkeviser" af E. T. Christensen (1871 och 1876). Vidare har han i ett litet urval: "Danske kämpeviser og folkesange fra middelalderen, fornyede i gam-mel stil" (1867) visat vägen till en nutidsbehandling af dessa gamla minnen, som är trogen mot deras egen ande. På liknande sätt har han i tvänne små band: Danske folkeäventyr (1876 och 1878; "Folksagor och äfventyr, upptecknade från folkmunnen", 1879), återupplifvat en hel serie af de betydelsefullaste alstren af detta slags folkdiktning i Danmark. Bland en hel mängd vetenskapliga afhandlingar af G. må här nämnas tre småskrifter: Udsigt över den nordiske oldtids heroiske digtning (1867), Om Nordens gamle literatur. En anmeldelse og en indsigelse (s. å.; först i "Historisk tidskrift") och Er Nordens gamle literatwr norsk? Eller er den dels islandsk, dels nordisk? (1869), tillsammans ett hufvudinlägg mot den munch-keyserska uppfattningen af den nordiska fornliteraturen. G. har derjämte utgifvit "Samunds edda" (med anmärkningar) samt Dansk retskrivnings-ordbog efter retskrivningsmödets regler (1870) och Dansk håndordbog, med den af kultusministeriet anbefalede retskrivning (1872; 2:dra tillökade uppl. 1880). C. R. Grundtvigianism är närmast namnet på den från N. F. S. Grundtvig utgångna kyrkliga riktningen i Danmark och Norge, hvilken af anhängarna sjelfva gerna betecknas såsom "den kyrkliga åskådningen" (i motsats till den skriftteologiska). Se Grundtvig 1. -- Men grundtvigianismen har också en folklig-politisk sida, och i detta afseende har den blifvit namnet på ett politiskt parti i Danmark, som en tid bortåt stod någorlunda klart afskildt med ett nationelt politiskt program, men som under de senare åren mer eller mindre upplöst sig, i det att flertalet gått in i den "folkliga venstern", d. v. s. ett radikalt jämlikhetsparti, som står på en halft vänskaplig fot både till socialismen och den framträngande kristendomsförnekelsen, och till hvars längst avancerade medlemmar just höra forne grundtvigianer. C. R. Grundtåg och kontragrundtåg, sjöv., svåra kablar, som vid fartygs "kölhalning" användas för att under kullvindningen hålla skrofvet i jämnt tvång. Grundtågen utföras från läsidan (den sidan hvaråt kullvindningen sker) under fartygets botten och fastgöras till dykdalb, mooring l. dyl. Kontragrundtågen utföras från lovartsidan likaledes under kölen till fastgöringsställe i land. De förra styfhalas ombord, de senare halas och firas medelst taljor i land. O. E. G. N. Grundvatten, det vatten, som, sedan det i form af regnvatten genomträngt jordytans porösa lager af mylla, sand eller grus, stannar mot ett djupare beläget ogenomträngligt lager af fast lera eller berg och der någon tid stagnerar. För att grundvatten skall stanna, fordras dock icke blott ett sådant fast bottenlager, utan äfven en gynnsam form och ställning hos detsamma. Grundvatten stannar nämligen icke å öfre delarna af ett stupande lager, men väl öfver ett horisontalt liggande och i synnerhet öfver ett skål- eller bassängformigt. Grundvattnets mängd