och ställning i förhållande till jordytan hafva stor betydelse för gräfvandet af brunnar, för åkerjordens brukande o. s. v., liksom äfven för ett ställes sundhetsförhållanden och lämplighet till bebyggande. Genom noggranna iakttagelser, särdeles af Pettenkofer i München m. fl., har man funnit, att åtskilliga sjukdomar, särdeles de epidemiskt uppträdande, äro beroende af grundvattnet och dess nivå, d. v. s. dess stigande eller sjunkande i förhållande till jordytan. Då åtskilliga s. k. infektionssjukdomar synas vara alstrade af mikroskopiskt små organismer (svampar) och dessas bildning befordras genom jordlagrens genomfuktande, men hindras genom torka, så måste grundvattnets stigande och fallande spela en stor rol med afseende på dessa sjukdomar. Egendomligt är, att faran icke ligger i ett högt grundvattenstånd i och för sig, utan i grundvattnets fallande från en högre till en lägre nivå. Detta beror derpå att förut genomfuktade jordlager, som innehålla organiska ämnen, genom grundvattnets fallande blottas och komma i beröring med luften, hvarvid de organiska ämnena öfvergå i förruttnelse. Så har man tydligen funnit, att frossor alstras ymnigast efter grundvattnets sjunkande (af sig sjelf eller genom gräfningar och aftappningar), hvaremot frossorna hejdats då man å nyo satt sådana ställen under vatten. Äfven nervfeber och kolera synas vara beroende af grundvattenståndet. F. B. Grundverkspenningar. Se Grundrensningspenningar. Grundvändning, sjöv., ett slags stagvändningsmanöver, som i yttersta fall användes, när ett fartyg under storm skall pressa sig klart för grund eller land i lä och sjögången är så svår, att man befarar, att en vanlig genomvinds-vändning ej kan lyckas, eller utrymmet är för knappt att medgifva något slags undanvinds-vändning. Manövern sker ungefär såsom en vanlig stagvändning. R. N. Grundämnen, element l. enkla kroppar, kem., kallas de kroppar, hvilka man hittills icke kunnat sönderdela i beståndsdelar. I äldsta tider, då man icke hade någon kännedom om kroppars kemiska förhållanden, bildade man sig på rent metafysisk väg föreställningar om de olika kropparnas ursprung ur ett eller några få urärnnen. Perserna ansågo elden, egypterna vattnet, inderna elden, etern, vattnet, luften och jorden såsom alltings urämnen. Hos grekerna återfinna vi samma föreställningar: än är vattnet (Thales), än luften (Anaximenes), än elden (Herakleitos) urämnet, genom hvars förtätning allting uppkommit. Bland alla dessa metafysiska spekulationer spelade Aristoteles' lära om de fyra elementen under två årtusenden den vigtigaste rolen. Aristoteles föreställde sig, att all materie härleder sig från ett bestämningslöst urämne (hyle), som eger förmåga att antaga vissa former eller grundegenskaper, hvilka kunna hänföras till de fyra rent fysiska: köld och värme, torrhet och fuktighet. Såvida dessa fyra grundegenskaper icke upphäfva hvarandra, kunna de samtidigt antagas af "hyle", hvaraf de fyra elementen jord, vatten, luft och eld uppkomma. Urämnet jord har grundegenskaperna köld och torrhet, vattnet egenskaperna köld och fuktighet, luften värme och fuktighet, elden värme och torrhet. De fyra elementen kunna med hvarandra förenas, hvarvid uppkomma de olika kropparna, hvilkas egenskaper bero af de förhållanden, i hvilka elementen ingå i dem. Då emellertid de fyra elementen sjelfva i grunden äro samma bestämningslösa urämne, följer deraf, att de olika kropparna kunna genom förändring af egenskaperna förvandlas till hvarandra. Deri har man att söka grunden till de alkemistiska sträfvandena att förvandla oädla metaller till guld. Alkemisternas experiment ledde till kännedom om materien från en ny synpunkt. Man lärde känna ej blott de yttre, rent fysikaliska förhållandena, utan äfven de rent kemiska egenskaperna. Man blef derigenom tvungen att antaga tillvaron af nya element, dock hufvudsakligen i aristotelisk mening, såsom mer eller mindre abstrakta representanter för vissa egenskaper. I 8:de årh. finner man hos araben Geber den meningen att alla metaller utgöras af svafvel och kvicksilfver, en åsigt, som var rådande under hela den alkemistiska tiden. Basilius Valentinus (f. 1394) tillade ett nytt element, salt, och man antog sedermera allmänt, att ej blott metallerna, utan alla öfriga kroppar utgjordes af svafvel, qvicksilfver och salt. Först hos den berömde engelske kemisten R. Boyle finner man riktigare, eller med nutidens mera öfverensstämmande, åsigter om elementen. Enligt Boyle äro elementen faktiskt existerande substanser, som icke kunna genom kemistens åtgöranden sönderdelas i nya beståndsdelar, således icke blott mer eller mindre godtyckligt valda representanter för vissa grundegenskaper. Boyles riktiga åsigter antogos icke af hans samtida och närmaste efterföljare. Till de trenne kemiska elementen svafvel, qvicksilfver (hos Paracelsus arsenik) och salt kommo nu jord, vatten och flegma. J. J. Becher antog såsom grundämnen utom vatten trenne slags "jord", nämligen glasartad (salt), brännbar (svafvel) och merkurialisk (qvicksilfver), af hvilka metallerna äro blandningar. Under den flogistiska tiden utvecklades föreställningarna om grundämnena så långt som den på oriktig grund hvilande flogistiska teorien medgaf. I midten af 1700-talet såg nämligen T. Bergman i metallkalkerna (oxiderna) grundämnen, och under perioden 1770-80 ansåg man flogiston, vatten, svafvelsyra, metallkalker, jordarter och alkalier vara grundämnen. Först sedan Lavoisier riktigt tolkat förbränningens förlopp och derigenom för alltid vederlagt den flogistiska teorien, kunde riktiga åsigter om grundämnena göra sig gällande. Lavoisier ansåg som grundämnen 1:o värme, ljus, syre, qväfve och väte; 2:o grundämnen, som med syre bilda syror, nämligen svafvel, fosfor och kol; 3:o metaller; 4:o jordarter och 5:o alkalier. Det dröjde ej länge innan Davy visade, att alkalierna och jordarterna voro sammansatta af syre och egendomliga metalliska grundämnen. Värme och ljus afsöndrades snart ur de verkliga, vägbara ämnenas krets, ehuru de länge nog af fysici ansågos såsom "fluida". -- Antalet grundämnen, som man hittills lärt känna,